Fredag utan superkrafter

 Lördag. Och påsklov!

Efter en fredag när precis alla mina elever tycktes känna av det stundande lovet känns det alldeles extra bra med lite ledighet. Jag vet inte hur många gånger jag påminde om sådant som arbetsro och alla ville de berätta extra mycket, ha hjälp precis direkt, visa allt och gärna ha odelad uppmärksamhet. Helst skulle jag nu säga att jag stod där med solsken i blick och öppna armar och att jag besatt förmågan att ha oändligt tålamod i kombination med multitasking på högsta nivå. Som en superfröken. 

Men så var det förstås inte. Istället använde icke-superfröken stränga rösten och njöt alldeles extra mycket av te och pensionsfika på min rast. Det är kluvet det där med att folk ska gå i pension, tycker jag. Man ska gratulera och fira att ett långt arbetsliv är över och samtidigt är det så tråkigt när kompetenta kollegor försvinner.

Efter arbetsdagen kom jag hem som en icke-supermamma och upplyste mina barn om att det var lönefredag… vilket inte innebar skojigheter för gossarna utan att de faktiskt fick ställa sig utanför ICA och försöka sälja de rabatthäften som är obligatoriska att sälja i fotbollsklubben.

Det gjorde de. Försökte alltså. De stod i sina IFK-kläder och gjorde sitt absolut bästa… och absolut ingen ville köpa. Såklart. De där häftena är dyra och har fått ett hiskeligt dåligt rykte och de flesta familjer får i slutändan köpa dem själva om man nu inte har släkt på orten. 

Efteråt gick vi ändå på café. För att de verkligen hade försökt. Och för att fira att vi nu har påsklov. Pokémon spelade vi också. Lite supermamma ändå.

Och nu har vi som sagt lördag. Legomässa står på agendan. Men först frukost. Ring så spelar vi. Påfyllning av solrosfrön till småfåglarna. 

Vår både på jobbet och hemma

Det är svårt att inte känna sig uppfylld av våren när solen värmer och fåglarna kvittrar vårmelodier för glatta livet. Mina elever hittar nya vårtecken varje dag. Larver i sandlådan på skolgården till exempel. 

Vi pratar vår på no-lektionerna och påsk på so-lektionerna. Jag sätter upp teckningar utanför klassrummet och känner mig stolt över mina ettor 💛 

Harar och morötter sätts på tråd. Vi får fylla på nästa vecka. Önskemål om påskris har också kommit och det är förstås ingen omöjlighet.

Den 21/3 rockar man ju sockorna, men eftersom det är en lördag i år tog vi det en dag tidigare. Jag älskar det här, med sjuåringar. Att alla har tagit på sig olika strumpor kan skapa ett pirr som håller i sig hela dagen! Vi pratar om olikheter, färglägger bilder på strumpor och tittar på en liten film där en pojke som heter Max berättar om down syndrom.

Att det inte bara är jag som blir lycklig av våren, det förstår jag ju. Hela nätet svämmar över av bilder på blåsippor, snödroppar, krokus och nässelfjärilar. 

I vårt trädstråk behöver man inte leta -små blåa fläckar lyser upp bland bruna fjolårslöv.

Vintergäcken står som allra finast…

…och krokusarna börjar slå ut. De blir sällan långvariga här eftersom rådjuren är lika glada i att äta blommorna som jag är i att titta på dem.

En av oss gör klacksparkar. Det är inte jag ;)

 Uppfylld av våren, som sagt. Och nu är det helg.

En lördag i sann fotbollsanda -och att ta med barn till godisaffären under Ramadan

Lördagen blev liksom aldrig riktigt ljus. Termometern har visat på fyra grader och små vattendroppar har fallit tätt hela dagen.

Klockan tio satt jag i ett omklädningsrum och diskuterade matchställ. Trettiotre killar har vi i laget och nu var det dags att gå igenom vad som fanns i föreningen. Vad som skulle ärvas. Eller beställas nytt. Jag har gissat storlekar och fått fin respons. Det känns absolut hoppfullt. Som om vi kommer att kunna spela årets seriespel i enhetliga matchställ.

Sedan mötte vi upp laget och jag agerade chaufför till Örebro. Hejade och drack te i regnet. Bevittnade stor förlust. Gladde mig åt passerande tranor.

 Fick med mig blöta gossar av dystrare sort hem, men piggade upp det hela med att svänga förbi den stora godisbutiken. Det var eventuellt inte min smartaste idé eftersom godiset inte är halal och det dessutom är ramadan. Men vi har läst innehållsförteckningar och efter iftar ikväll finns det godis :)

Det var dagens insats. Kanske hela helgens. Nu återstår det bara att hänga de matchställ som ännu snurrar i maskinen. Sedan ska här göras absolut ingenting resten av kvällen.

Åter i vardagen

Tre veckor var vi hemma. Man vänjer sig läskigt snabbt.

