Huller-om-buller bland födelsedagar, vab och såpa

Sunda eller Västerbottensåpa, det är frågan. Enligt annonserna i mitt flöde klarar man sig inte utan någon av dem. 

Enligt samma flöde borde jag som vuxen göra en utredning för ADHD och kanske även söka hjälp för mina tvångstankar och min depression. Förklimakteriet verkar däremot inte vara lika aktuellt längre.

Nog för att veckan, rent fysiskt, faktiskt varit rätt dålig. Förmodligen notan efter förra helgen. Men jag väljer ändå att negligera erbjudanden om diverse diagnoser och istället vårshoppa på apoteket.

I mina elevers svenskabok ska det lösas rebusar. Jag har en genomgång på tavlan och finner det fortfarande lika obegripligt att jag fick högsta betyg i bild på gymnasiet.

Arbetsveckan skulle ha avslutats med en dag i skogen, men det fick istället bli vab av den vars förkylningar ständigt slår sig på andningen.

Turligt nog fick jag ändå fira barnbarnet som nu är hela tre år! Fantastiska fina lilla unge!

Landade hemma. Laddade med pasta, köttfärssås och Treo och fick sedan sällskap av storebror till majbrasan.

Att bo där vi bor, det innebär promenadavstånd till en brasa. Det innebär också att man blir väldigt bortskämd med hav av vitsippor. 

Jag tror faktiskt att det här är den varmaste valborgsmässoafton som jag varit med om.

I morgon välkomnar vi maj månad! Någon npf-utredning känns inte aktuellt för den här tanten, men vem vet, kanske skuras altanen med såpa (troligtvis inte)…

Den sista helgen i april

Fredagen, årets sjuttonde vecka blev solig. Allt växer. Bäst växer kirskålen…

Jag kom hem redan vid halv två, kände mig tämligen slut på, men slängde ändå ihop en enkel blåbärspaj. Barnen hade med en kompis hem och vi fikade på altanen.

Fyra timmar ägnade de åt att spela innebandy på garageuppfarten!

På lördagsförmiddagen åkte vi till mormorn och morfarn i Karlskogaland. Tänk att jag vuxit upp här med närheten till sjön som en självklarhet.

Barnen fick med sig mormorn på en rejäl pokenad. Efteråt utbytte hon och morfarn nyvunna kunskaper. Sådant som att man kläcker ägg genom att avverka kilometer och att det går att snurra på pokestops. 

På kvällen kom det ett mail från pappa. Tillgång till ännu en bildskatt, nu med släktingar födda på 1800-talet! Det får alldeles bestämt bli ett eget inlägg. 

På söndagsmorgonen var jag först på plan fast mitt barn inte ens skulle spela. Däremot delar av hans lag och jag är ju den som delar ut matchkläder. På största allvar tar jag uppdraget ;)

Himlen var blå och gräset grönt, men på den stora grusparkeringen bakom mig stod vår lilla Kia parkerad bland en massa militärfordon. Det är stor övning här på orten under en hel vecka med start igår.

Även på hemväg märkte jag av det -på en av trettiosträckorna stod militärer utplacerade. Stora skyltar upplyste om att lösa skott kunde förekomma. Och när barnen var ute och grävde rabatt, ja då passerade den här.

Lite obehagligt. Och oerhört tur att det inte hör till vardagen!

Runt lunch skjutsade jag gossarna till närliggande handelsträdgård. Jag tror eventuellt att de läste på varenda etikett och det blev inte riktigt de växter som mamman tänkt sig… men jag är tacksam varje gång de visar intresse för trädgård!

”Väldränerad jord” stod det på de flesta och det är något vi sannerligen inte har. Hårt packad lera. Och stenar. Massor av stenar!

Jag kunde förstås inte låta bli att hjälpa till och det slutade  med ett par timmars ryggläge, medan barnen slutförde det hela.

