Det la sig lika fort som det blommade upp -artiklarna om de nya rekommendationerna runt skärmtid.
Jag tittar tillbaka på bloggen och ser att jag, genom åren, skrivit en rad inlägg runt hur vi resonerar när det gäller just barn och skärm. Uppenbart är att vi tänker ungefär likadant nu som för tio år sedan.
Det är ett så laddat ämne. Spelen, belöningarna, de snabba klippen, bekräftelsen -allt ökar upp allas våra dopaminnivåer.
När det gäller forskning är barns skärmande lite som med klimatet. Alla hör larmet, forskarna är förhållandevis eniga, men vi väljer bekvämlighet, att använda vårt eget sunda förnuft och framförallt tänka att det nog inte är någon egentlig fara. Det finns gedigna studier på att synapserna inte utvecklas på samma sätt, framförallt på yngre barn som sitter vid skärm. Det har också gjorts tämligen tydliga kopplingar till en rad andra negativa effekter. Och oavsett vad vi, var och en, tror på, måste vi väl ändå vara överens om att sättet skärmarna används på är ett gigantiskt experiment med den mänskliga hjärnan.
Det här är sannerligen inget jag går och predikar om. Hur man resonerar runt skärmen lämnar jag till varje enskild familj. Man gör det man tror på och det som funkar och jag är alldeles säker på att de allra flesta föräldrar fattar beslut utifrån vad de anser är barnets bästa.
Våra barn är nu åtta och tio år. Hur vi resonerar kommer att förändras allt eftersom de blir äldre.
Vad har vi för regler då?
Jo, på vardagarna får man gärna gå pokenader med sin telefon. Många mil har avverkats. Man får också kolla väder, pärlplattsmönster, lyssna på musik eller ljudbok, fotografera och förstås höra av sig till kompisar. Snapchat, TikTok osv är det 13 års åldersgräns på och absolut inget barnen använder.
På kvällarna får man, om man vill, titta på tv efter middagen. Det brukar här oftast bli någon halvtimme och väljs inte sällan bort.
På helgen har barnen en timmes speltid på lördagen och en timme på söndagen. Innan speltid ska veckans läxa vara gjord, rummen vara städade och varje barns hushållssyssla fixad.
Vi har ytterst sällan diskussioner om det här och barnen har själva varit med och bestämt hur de tycker att skärmanvändandet ska fungera.
Den ena fixar det jättebra. Den andra har lite svårare att hantera lockelsen från telefonen. Honom hjälper vi genom att använda föräldrakontroll. Från min telefon kan jag då reglera tillgängligheten i hans telefon. Och nej, jag kan förstås inte kontrollera hur mycket spelande det blir hemma hos kompisar.
Allt det här gäller i vardagen. På sjukhus, på semester eller när vi åker någonstans kan det absolut bli andra överenskommelser helt beroende på förutsättningar och sammanhang.
Jag dömer ALDRIG en förälder som låter barnet sitta med en telefon på restaurang eller hotellfrukost. Faktum är att jag ångrar att vi själva inte lät ett av våra barn göra det vid ett par tillfällen under åren som gått. Det är inte vid just det restaurangbesöket som synapserna förstörs. Det är kanske inte heller vid just det tillfället som barnet ska öva på att vänta och umgås.
Vilka effekter tror jag mig då se? Tja, jag känner mig alldeles övertygad om att mina barn inte hade varit i närheten av så kreativa om de hade haft mer skärmanvändning. Nu har de fullt upp från morgon till kväll. Det är legobyggande, pärlande, pysslande och olika lekar, både inne och ute. Tydligt är att kompisar som sitter mycket med spel tycker att det mesta som inte är skärm är tråkigt, vill byta aktivitet ofta och har svårare att hitta på saker att göra. Samma sak med elever. De läser också mindre, är svårare att motivera och har mer konflikter runt läxor. Ytterst icke-empiriskt såklart och inte utan undantag.
Blir då barn som inte sitter vid skärm exemplariska? Nä, såklart inte. Jag känner supertrevliga barn och ungdomar som tillbringar en hel del tid framför spel. Och jag känner barn med stora utmaningar som inte alls spelar massor.
Vi har valt det vi tror på just nu. Vi lutar oss mot större studier. Vi vill, som alla andra, ge våra barn goda förutsättningar i livet.