I tisdags var jag åter på jobbet och kära nån vad nykommet det kändes! Massor av saker som skulle göras och redovisas och skrivas på och dokumenteras. Och jag funderade på om det där var något jag borde kunna.

Ja och så kom det tjugo barn till mitt klassrum och alla tycktes de förvänta sig att jag skulle styra upp dagen ;)

En sjuåring hade med sig en bukett rosor med motiveringen att hen saknat mig och genast kände jag mig tillbaka på banan. Överraskad och väldigt glad!

På vårt köksbord fick de dela vas med forsythiakvistarna som jag plockat in från trädgården.

Och se här. Lite luggsliten och ännu rätt ensam, men likväl årets första blåsippa!

Nu tar vi helg. Jag ska syssla med sådant som föreningsengagemang, vilket i praktiken innebär möte om matchkläder, skjutsande, frysande och hejande ;)

 

Att sminka sig för att se piggare ut

 I fredags lät det ungefär såhär:

Lillebror: Har du sminkat dig?

Jag: Ja, jag ville se lite piggare ut så jag har satt på lite smink över det mörka under ögonen och så lite på ögonfransarna.

Lillebror: Men du är ju fortfarande mörk. Svart faktiskt.

Jag: Ja, men jag gjorde så gott jag kunde på de här sekunderna. Nu måste vi sätta fart om vi ska hinna!

Och så åkte vi. Till tandläkaren för den rengöring som görs varannan dag nu efter käkoperationen. Jag pratade med tandhygienist och med tandläkare. På vägen hem stannade jag till vid biblioteket för att hämta upp ett lånekort. 

Väl hemma tvättade jag händerna och såg mig samtidigt i spegeln…

Jag: !!! Har jag sett ut såhär hela tiden?! 

Lillebror: Jag sa ju att du var svart, men du sa att du hade gjort ditt bästa och att vi hade bråttom.

Jag bjuder på det…

Vann rätt låt?

 Vi tittade på mellofinalen. Förstås. 

Jag och barnen. Maken kunde inte vara mindre intresserad.

Jag hejade på Medina. För glädjen de skapar. För kärleken de sprider.

Ett barn hejade på A-teens. Det andra barnet hejade på Felicia. 

Egentligen tyckte jag att alla finalbidrag var helt okej. Kanske var det en av de bästa finaler vi haft på många år?

 Gina och Hampus har gjort ett fint jobb från början till slut. 

KAJs mellanakt var riktigt bra. De är så proffsiga! Jag kände mig gammal på riktigt när årtalen visades på låtarna. Och jublade när EMD kom in som bastubadare.

Bilden är från en av deltävlingarna. Vi tittar i sovrummet. Då gör det liksom inget om man (jag) somnar ;)

Nu blir det högst troligt väldigt mycket mellolåtar här hemma ett tag framöver.

En marstisdag i bilder

Ett ögonblicksdokument.

En tisdag i bilder.

Inte varje timme utan mer en då och då. När det hinns med… När det koms ihåg.

Runt kvart i åtta

har jag skjutsat maken till jobbet. Nu sitter jag och skriver barnets skolschema för dagen. Vi har lärt oss att det behövs ett schema för att skolarbetet hemma ska bli gjort. 

Runt åtta fixar lillebror sin smoothie.

Han gör den numera själv på morgonen. Väldigt smidigt för mamman och dessutom blir det precis som han vill ha det.

Det är sol ute! Inte alls många fåglar vid maten -den behöver fyllas på. 

Tio i nio drog vi igång skoldagen hemma vid köksbordet (ja han har skrivit av schemat på en egen lapp).

Efter ett långt svenskapass stod det pokenad på schemat. Vi gick till en liten lekpark en bit bort på gatan och passade på att titta till trollen på vägen tillbaka. Den här filuren fick flytta ut igår :)

Burr så kallt det var ute! Jag frös trots vinterjacka och tjock mössa.

Tillbaka inne jobbade vi med skala på matten och därefter arbetade vi vidare med jägarstenåldern.

Lunchen blev lättstekta plättar med äppelmos till barnet och spagetti och köttfärssås till mig. Matlåda förstås. Jag skulle aldrig ställa mig och laga lunch till mig själv.

Varm mjölk med kaffe efter maten. Jag bestämde att nu när det är vårmånad skulle vintermuggarna bytas mot vårmuggar. Sedan ångrade jag mig när jag såg motiven med tulpaner -de känns ännu långt bort. Men vårvintermuggen fick i alla fall komma fram. Svåra beslut en tisdag ;)

Klockan ett blev det speltid för barnet. De här barnen har i vanliga fall bara speltid på helgen, men när man är hemma såhär i flera veckor, inte får träffa kompisar, inte gå ut och leka som man vill och inte gå på sina aktiviteter, då hinner man spela en stund nästan varje dag.

Runt två har jag tagit ut ett filmjölksbröd ur ugnen. 

Och inte långt därefter kommer storebror hem. Mellis.