Helgens sista bild togs utanför ortens sporthall i väntan på barn som haft träning. En och en halv timme med både fys och match. Det var en mycket trött kille som tog plats i passagerarsätet. 

Nu väntar nya vecka. Årets artonde. Fyra arbetsdagar.

Att ha, eller inte ha, en rosenrabatt

 Den här rabatten. Den har orsakat mig bry varje vår.

När vi flyttade in var det en tämligen igenvuxen före detta perennrabatt… även innehållandes ett par rosenbuskar… och väldigt mycket kirskål.

Jag grävde, försökte rensa och fick nog. Lade markduk, täckte med småsten och planterade ytterligare ett par rosor.

Men med åren började det komma alltmer bös i gruset och ogräset kom med stormfart. Massor av löv också. Mer rensande, bökigt med gruset… och inte särskilt fint… Dessutom måste man runt hela huset med vattenslangen och det blir liksom inte av.

Förra våren fick jag nog och vi hjälptes åt att ta bort allt grus och markduken i akt och mening att flytta på rosorna till hösten och så gräsmatta här.

Men så blommade de rätt fint… och jag visste inte riktigt var jag skulle flytta dem… och dessutom är det ju ett rätt tungt arbete att flytta buskar sådär, alldeles särskilt när marken är hopplöst stenig.

Ja och nu är det vår igen. Jag rensar ogräs och kan inte bestämma mig för om jag ska gödsla eller flytta på de där taggiga spretiga pinnarna som ännu ser tämligen livlösa ut.

Svåra beslut såhär på vårkanten…

Fördomsshowen

 Det är valår och våra partiledare får delta i mer eller mindre seriösa inslag för att på olika sätt nå ut till folket. Jag förstår att man vill satsa på bredd.

Att porträttera en partiledare genom att ställa frågor baserade på fördomar är egentligen ett kreativt koncept. Svårigheten är bara balansen mellan intressant och och tramsigt.

Efter att ha sett utfrågningen av Mohamsson tycker jag inte att svt har lyckats med den balansen i det här programmet. Kanske var det syftet? 

Jag tittar hela halvtimmen. För vem är egentligen vår utbildningsminister? Hon som är ansiktet utåt när det gäller frågor om våra barns framtid. Toppen över alla oss som varje dag sliter för att varenda unge ska lyckas i livet. Hon som gång på gång kommer med uttalanden som får det att vrida sig i magen på stora delar av lärarkåren.

Jo, hon är säkerligen en trevlig, hårt arbetande yrkesperson. Man blir inte partiledare av en slump. Och hon parerar mellan synnerligen privata frågor. Låt mig verkligen klargöra det. Jag har absolut inget ont att säga om personen Simona. Jag känner henne inte alls. 

Däremot ifrågasätter jag hur man kan sitta på den posten utan grundläggande allmänbildning? Kanske alldeles särskilt när hennes parti har som slogan ”Bilda dig, bete dig, bry dig”.

”Jag kan majoriteten av dem”. Svarar Mohamsson på frågan om Sveriges grundlagar. Majoriteten? Jag känner mig ett ögonblick förvirrad. Har jag missat något fatalt? Hur många har vi egentligen? Men jo, vi har fortfarande fyra grundlagar. FYRA! Och det är okej, tycker jag, att inte varenda kotte har koll på dem. Men en utbildningsminister bör ha den grundläggande kunskapen.

Att veta vad ett hektar är, är kanske inte viktigt för hennes yrkesroll. Personligen förvånar det mig ändå lite. Liksom att hon inte har en aning om under vilket årtusende Vasaskeppet sjönk. Fine att inte kunna definiera det exakta måttet eller ange det exakta årtalet, men… ”Bilda dig…”

Märk väl att jag själv är usel på diverse spel med frågor om allmänbildning och att jag skulle vara en tämligen värdelös minister. Turligt nog är det inte mitt yrke och det är inte heller jag som ska sitta i ett tramsigt frågeprogram eller bevisa min kompetens för hela svenska folket.

Om jag kommer att titta på nästa avsnitt? Högst troligt. 

