Julafton kom och gick och efterlämnade en mysig känsla.
Barnen dök in hos nissen innan de ens tittade åt morgonpaketen under granen.
Men efter lunch for de vidare.
Maken dukade bort och fixade disk och jag gick ut med barnen för att genomföra årets sista nisse-experiment. Colafontän.
Vi pratade bland annat om sådant som fanns på julbordet förr och om hur tidigare generationer stått för tillverkningen själva.
Och så plötsligt bultade det på altandörren. Där stod självaste tomten! Hans renar hade kraschat vid vattentornet. Det hade gått bra med dem, men de behövde vila sig och tomten hade fått gå sista biten med klapparna.
Lagom till fikat kom mormorn och morfarn körande.
Vi fikade på lussekatter och pepparkakor och sedan tittade morfarn på Kalle Anka med barnen medan vi andra ordnade julbord.
Fast vid närmare eftertanke tror jag kanske inte att det var särskilt många generationer som hade överflödiga julbord fyllda av hemgjorda produkter. Eller? Sverige var ju fattigt och jag härstammar inte från några rikemanssläkter.
Efter julbordet röjde jag och maken i köket, mormorn och storebror gick på promenad och morfarn hängde med åttaåringen som höll på att slå knut på sig själv i väntan på tomten.
2 kommentarer:
Attans... Så synd att storebror och mormor missade tomten. Det har hänt mig de tre senaste åren också,
Ja, i Bunkeflo missade pojkarnas morfar tomten, viket elände!
Skicka en kommentar