torsdag 12 juni 2025

Nya matchställ


 Jag är barnsligt stolt och nöjd över detta.

Vår fotbollsförening har, trots sin storlek, ingen vidare ekonomi. Matchkläderna går i arv måååånga gånger. Barn som har storlek 152 springer i small-tröjor med sponsortryck så slitna att det är länge sedan texten gick att tyda. Jag har lappat shorts i grenen och tröjor under ärmarna. Och för att spelarna skulle få unika nummer har jag tillverkat extra ettor med hjälp av maskeringstejp.

Under våren har jag roddat med föreningsregler, sponsorer, storlekar och tryckeri. Diskuterat moms och använt termer som ”vektoriserad logga”. Absolut utanför min comfort zone. 

Och kolla på bilden! Nu har alla grabbar fått egna, sponsrade matchställ! Unika nummer! Inget mer storlekspusslande eller tejpande. Inte den här säsongen i alla fall.

De invigde sina nya matchställ genom att vinna ;)

En skolavslutningsonsdag

 Så mycket lycka, en onsdag i juni!

En skolavslutningsdag.

Jag tror nog egentligen att de flesta skolor är bra och jag är alldeles säker på att de allra flesta lärare gör sitt absolut allra bästa.

Men jag känner mig ändå så glad och tacksam över att mina barn går på just sin skola och att de har fått så fina lärare! Från skolavslutningen kommer bilder och filmsnuttar. Från maken. Från mormorn. Från andra föräldrar.

Lillebror får medalj för bästa utklädnad under spexveckan. Så välförtjänt, för som han jobbade med sin utstyrsel varje dag!

Storebror står i kören och efter avslutningen är det han som läser upp kortet som är från hela klassen till deras lärare. Fem år har hon haft dem, men i höst börjar hon om i förskoleklass. Till både barnens och föräldrarnas sorg.

Skolavslutningar ändå. Så mycket glädje!

tisdag 10 juni 2025

Dagen för hjärtablation

 ”Ha det bra” säger maken med ett stressat uttryck och kan inte komma iväg fort nog.

Själv ligger jag i sängen under en gul landstingetfilt. Vita, löst sittande sockeplast och en sjukhusskjorta som knutits i ryggen.

Ha det bra. Jag fnissar fortfarande. Det finns rätt många saker man kan säga till sin fru när hon ska göra en hjärtablation. Ha det bra är kanske inte vad jag hade valt.

Vem säger ens så?!? Jo, det gör den som tycker att sjukhus är väldigt obehagligt och i synnerhet blod och sprutor och allt som har med hjärtat att göra. Den som faktiskt behöver sätta huvudet mellan benen bara sådant kommer på tal och som ändå följer med sin fru, hjälper henne att komma i ordning på rummet, knyter den där sjukhusskjortan i ryggen och bäddar i ordning med kudden och filten. Men när sköterskan kommer in och börjar prata om att sätta infart… Nä avsvimmad karl klarar vi oss utan.

Ha det bra.

Jag är alltid svårstucken. Även den här dagen. Efter flera försök fick en infart sitta kvar. Jag kände direkt att den inte satt som den skulle.

Först ut på listan rullades jag iväg i säng klockan halv åtta. Två sköterskor körde och bredvid mig gick den trevlige mannen jag träffat i väntrummet på inskrivningssamtalet. Han var ännu fullt påklädd och skulle gå iväg för att göra ett ultraljud. Jag sa att det kändes liiite märkligt att ligga där medan de var på benen. Ner i hissen och kors och tvärs genom dörrar och korridorer för att så småningom parkeras på sängplats T5, utanför operationssalen.

Inne i operationssalen togs jag emot av två kvinnor med lila operationsmössor. Alla kläder fick jag ta av mig, för att sedan kopplas upp med elektroder vars ytor var betydligt större än på vanligt EKG. Sedan skulle jag inta exakt rätt läge på en smal brits. Någon centimeter upp bara. Och så liiiite mer till höger med höften.

Jag frös så att jag skakade och det hämtades ett täcke för att jag skulle få upp värmen. Infarten fungerade förstås inte och jag såg framför mig hur femtielva nya försök skulle göras. Men så kom en Fanny. Rödhårig med smycken i både öronen och näsan… och hon satte en ny infart på första försöket!

