Lördag. Jag står på fotbollsplanen och pratar med en annan förälder. Hon arbetar med palliativ vård och även sådant som att klä den avlidne.
När hon kommer hem om dagarna vill hon ha liv och rörelse runt sig. Gärna många kompisar till barnen och mycket bus och stoj.
Både jag och maken känner precis raka motsatsen. Vi är slut på av intensiteten som varit under dagen och vill inget hellre än att komma hem till lugn och ro. Bus och stoj får hållas utomhus och visst får barnen jättegärna ha med kompisar, men på villkoret att det inte kräver något större föräldraengagemang.
Jag brukar säga att vårt yrke drabbar våra barn. Att vara lärarbarn är nog både på gott och ont.
De tycks turligt nog överleva ändå. Om än lite blekare och lite mörkare runt ögonen (nej, förstås inte -han har idag varit på ett väldigt tidigt halloweenkalas) :)
Alldeles ärligt är jag nog generellt rätt känslig för höga ljud. Även mina elever är hårt drillade i att hålla låg volym.
Jag är faktiskt inte alls säker på att barnen hade fått stoja mer om jag haft ett lugnare yrke. Men det är en intressant tanke…
4 kommentarer:
Intressant det här. Och ja, jag tror verkligen att ens yrkesval kan påverka det du skriver om. Inte enbart vad gäller barn; efter dagar med slammer från kylar, frysar, varutransporter, telefoner som ringer, pling i kassorna, blev åtminstone jag själv sååå ljudkänslig och ville ha lugn och ro hemmavid. Nu med två barnbarnspojkar som är tio gånger vildare än mina egna döttrar var i samma ålder, däckar jag ofta så snart vi blir ensamma igen ,-). Pratade med nyligen med en mamma - förskollärare dessutom - som fostrat fyra söner; alla var inte mer två, tre år från varandra i ålder. Tänk, att komma hem från förskolan och mötas av fyra busiga pojkar ,-)
Ps. "Pratade med nyligen ...", ja, du förstår. Ds.
Elisabet; Haha, det har känts alldeles lagom med två ;)
Inte konstigt att du däckar, ni gör ju en hel massa skojigheter tillsammans med de små grabbarna!
Jag som är uppväxt med båda föräldrar som arbetade på helger eller hade så kallad jour kvällar och helger tycker inte det är konstigt arbeta dö. Jag har ju själv gjort det men inte nu. Uppskattar det verkligen efter alla år med oregelbundna arbetstider.
Kommer ihåg när jag ganska nyss träffat M. Jag skulle då jobba på julafton. Hans yngsta dotter då ungefär 8-10 år sa mycket förvånad ”Jobbar man på julafton…?”
Jo då. Många gör det men inte i hennes värld. Jag hade nog inte alls reagerat på att någon jobbade på julafton när jag var i hennes ålder.
Så jag förde in något nytt i den familjen 😉
Skicka en kommentar