Lucia

 Och helg blev det. Det har varit en särdeles intensiv jobbvecka och bums jag vinkat av bussbarnen klockan kvart över ett på fredagen åkte jag hem. På ångorna satte jag en saffransdeg och sedan bakade barnen lussekatter… och diverse andra figurer.

På kvällen plingade det i min mobil. Ett par rader från en kollega som sett veckan på nära håll. Och stöttat upp x antal gånger.

I natt hade vår busiga nisse hängt upp pepparkaksformar på snören kors och tvärs genom köket och det passade ju bra, för just idag skulle barnbarnet komma och baka pepparkakor. Babblarnaformarna stod framställda och lilla kaveln låg nydiskad bredvid de stora.

Meeen, nu är det ju sjuktider och tyvärr blev lillkillen sjuk. Lite tajmande ändå, eftersom jag vaknade med migrän a la badrumsvarianten. När jag lyckats behålla såväl migräntablett som Treo och kom utragglandes sådär runt lunchtid kändes det rätt lagom att vara lite passivt sällskap åt mina stora bagare (som dagen till ära klätt sig i jultröjor och tomteluvor).

I den här stilen ser majoriteten av bilderna jag tar ut just nu. Här är massor av flams, skratt och teater. 

Maken försökte få till ett luciafika klockan tre, men se det gick INTE. Storebror var ytterst bestämd på att fikat intas framför luciatåget på tv och det ser man på kvällen. 

Tänka sig vilka traditioner vi skapat oss här i huset vid ekarna ❤️

En vecka i december.

 Vilken vecka det här är!

På skolan bakas det pepparkakor mest varje dag och doften sprider sig i hela byggnaden. Härligt juligt!

På tisdagen gick våra ettor på adventsvandring i kyrkan och eftersom gå sträckor inte är min starka sida stannade jag istället kvar på skolan och hade bild med årskurs sex. Kul ändå, med lite olika åldrar. Vi gjorde polkagriskäppar :)

Här hemma hade Nissen lämnat spår efter sig som inte går att missa. 

Onsdag morgon klev vi upp ännu tidigare än vanligt. Maken trimmade skägget och jag lockade håret. Tjusiga kläder sattes på och storebror hjälpte sina stressade föräldrar att vispa en väldig massa grädde. Det var nämligen Nobelfest på jobbet! Finklädda barn och uppklädd personal. Kungen och drottningen och prisutdelning, medaljer och diplom och bakelser. Jojo, det var ett firande som hette duga det!

På torsdagen bjöds barn och personal på jullunch. Vi har så himlans bra måltidspersonal just nu, som verkligen gör det lilla extra.

Torsdag eftermiddag ägnades här åt experiment. Många favoriter i repris som barnen nu kan genomföra helt på egen hand. Det var nissens idé, förstås.

Roligast är sådant som smäller eller bubblar ;)

Torsdag kväll. Luciatåg för lillebror. Kanske det sista jag ser med något av mina egna barn. Och så stolt jag var över min stjärngosse, som först inte velat vara med alls och sedan klev fram och läste upp en vers själv när den som skulle ha läst blev sjuk.

De har turen att ha en helt fantastisk musiklärare på sin skola -så många fina uppvisningar vi fått se!

Nu tar vi helg ❤️

Influensa på orten. Och en skål!

The flue K is coming to town 🎶

Jag sjunger förvisso hellre att santa Claus kommer, men det vore i nuläget inte lika sant. 

I grannkommunen hade hälften av eleverna på en skola varit sjuka. Eftersom det var så många kontaktades smittskydd och jo, det konstaterades att det var influensa K, tydligen en extra smittsam influensa. Inget att göra, mer än att uppmana alla att vara noga med handhygienen och de med symptom att hålla sig hemma. 

På min arbetsplats har ännu bara en fjärdedel av eleverna varit borta. Vi får väl se om det är fler eller färre till veckan som kommer.

Peppar peppar har vi än så länge klarat oss.

Det har även familjen V och familjen C i Örebro och därför kunde vi i helgen träffas och skåla för att någon fått en ny tjänst. Vice rektor på universitetet, det är minsann inte fy skam! 

Ett parti Alfapet hanns med också. Bland barnen. Eller barnen och ungdomarna för att vara mer korrekt. Yngst vann. Eventuellt en kombination av visst vuxenstöd och galen envishet att lägga på rutor som ger extrapoäng…

Annars har här tillbringats en hel del tid i ishallen. 