Förundrat såg jag hur den ena sköterskan tvättade sig i omgångar. Inte ens sin rock fick hon ta i sedan, nej hon blev faktiskt påklädd. Och därefter skulle jag bli riktigt ren. Täcket flyttades upp över bröstet och mina nedre regioner dränktes i sprit som först kändes iskall och sedan jättevarm. Helt angenämt kändes det inte att ligga spritt språngande med rumpan i en varm pöl…

Sedan täcktes hela jag från halsen och nedåt med ett grönt lakan som enbart hade hål vid ljumsken. Jag instruerades att inte röra mig alls och om det kliade på näsan skulle jag säga till… Och så kom en manlig läkare in. Bedövning i ljumsken och sedan matades de tunna slangarna in genom venen. Man har ingen känsel i venerna, men jag kunde ändå känna trycket inne i kroppen och visste på så vis hur långt de hade kommit.

Nä, det hela var ingen behaglig historia. Ett tryck över bröstet och hjärtat slog ömsom lugnt och ömsom hårt och snabbt snabbt och ibland hoppade det över flera slag. 

”Ta 350!” ropade läkaren till någon bakom en skärm. ”Det slog stopp, ta 400!”  

I drygt två timmar höll de på. Men överallt slog det stopp, precis som det skulle och därmed var det inte aktuellt att bränna eller frysa någonstans. Däremot konstaterades det att sinusknutan var överaktiv(?) och mot det tar man… samma medicin som jag redan äter.

Tadaa.

Allt plockades bort och jag fick röra armarna, men absolut inte lyfta på huvudet eller röra kropp och ben. Jag förstår fortfarande inte hur de på ett så smidigt sätt fick över mig från den där britsen till min säng. Två sköterskor och någon slags plastbräda.

Ja, sedan blev jag hämtad. I korridoren mötte jag mannen som nu kom åkande i sin säng och tydligen hade tiden efter mig. ”Lycka till! hojtade jag och han log och höjde handen, men såg inte riktigt lika avslappnad ut som tidigare.

På avdelningen var det sängläge utan att lyfta huvud eller röra benen som gällde i två timmar. Jag fick lingondricka ur sugrör och hade ljudbok i öronen och de kom in med jämna mellanrum och tittade till ljumsken och mätte blodtrycket.

Efter två timmar fick jag börja resa mig och få på mig kläder (äntligen!), men då uppstod någon blödning inne i ljumsken och sköterskan beordrade bums sängläge och tryckte med handen och använde röda knappen. Nytt sängläge och nytt tryckförband. 

Så småningom blev det i alla fall nytt försök. Gå lite i korridoren, betrakta konsten (en rad skissade tavlor som föreställde ögonblick på avdelningen -jag tyckte så mycket om dem. Ingen av dem var signerad.) Genom en öppen dörr kunde jag se att mannen kommit tillbaka upp på avdelningen och nu låg och sov. Hoppas att hans ingrepp var lyckat!

Ja och eftersom ingen ny blödning uppstod fick jag hämta ut mina värdesaker, ta emot instruktioner om en veckas vila och inga tunga lyft på fyra veckor… och så var det tack och hej.

Jag haltade ut från avdelningen, tog hissen ner, gick genom korridorerna och blev upphämtad av mamma precis utanför entrén.

Vilken erfarenhet ändå! Rent fysiskt en väldigt onödig. Säkert en dyr för samhället. Men så otroligt häftigt att man kan gå genom venerna sådär och bråka med hjärtat på alla möjliga sätt. Så mycket kunskap.

Och så otroligt fina undersköterskor som pysslar om både kropp och själ och är vänligheten personifierad. Jag kan ha sagt det förut, men just undersköterskor är sannerligen änglar!

Och denna Fanny, som är den första någonsin som lyckas sätta infart på första försöket.

Nu är det alltså vila som gäller.  ”Ju mer du vilar den första veckan, desto mindre är risken för blödning.” Sa läkaren. Eftersom jag absolut inte vill ägna sommaren åt att trassla med komplikationer efter ett ingrepp som var helt i onödan tar jag det väääldigt lugnt. 

Så startade jag sommaren 2025. Ute är det fjorton grader och mulet. I morgon har både mina barn och mina elever skolavslutning.

lördag 7 juni 2025

Frusen publik

Vi kan väl säga som så… att den som har tillbringat fyra timmar på en fotbollsplan när termometern visar på tio grader och det enligt yr.no blåser vindbyar på sexton meter per sekund… Ja, den som har gjort det förstår förmodligen precis hur mycket vi frös idag och hur skönt det var att komma hem.