Trots att det faktiskt inte framgick ett minsta dugg vilken politik hon står för och trots att nästa intervju eventuellt kommer att kräva en brun papperspåse att andas i.

En fredagsreflektion

 

Här sitter jag. En sen fredagseftermiddag. I solen. Som värmer. 

Så välförtjänt det känns. Inte för att jag har gjort något utöver det vanliga. Men ändå. Att tillbringa dagarna med ett gäng sjuåringar, hur härliga de än må vara, kräver ibland en paus. Eller en helg.

En eftermiddag när man känner sig lite nöjd över att fredagsfikat man bjöd på på jobbet blev uppskattat (massor av socker och grädde… och mörk choklad därtill -vad kan gå fel ;)). När barnen hemma har fikat på resterna.

Lillebror har krattat löv.

Och trädstråket är så innerligt vackert att jag får nypa mig i armen. Tänk att ha det såhär precis bakom huset!

Fåglarna kvittrar. 

Rödhake, grönsiska, blåmes. Nötväcka, hackspett, bofink. En trast… taltrast kanske? Jag lär mig aldrig skillnaden. Skata, duva och en mås. Pilfink också. Men inte en enda talgoxe.

En sädesärla spatserar runt på gräsmattan. Jag såg vårens två första igår.

 Humlorna och bina surrar.

Ett barn är ute någonstans med en kompis. Det andra har en kompis hemma.

Så mycket det betyder ändå. Med sol. Humlesurr. Fågelkvitter. Vitsippor. Och kompisar ❤️

Sixtenkatten

Snart börjar säsongen när Sixtenkatten inte vill komma in om kvällarna. Halsbandet är försett med pingla i förhoppning att småfåglarna ska fly i tid. Möss och sorkar lyckas han fånga ändå -det här är en enastående jägare…

Men än så länge tillbringar han nätterna inne. På mig. Eller väldigt nära. 

Så här såg det ut när jag vaknade i morse.

Precis nu på kvällen, i skrivande stund, ser det ut såhär.

Han må sova på mig, men det är absolut inte bara min katt. Nä, han är så nöjd när någon sätter sig. Allra helst storebror.

Är det förresten inte lite typiskt röda katter -att vara sådär infernaliskt keliga?

Vårexplosion

Det är som en explosion i naturen! Träden är ännu kala, men i trädstråket börjar det lysa vitt av vitsippor, forsythian står i full blom och scillan breder ut sig. Nässelfjärilar och citronfjärilar fladdrar runt och bina surrar i kör med humledrottningar.

 Idag blev det eftermiddagsmjölk med kaffe i trädgården. Fåglarna kvittrade oavbrutet.

Det blåste lite kyligt och frosten har gått hårt åt de små rosenskäror som börjat titta upp i kallsådderna. Jag har faktiskt inte ens täckt dem nattetid. 

Nu stundar helg. 

Långväga besök

Påsklovets mest långväga besökare kom idag. Det är ju himlans trevligt det där, när folk tittar in ”på vägen”.

Det var Anna och hennes sambo Johan. Anna arbetade samtidigt som mig på ridskolan i Lidköping 2005. Egentligen stal jag fräckt hennes tjänst när jag kom dit som nyutbildad instruktör på pappret. Sanning att säga var hon en omåttligt omtyckt ridlärare som dessutom var bättre än jag på att rida, men jag var förstås glad att jag fick platsen. Hon blev förresten också kvar, fast med en annan tjänst.

Ganska snart flyttade en omplaceringshund hem till mig -världens finaste Lurvig. Med ett stort problem. Han kunde inte vara ensam. Så Anna och hennes föräldrar styrde upp det hela och ställde upp både kvällar och helger när jag jobbade.

