”Ha det bra” säger maken med ett stressat uttryck och kan inte komma iväg fort nog.
Själv ligger jag i sängen under en gul landstingetfilt. Vita, löst sittande sockeplast och en sjukhusskjorta som knutits i ryggen.
Ha det bra. Jag fnissar fortfarande. Det finns rätt många saker man kan säga till sin fru när hon ska göra en hjärtablation. Ha det bra är kanske inte vad jag hade valt.
Vem säger ens så?!? Jo, det gör den som tycker att sjukhus är väldigt obehagligt och i synnerhet blod och sprutor och allt som har med hjärtat att göra. Den som faktiskt behöver sätta huvudet mellan benen bara sådant kommer på tal och som ändå följer med sin fru, hjälper henne att komma i ordning på rummet, knyter den där sjukhusskjortan i ryggen och bäddar i ordning med kudden och filten. Men när sköterskan kommer in och börjar prata om att sätta infart… Nä avsvimmad karl klarar vi oss utan.
Ha det bra.
Jag är alltid svårstucken. Även den här dagen. Efter flera försök fick en infart sitta kvar. Jag kände direkt att den inte satt som den skulle.
Först ut på listan rullades jag iväg i säng klockan halv åtta. Två sköterskor körde och bredvid mig gick den trevlige mannen jag träffat i väntrummet på inskrivningssamtalet. Han var ännu fullt påklädd och skulle gå iväg för att göra ett ultraljud. Jag sa att det kändes liiite märkligt att ligga där medan de var på benen. Ner i hissen och kors och tvärs genom dörrar och korridorer för att så småningom parkeras på sängplats T5, utanför operationssalen.
Inne i operationssalen togs jag emot av två kvinnor med lila operationsmössor. Alla kläder fick jag ta av mig, för att sedan kopplas upp med elektroder vars ytor var betydligt större än på vanligt EKG. Sedan skulle jag inta exakt rätt läge på en smal brits. Någon centimeter upp bara. Och så liiiite mer till höger med höften.
Jag frös så att jag skakade och det hämtades ett täcke för att jag skulle få upp värmen. Infarten fungerade förstås inte och jag såg framför mig hur femtielva nya försök skulle göras. Men så kom en Fanny. Rödhårig med smycken i både öronen och näsan… och hon satte en ny infart på första försöket!
Förundrat såg jag hur den ena sköterskan tvättade sig i omgångar. Inte ens sin rock fick hon ta i sedan, nej hon blev faktiskt påklädd. Och därefter skulle jag bli riktigt ren. Täcket flyttades upp över bröstet och mina nedre regioner dränktes i sprit som först kändes iskall och sedan jättevarm. Helt angenämt kändes det inte att ligga spritt språngande med rumpan i en varm pöl…
Sedan täcktes hela jag från halsen och nedåt med ett grönt lakan som enbart hade hål vid ljumsken. Jag instruerades att inte röra mig alls och om det kliade på näsan skulle jag säga till… Och så kom en manlig läkare in. Bedövning i ljumsken och sedan matades de tunna slangarna in genom venen. Man har ingen känsel i venerna, men jag kunde ändå känna trycket inne i kroppen och visste på så vis hur långt de hade kommit.
Nä, det hela var ingen behaglig historia. Ett tryck över bröstet och hjärtat slog ömsom lugnt och ömsom hårt och snabbt snabbt och ibland hoppade det över flera slag.
”Ta 350!” ropade läkaren till någon bakom en skärm. ”Det slog stopp, ta 400!”
I drygt två timmar höll de på. Men överallt slog det stopp, precis som det skulle och därmed var det inte aktuellt att bränna eller frysa någonstans. Däremot konstaterades det att sinusknutan var överaktiv(?) och mot det tar man… samma medicin som jag redan äter.
Tadaa.
Allt plockades bort och jag fick röra armarna, men absolut inte lyfta på huvudet eller röra kropp och ben. Jag förstår fortfarande inte hur de på ett så smidigt sätt fick över mig från den där britsen till min säng. Två sköterskor och någon slags plastbräda.
Ja, sedan blev jag hämtad. I korridoren mötte jag mannen som nu kom åkande i sin säng och tydligen hade tiden efter mig. ”Lycka till! hojtade jag och han log och höjde handen, men såg inte riktigt lika avslappnad ut som tidigare.
På avdelningen var det sängläge utan att lyfta huvud eller röra benen som gällde i två timmar. Jag fick lingondricka ur sugrör och hade ljudbok i öronen och de kom in med jämna mellanrum och tittade till ljumsken och mätte blodtrycket.
Efter två timmar fick jag börja resa mig och få på mig kläder (äntligen!), men då uppstod någon blödning inne i ljumsken och sköterskan beordrade bums sängläge och tryckte med handen och använde röda knappen. Nytt sängläge och nytt tryckförband.
Så småningom blev det i alla fall nytt försök. Gå lite i korridoren, betrakta konsten (en rad skissade tavlor som föreställde ögonblick på avdelningen -jag tyckte så mycket om dem. Ingen av dem var signerad.) Genom en öppen dörr kunde jag se att mannen kommit tillbaka upp på avdelningen och nu låg och sov. Hoppas att hans ingrepp var lyckat!
Ja och eftersom ingen ny blödning uppstod fick jag hämta ut mina värdesaker, ta emot instruktioner om en veckas vila och inga tunga lyft på fyra veckor… och så var det tack och hej.
Jag haltade ut från avdelningen, tog hissen ner, gick genom korridorerna och blev upphämtad av mamma precis utanför entrén.
Vilken erfarenhet ändå! Rent fysiskt en väldigt onödig. Säkert en dyr för samhället. Men så otroligt häftigt att man kan gå genom venerna sådär och bråka med hjärtat på alla möjliga sätt. Så mycket kunskap.
Och så otroligt fina undersköterskor som pysslar om både kropp och själ och är vänligheten personifierad. Jag kan ha sagt det förut, men just undersköterskor är sannerligen änglar!
Och denna Fanny, som är den första någonsin som lyckas sätta infart på första försöket.
Nu är det alltså vila som gäller. ”Ju mer du vilar den första veckan, desto mindre är risken för blödning.” Sa läkaren. Eftersom jag absolut inte vill ägna sommaren åt att trassla med komplikationer efter ett ingrepp som var helt i onödan tar jag det väääldigt lugnt.
Så startade jag sommaren 2025. Ute är det fjorton grader och mulet. I morgon har både mina barn och mina elever skolavslutning.