Killarna kämpade på, men det blev förlust för våra i blått i båda matcherna. 

Vinden mojnade just som vi var klara, men publiken kunde ändå inte komma hem fort nog.
Av alla väder är nog faktiskt blåst det jag tycker sämst om.

fredag 6 juni 2025

Nationaldagen 2025

 Vi startade dagen på ett sätt som nog nästan hade imponerat på norrmännen. Storebror kom in till oss i sovrummet med flagga i handen och sjöng nationalsången. På andra versen hade jag vaknat tillräckligt för att kunna stämma in ;)

I vardagsrummet hade han ställt fram frukost, vasen med prästkragar och förstås flagga på bordet.

Resten av dagen hade däremot inte imponerat på grannarna i väst. Barnen gick ut och spelade… tja sin egenpåhittade sport med hemmagjorda skydd, innebandyklubbor för små barn och ett mål.  Vi har valt lekande barn framför grön gräsmatta ;)

På eftermiddagen var det firande på hembygdsgården, men det valde vi bort. Ingen var särskilt sugen och när regnet sedan kom kändes det som helt rätt beslut.
Maken gjorde rulltårta och fixade nationaldagsbakelser.

En lugn dag är sannerligen ingen underdrift. Jag till och med somnade på soffan en stund på eftermiddagen… och vaknade först när barnen kom och sa att middagen var klar. Hasselbackspotatis och grillat minsann.

Man kan fira nationaldag på olika sätt. I år firade vi med god mat och mycket mys.

torsdag 5 juni 2025

En varierande dag

Vid åttatiden

Presenterar mig för mina blivande elever. Vi sitter i ring på mattan och de är förstås väldigt nyfikna på sin nya fröken.

Runt tio

Jag har presenter och kort med snällord på min plats i arbetsrummet. Nu lyssnar jag när mina fina treor övar på sin sång inför skolavslutningen. Bara en timmes arbete till. Sedan går jag hem för den här terminen. Det känns… oavslutat. Att säga tack och hej när det är flera dagar kvar.

Vid tolvtiden

Sitter jag i köer i Örebro och känner att min väl tilltagna tid krymper. Det är studentdag. Skyltar, blåa och gula ballonger. Finklädda familjemedlemmar, vänner och släktingar. Och galet mycket bilar. Själv försöker jag passa en tid på sjukhuset.

Vid tvåtiden

Då har man upptäckt en miss i planeringen och jag stegar längs den svarta linjen på golvet för att göra ett snabbinsatt ultraljud på hjärtat. Bara några minuter tidigare satt jag i det rum som på måndag blir mitt, alltmedan min inskrivning abrupt avbrutits vid upptäckten att den egentliga ultraljudstiden var bokad EFTER själva operationstiden. Hoppsan.

Vid fyratiden

Har jag snurrat runt i Örebro bland avstängda gator, studentmössor och ett väldigt tutande. Nu har jag äntligen nått tryckeriet och får med mig nästan alla matchtröjor till storebrors fotbollslag.

Vid sextiden

Låser och larmar på jobbet efter att ha lämnat en vikarieplanering och städat undan en del inför sommaren. Så tomt, kalt och slitet det blev när alla teckningar plockats ner. Nu är det dags att hämta storebror på träningen.

20.00

Kväll. En maskin tvätt snurrar för fullt. Ett av barnen redogör i detalj för dagen. Jag dricker mjölk med kaffe och tänker att jag ska göra ett blogginlägg.

En dag med variation.

måndag 2 juni 2025

Om familjen blåmes och en ek i grannens flaggstång

 Den andra dagen i juni, då är jag nog en rätt tjurig fröken. Mina elever börjar sannerligen logga ut för sommarlov och i morgon är det dessutom resa till en forntidsby.

 Det pratas och det tänjs på regler och den stränga läraren ramar in och ökar tydligheten.