Vid kvart över tre pågår någon sorts hockeymatch på bordet. Lillebror kör och storebror är kommentator. Mest diskuteras regler som ”hooking” och ”icing” och ”slashing” och ”tripping”. Jag förstår mest ingenting.

Strax efter fyra har jag svängt förbi återvinningen. Det blåser fortfarande hiskligt kallt!

Halv fem väntar jag på storebror utanför ortens kulturskola. Det här har varit en brandstation en gång i tiden, men är nu fritidsgård/ungdomsgård och kulturskola.

Strax före fem har maken kommit hem och det spelas spel vid köksbordet.

Jag går en liten promenad. Där bortom orten breder skogen ut sig. Det känns så trösterikt på något sätt. Inte som att titta på stjärnhimlen, men ändå något åt det hållet. 

Sedan glömmer jag alldeles bort det här med bilder. Promenad innebär ju huvudvärk och mer yrsel -det blir vila i soffan och femtielva rundor av kortspelet ”trettioett” med lillebror.

Sista bilden för dagen tog lillebror. Teddy och Luigi är nedbäddade. Så även vi. 

Det var en tisdag i bilder.

Jodå nu är det vår!

Det är mars. 

Sol och blå himmel.

Sixtenkatten stannar ute längre än en kvart. Skuttar efter trötta spindlar. Spanar ut över sin tämligen bruna trädgård.

Till och med jag förstår att blåsipporna inte är redo att visa sig riktigt än. Men i rabatten på framsidan har de första snödropparna kommit! Märkligt nog är det ingen i familjen som riktigt delar min begeistring.

Och nu är tomaterna sådda. Några under växtbelysning, så får vi se i sommar hur stor skillnad det blir på slutresultatet (bara sorgmyggen håller sig borta…).

Ett årstidsskifte i antågande

 Månadsskiftet februari mars. Efter en vinter som man faktiskt inte kan klaga på. En vinter med minusgrader och i alla fall lite snö. Isen som spolades vid barnens skola låg kvar i över en månad och pulkabacken fick ett antal besök. 

Än syns granruskor och vinterkransar vid husen. Blek ljung i krukor kvar från i höstas. Bruna fjolårsstänglar som i somras bidrog till blomsterprakt. Fallerade ställningar för klätterväxter och drivhusluckor på sned.

Men dagarna blir längre. Fåglarna vårkvittrar. Snön smälter i rekordfart och den sol som visar sig värmer.

Jag inser att det är dags att inventera barnens garderob. Har båda två vårskor som passar? Finns vårjackor? Kan de fortfarande ha sina gummistövlar? Behövs nya fingervantar?

Sätter upp fågelholken som togs ner när eken skulle beskäras. Kallsår blomfrön i godisburkar. Hoppas på det bästa både gällande fågelgäster och blommor. (Något har uppenbarligen kommit i vägen i överkant på bilden.)

Det dröjer inte nu, innan vårblommorna tittar fram, höst- och vintersaker städas bort och nya innovationer dyker upp i trädgårdarna. 

Men inte riktigt än. Först långsamt fixande. Förberedande. Mjukt, lerigt, ganska kallt om fingrarna och ännu delvis fruset i jorden. Tid att drömma och planera.

Vabb-livet

Det är något magiskt med hemmatid. Den går så galet fort! I morgon har vi redan varit hemma en hel vecka. Personligen skulle jag lätt kunna vänja mig vid det här.

Eller kanske ett jobb som man kan sköta till största delen hemifrån… Men det regnar inte direkt lönsamma idéer över mig och tur är kanske det. 

Hur som helst, nu är det två veckors vab, vilket innebär två veckor utan att behöva vara social och presentabel på morgonkvisten.

Vi kör skolarbete på förmiddagarna. Så fint att ha en nioåring som sitter böjd över matteuppgifter vid köksbordet! 

Vi gör en väldig massa tillsammanssaker, förstås. Men jag får också otroligt mycket mer gjort än jag hade orkat efter arbetsdagar. Tvättkorgen blir inte full, det står ingen disk på bänken, sängarna bäddas, pelargonerna började väckas en alldeles vanlig vardag.

 Vardagsrumsfönstren putsades (fast det tog inte mer än fem minuter innan Sixtenkatten krafsade upp ett nytt konstverk på ena rutan). Pelargonerna ser nu inte mycket ut för världen, men de brukar hämta sig. 

Jag har också äntligen tagit tag i att dela lillebrors svärmorstunga. Det blev nio(!) plantor och vad jag ska göra med alla vet jag inte. Kanske ställa i klassrummet… de är ju väldigt tåliga.

På seneftermiddagarna kommer maken hem. Jag agerar chaufför till storebror och sedan äter vi middag tillsammans. Jag är en av de få som njuter av kvällsmörkret. Att tända ljus och landa i att dagen är till ända.

När jag släcker lampan för kvällen kan jag inte annat än le.

Nu när lillebror inte får gå i trappan har alla projekt flyttat ner till vardagsrummet. Det borde kanske städas före läggdags… Men det kommer en dag i morgon också.

Hemmaliv  🩷