Knappt ett halvår jobbade jag där. Kortare än på någon annan arbetsplats. Men Anna har jag kvar kontakten med. Om än sporadiskt. Hon utbildade sig så småningom till röntgensköterska och sedan läkare. Flyttade långt norrut. Och är den absolut mest aktiva människa jag någonsin träffat. Vandrar och rider och dansar och åker skidor. Orienterar. Tävlar. Självklart åkte hon Vasaloppet. I år också. Spelar piano gör hon med. Och sjunger. Det var hon som sjöng både på vårt bröllop och på storebrors dop.

Nedervåningen var hyfsat städad, men båda två sögs kvickt upp till kaoset. Lillebror har demonstrerat ALLT för denna Johan. Från detaljerna i Star Wars-legot till hockeykorten och fiskarna i akvariet. Bordshockey hann de visst med också.

Efter lite lunch begav de sig vidare norrut. Drygt sextio mil hade de kvar att åka… 

Vilken fin avslutning vi fick på lovet ❤️

Långfredag och påskafton

Ena dagen tar jag kort på blåsippor.

Nästa dag singlar stora snöflingor utanför fönstret.

Det blev långfredag och vi skruvade utemöbler. 

 Hade det nu varit som tidigare under veckan, då hade vi kunnat inviga dem på bumsen. Det gjorde vi inte nu.

Påskaftonen blev en lugn historia. Sovmorgon. Barn som fixade frukost. Och så äggjakt i kyla och blåst.

Påskfikat var förr om åren tårtor. Ofta maffiga chokladtårtor som skulle göras i flera olika steg. De senaste åren har vi gjort påskbakelser. Rulltårta, grädde, ett par chokladägg -klart. Och faktiskt, tycker jag, lika gott.

Pyntandet under påsk är i betydligt mindre skala än julen. Lite hemmagjort pyssel samt några påskföremål från farmor. Väldigt lagom.

Vi höll nästan på att glömma måla ägg, men kom på det i sista stund.

Och tur var väl det, för så här tjusiga skapelser blev det… som ingen orkade äta. De får bli frukost istället :)

Inte en endaste påskkärring kom i år. Och mina egna barn hade redan i förväg bestämt att de inte skulle gå. Det är förstås valfritt. Men spöka ut oss, det gjorde vi ändå!

Glad Påsk!

Latmaskdag

 En frusen barnkropp kryper ner hos mig i sängvärmen på morgonkvisten. Barnfingrar pillar i mitt hår. Viskar: ”Kan vi inte ha en latmaskdag idag mamma?” 

OM vi kan! Jag har haft en förfärlig huvudvärk sedan igår eftermiddag. Det är grått och regnigt. Maken har åkt iväg med bilen för att byta däck på de befintliga fälgarna.

En latmaskdag. Vilket bra ord! 

Vi äter frukost i sängen. Tittar på Lego Masters Australia. Hur orkar de hålla tempot? Vilka coola byggen!

Barnen blir inspirerade förstås. Tycker att hela familjen ska återskapa något i stil med det vi just sett. Men där går min gräns. Jag har aldrig varit en legobyggare. 

Vi enas om att jag kan sitta i fåtöljen och virka. Betrakta. Det känns som en bra deal.

Sixtenkatten gick ut och vände. Lägger sig i fönstret och betraktar rusket.

Men så klarnar det upp. Jättemycket. Plötsligt är himlen klarblå. Och ingen är längre sugen på en latmaskdag. Gruset sopas ut i gatan inför stundande gatsopning. 

Jag råkar gräva fram en väldigt trött humledrottning. Sover kvalstren med henne över vintern? Eller lyckas de hitta henne i jorden nu på vårkanten? De var lika pigga som hon var trött. 

De första vitsipporna börjar slå ut i trädstråket. Och medan jag sitter där och tar bilder hör jag koltrasten, en väldigt envis talgoxe, bofinken och nötväckan, duvornas korrande och en hackspett som gör trumvirvlar. 

Barnen leker ute och vill inte komma in förrän det börjar skymma. Sixtenkatten placerar sig på mina ben. Spinner, men somnar sedan.

Så mycket rikedom här i livet ❤️