Och så har vi förstås tänt det andra adventsljuset. Här hade det varit på sin plats med en mysig bild på adventsljusstaken, men nä, det har jag inte tagit någon.

 I morgon börjar ny arbetsvecka, den näst sista för terminen. Jag tror att vi alla fyra känner oss väldigt redo för jullov!

Nissebus och nisseuppdrag

Det finns säkert en hel del han är bra på, nissen. Att julpynta var inte en av dem. Julstjärnan i taket bredvid kökslampan och underkläder och strumpor på ett rött snöre genom rummet.

Nä, då verkar han desto bättre på att ge uppdrag, som i år tycks ha fokus på familjeaktiviteter. 
Idag fick vi i uppdrag att spela spelet Agricola. Ett barn var hos en kompis, men vi enades om att det nog var godkänt att vi var tre. 

Maken vann och jag kom sist. Synd, för den kaxiga sonen hade lovat mig frukost på sängen om jag fick flest poäng.

Ny dag i morgon. Kanske med nya upptåg.

Att bryta traditioner… och att ha en nisse på besök

Vid fyrtiotre års ålder tycker jag plötsligt inte att det är sådär livsviktigt med exakta traditioner. Julgardinerna kom upp en hel vecka tidigt, bara för att slippa stressa. Adventsstjärnor och ljusstakar tändes redan i fredags. Och när mamma berättade att de skulle byta julgran mot bordsgran i år, ja då kändes det både klokt och rimligt.

Vad beror då denna plötsliga vändning på? Jo, jag tror att jag insåg att det för min familj absolut inte spelar någon roll. Den magi jag som barn kände kvällen före första advent, den är inte viktig för mina barn. De tyckte att det lät smart att sätta upp julgardinerna en hel vecka för tidigt och de tyckte att det var en självklarhet att även sätta upp dem på deras rum. 

Något som jag däremot inte har som barndomstradition och som jag faktiskt hade tänkt låta bli i år, det var nissen. Men tji fick jag, för det blir tydligen ingen jul utan nisse! 

Och så kan vi inte ha det. Förstås. Genom åren har vi ju haft alla möjliga nissar här hemma. Både vanliga och de med ett mer specifikt uppdrag, som experimentnissen.

I år har vi en nisse som kommer till familjer med storbarn. Och den här nissen, han ser tydligen till att familjen gör saker tillsammans.

Med tanke på hur mycket olika aktiviteter vi har ska det bli spännande att se om han lyckas. Första morgonen lämnade han tv- och radiokalendern samt en adventskalenderbok. Nu väntar vi med spänning på eventuella bus…

Att hämta lite energi

Oh jisses. När jag vaknade i morse kändes kroppen som om den sprungit ett maraton och huvudet som om en större mängd alkohol hade förtärts.

I själva verket gick jag garanterat färre steg än vanligt  igår och alkohol har jag inte druckit på över tolv år. 

Men barnen däremot, de hade sovit bort all trötthet och lyckades tjata med sin mor ut i skogen. Storebrors motivering var att jag får mer energi i skogen och det kan nog stämma.

Jag undrar varför vattnet här är så brunt…

Jag satt på ett sittunderlag, drack frukostteet och betraktade barnen som släpade grenar till sin koja.

Helst hade jag velat säga något i stil med ”akta, det är högt där” och ”tänk på att mossan gör stenen hal” eller något annat ängsligt, men jag lät bli eftersom det högst troligt hade gjort honom än mer våghalsig. Dessutom är han en rätt van skogsunge.

Viktigast i skogen är att äta något. I det här fallet frukost. Allt smakar bättre när man äter det i en skog!

Och utöver det studerade vi mossor och lavar. Det är ett artrikt område med en hel del olika sorter. Och så såg vi älgbajs. Och en övergiven bil med punktering på två däck.

En lyckad morgon ändå. 

Check på femtioårskalas

 Längre tillbaka firade vi födelsedagar med ganska mycket folk samt hade adventsfika varje år. Så blev jag sjuk och orken tröt, men framförallt blev både våra och andras barn äldre och helgerna fulla av aktiviteter. 

Idag firades i alla fall maken som fyllt femtio och tro det eller ej, men både släkt och vänner hittade fortfarande hit.