Klockan 16-18 har vi apt. Jag förevigar viktigheterna på bild ;)

På kvällen går jag ut till våra sommarboende -herr och fru blåmes som har ett fasligt sjå i holken. Sätter mig på en sten och betraktar dem medan de flyger in och ut. Så fort mamman eller pappan närmar sig börjar ungarna pipa för fullt. Jag undrar just hur många de är och hur stora de har blivit. Holken gjorde storebror i slöjden i höstas och den fick uppenbarligen godkänt :)

Annat, av det mer pinsamma slaget, är att grannen har fått ta ner vimpeln från sin flaggstång eftersom ekens grenar vuxit sig för långa. Jag MÅSTE komma ihåg att ringa om kronbeskärning i morgon (till mitt försvar mailade jag faktiskt för flera veckor sedan, men har inte fått svar).

Men först tar vi natten.


söndag 1 juni 2025

Första juni

Så mycket glädje, en cuphelg som denna. Lillebror som spelat handboll i dagarna två. 

 Storebror som varit iväg på fotbollscup idag. Han stod i mål, förstås. 

Det var två riktigt möra killar här hemma ikväll efter all aktivitet och långa dagar ute i solen. 

Nu är det juni.
Jag känner mig redan lite nyfiken på hur jag kommer att sammanfatta den här månaden så småningom…

lördag 31 maj 2025

Handbollscup och födelsedag

 Lördag den 31 maj.

Jag uppvaktas med skönsång och frukost på sängen. Paket och teckningar. Men ingen tårta. Det hade vi kommit överens om redan i förväg, för någon måtta får det vara på allt som ska hinnas med. Ärligt talat känns det här med min födelsedag allt mindre viktigt. Bortsett från uppvaktningen på morgonen -den är viktig ;)

Sen blir det brått. Samling kl 8.30 och då ska vi ha hittat någonstans att göra av bilen först. Solen skiner och storebror är med som hejarklack. Varenda gräsplätt här på orten är upptagen och musiken dånar ut ur högtalarna som sitter placerade högt upp i korgen på en kranbil. 

Handbollscup med nästan trehundra lag anmälda. Barn och ungdomar övernattar på skolor och förskolor, ishallens parkering förvandlas till camping och det är människor precis överallt. Glada, peppade människor med samma fokus -handboll.

Logistiken runt detta arrangemang är förstås stor. Själv har jag ordningställt mitt klassrum till att bli sovsal. Maken ägnade halva dagen åt att grilla hamburgare. Och det är diverse försäljningsställen där man kan köpa sportkläder, bollar och en massa andra sportprylar. Cuptröjor såklart. Godisregn och glass och speed track-bana. Sååå många handbollsplaner. Signaler för matchers start- och sluttider. Visselpipor och hejarop och coachande ledare. Helt klart en upplevelse.

Men gissa om jag är glad att vi bor så nära och kan sova hemma ;)

På kvällen tittar vi på den andra filmen om Jönssonligan, hela familjen. Äter för ovanlighetens skull middag i soffan. 

En kvällsrunda i trädgården hinns med också. Fasadflaggan uppsatt dagen till ära. Fullt liv på blåmesungarna i fågelholken. Klematisen, som jag trodde hade stendött, står i full blom.



Läst i maj

 


Det blev nio böcker i maj. 

Av de rekommenderar jag starkt ”Mitt bland oss” och ”Barnsoldater”. De ger båda en fördjupad inblick i gängkriminaliteten som pågår i Sverige precis just nu. Oerhört samhällsviktiga böcker!

”Mammafällan” hade jag höga förväntningar på. Den skulle vara skriven med mycket humor och stor igenkänning för föräldrar. Tack och lov kände jag inte igen mig alls. Jag har exempelvis aldrig varit så onykter att jag inte har vetat hur jag ska ta mig hem med mina barn… 

”Jag är bara ett jävla äckel” är en bok som absolut skulle kunna läsas och diskuteras på högstadiet.

”Tårarnas dal” rekommenderas inte alls. Den kändes alltför orealistisk och för min del beskrevs tillvägagångssätten vid dråpen alldeles för detaljerat. Inte heller ”Vatten över huvudet” föll mig i smaken, än om jag fastnade mer för karaktärerna i den boken.

”Grottbjörnens folk” har jag inte läst sedan tonåren, men den håller fortfarande, än om jag googlar vissa saker eftersom ju forskningen gått framåt. 

”Gröna villan” och ”Pennskaft och pessar” var varken böcker jag fastnade för eller inte gillade. Den ena lite småmysrolig, och så tilltaget överdriven att det inte störde. Den andra välskriven och ytterst realistisk.