Jag och lillebror värmde upp med en och en halv timmes hockeyträning. Eller… han värmde upp. Jag frös mest.

Efteråt hämtade vi upp tårtorna och därefter åkte vi hem till ett hus där firarna redan börjat komma.

Fyra timmars drop-in-fika landade på sju åtta timmar.i

Det är ytterst oklart var alla timmar tog vägen. Jag vet att jag har stått mer än jag borde, fikat ganska lite, pratat mer med vissa och knappt något alls med andra och absolut inte tagit bild på något annat än tårtorna. 

Kakor fanns så att de räckte och blev över. Tårtorna gick nästan åt. Och barnen har lekt oavbrutet, med undantag från fikande… i omgångar.

När vi vinkat av de sista runt sjutiden var vi absolut totalt tvärtrötta allihop. Middagen blev mackor. Och nioåringen, som tyckte sig ha haft världens bästa dag, somnade ungefär samma sekund som huvudet landade på kudden.

Jubilaren säger sig vara mycket nöjd med dagen och det är förstås det absolut allra viktigaste!

Själv lägger jag till ”firat femtioårig make” på listan över livserfarenheter ❤️

I skogen en söndag

 Kanske är det för att jag tittat på ”Alone Norge” som jag längtade ut i skogen. Nu tycker jag i och för sig inte att serien i sig var särskilt bra, men man blev väldigt inspirerad till friluftsliv. Om än inte utan mat…

Idag packade jag ner stormköket och lite matsäck och frågade om någon ville följa med. Det ville… ingen.

Men just som jag var på väg ut genom dörren kom båda barnen ångande och hade ångrat sig och det gjorde mig förstås väldigt glad!

Väl ute i skogen fick de genast fullt upp. Det hade röjts i området och nu låg där massor av gran- och tallsly. Perfekt kojmaterial!

Medan de byggde tog jag en sväng i omgivningarna. Stora områden med mjuka mossmattor. Mest björnmossa och husmossa.

Trots fyra plusgrader var det en hel del is i sänkan och vackra små isformationer hade bildats.

Och i en bäck porlade vattnet. I leran intill kunde jag se att en älg hade passerat.

När jag återvände till barnen hade de kommit riktigt långt i sitt kojbygge. Eller förlåt -med sin rebellbas…(Starwars)

Även rebeller behöver äta. Stormkök är inte i närheten av lika mysigt som öppen eld, men det funkar. 

Om de ville följa med när jag började prata om att åka hem? Näpp. 

Varför måste jag ALLTID säga att vi ska åka hem när de har som roligast?!?

Jag är så glad så länge de har så här kul i skogen!

Vecka fyrtiosju

 Vecka 47, ja det blev en vecka när det mesta under tisdagen var… utmanande, men onsdagen tack och lov blev bättre.

Det har varit minusgrader och lite snö och den där första snön, den är lika underbar varje år!

När vi kom hem från jobbet i onsdags var barnen i full färd med att skotta garageuppfarten.

För min del får det gärna vara snö och minusgrader fram till och med sportlovet, men redan i morgon väntas plusgrader. Det får bli bra det med.

Helgen

 Hur blev det då, en helg mitt i november?

Jo, det visade sig att den vackra rimfrosten hindrade novembersolen från att lysa upp allt damm. När frosten försvann från rutorna rastades snabeldraken bums.

Till lördagslunch tände vi i eldkorgen.

Det är verkligen alldeles extra mysigt att grilla över öppen eld! 

Spacklat? Nä… Men bakat däremot!

Här har blivit glutenfria segmjuka pepparkaksrutor, vaniljbitar, mjölkfri glutenfri drömrulltårta, naturligt glutenfria kokoskakor, kaneldoftande adventskakor och glutenfria daimsnittar. En del mindre lyckat än annat, men allt stoppat i frysen.

Och så har jag varit chaufför åt den som behövde vinterskor, många storlekar större än sin mamma.

Chaufför även till fotbollsträning. Vilket fyspass de fick göra -tjugo tappra elvaåringar på söndagskvällen. De har turen att ha en fd militär som ledare. Tydlig, rättvis och med en otrolig förmåga att fånga upp barn som tappat fokus eller behöver pushas. 

Det var två riktigt trötta killar som åkte med mig hem :)

Nu stundar ny vecka. Årets fyrtiosjunde.