Vi hade ytterst få upplanerade dagar (vilket var tur eftersom vi var sjuka så länge), inget jobb förstås och alla barnens aktiviteter hade uppehåll.
Men i måndags, den första i augusti, rasslade det till.
26 nya inlägg i appen för barnens handboll och fotboll. Träningstider inlagda, matcher, cuper, kick off, matchställ, årsmöte och diverse funktionärsansvar. Påminnelser och upplysningar.
I onsdags började vi jobba.
Och den här helgen är det cup på hemmaplan.
Samling klockan åtta.
Jag spanade ängsligt på himlen när jag åkte hemifrån.
Regn eller sol?
Det blev molnigt med solglimtar och sjukt blåsigt med vindbyar på 17m/s, vilket var tillräckligt för att funktionärerna skulle få förankra diverse tältpinnar bättre.
Men barnen var hyfsat obrydda och tyckte att det var roligt, än om det här är en betydligt mindre cup än handbollscupen i maj.
Idag har vi hejat för glatta livet, kånkat väskor och stolar mellan planer och ätit hamburgare till lunch.
I tvättmaskinen snurrar nu matchshorts och i vår bastu hänger tjugoåtta matchtröjor på tork
I morgon ska en av oss vara parkeringsvakt (jag) och den andra ska stå i korvvagnen (maken).
Lite jobbigt, absolut, när allt drar igång såhär. Men också så himla roligt med alla engagerade barn som rör på sig, lagandan, gemenskapen och förstås alla engagerade vuxna.
Nu hoppas vi på lite mindre blåst i morgon :)
7 kommentarer:
Min franska dotter med två pojkar i ungefär samma ålder som dina har precis varit på besök hos oss i Sverige. Jag blir alldeles andfådd och superstressad när jag hör hennes och min franske svärsons fullkomligt totala engagemang i sönernas fritidsintressen. I deras fall är det främst segling som gäller och nu på fransk elitnivå med tävlingar runt hela Frankrike.
Under de klorta sverigevistelserna åker man runt och besöker alla i famljen men därutöver en mängd tillgängliga utflyktsmål, från Skåne till i år Dalarna och sen Stockholm. Man går här på muséer, vandrar i parker, deltar i diverse jippon - ständigt aktiviter, aktiviter, aktiviter. När man sen träffas är pojkar, artigt fransk uppfostrade visserligen, med under måltider och svarar artigt men ORKAR liksom inte med att fungera fullt ut i sociala sammanhang utan det blir skärm som gäller. Och föräldrarna har gett upp trots bestämda uppfattningar om det hela.
Den här gången körde vi en nostalgitripp i barndomskvartern eftersom vi nu bor mycket nära. Dottern konstaterar: När jag var liten (på 70- och 80-tal) och upp i skolåren var vi helt fria. Vi cyklade omkring var vi ville, var hemma hos varandra efter skolan, cyklade till vår scoutverksamhet, jollesegling, balett och gick själva till och från fritids på den tiden. Mina barn som bor i centrala Nice måste ha skjuts till allt.
Till mitt och andra dåtida mammors försvar måste jag säga att det här med att delta i och skjutsa till barnaktiveter också var en del av vår vardag. Jag ser i mina dagboksanteckningar att vi är en pool av bilskjutsande mammor till fotboll, handboll, hockeyträningar och tävlingar och simtävlingar på hög nivå där man satt och hejade på läktarna. Så nog var vi med och följde våra barn. Men som nu? Aldrig. Jag hade definitivt inte orkat med eftersom vi båda föräldrar dessutom hade krävande näringslivsjobb. Nånting känns inte rätt med denna utveckling och då är det ändå vi fyrtiotalister som ”anklagas” för att vara de första som börjat curla våra barn. Men min dotter håller faktiskt med - det här är inte bra. Men vad ska man göra? Hur tänker du? Personligen känner jag att det är för mycket fokus på barnen och inte på föräldrars möjlighet till eget liv och därmed familjens som helhet. Detta är verkligen ingen ”kritik” utan bara observationer som faktiskt både förbryllar och oroar…
Monet; Väldigt intressanta reflektioner!
Till att börja med tänker jag att friheten handlar mycket om var man bor. Min äldsta gick ju själv hem från skolan redan när jag var sjukskriven. Då var han sex år. Nu har han, sedan ganska länge, tagit sig dit och hem på egen hand oavsett om vi är hemma eller ej.
När det gäller aktiviteter har jag svårt att jämföra nu och då. På ridskolan hade jag, som barn, kompisar med väldigt engagerade föräldrar. De stod i cafeterian, satt i sekretariatet vid tävlingar, fanns till hands för både stort och smått, stod på läktaren varenda gång deras telningar red lektion, engagerade sig i styrelsen och skjutsade både sina egna och andras ungar.
Mina egna föräldrar var inte en av dem. Jag fick till en början skjuts till ridlektionen en gång i veckan, men cyklade så småningom alltid till och från ridskolan.
Och lite så går det ju att göra även idag. Det finns barn som alltid går eller cyklar till träningar och föräldrar som enbart infinner sig vid obligatoriska ideella uppdrag och som alltid låter barnen åka med någon annan på matcher...
Själv är jag så oerhört lycklig över att få vara en del av mina barns liv att jag gärna sitter kvar på träningar, hejar på alla matcher och hjälper till när jag kan. Om curla är att vara engagerad och att skjutsa eller cykla tillsammans, då curlar jag gärna.
Det handlar ju bara om några år av livet som jag får vara med om det här. Och det är förstås det som bloggen speglar eftersom det är jag som skriver den.
Skärmandet tror jag är det största experimentet som vi utsätter dagens barn för. Bekvämligheten tar över. Och kanske rädslan för socialt utanförskap. Jag skulle kunna göra ett helt inlägg om det.
Först:begreppet curla står ju för mer än att vara aktiv och delta i barnens aktiviteter. Men det är lätt hänt att både de och föräldrarna hamnar i en roll där båda parter glider över i att barnen varken tränas i att ”ha tråkigt” eller att ta ansvar för och på egen hand sköta sånt de är både mogna och kapabla för. Alla mina tre vuxna barn med egna barn beskriver den här tidsandan och fenomenen son väldigt tydliga trender som de försökr skapa jämvikt kring. Det tror jag ni också gör.
Håller också med om att själva boendemiljön - både det egna hemmet, orten och var i Sverige - spelar mycket stor roll. Mina barn har precis som jag själv vuxit upp i lugna villamiljöer med tillgång till trädgård och natur inpå knuten. Det har varit lugn trafikmiljö, nästan ingen brottslighet, bra skolor med stora valmöjligheter -allt sånt som man förstås vill ge sina barn som start i livet. Men också med en slags måttstockar och subtil ”tävlan” mellan föräldrar om just vilka som engagerat sig mest, försett sina barn med ”bäst” kläder, leksaker, cyklar, mopeder och betalat för det stora antal aktiviteter barn av idag har tillgång tilloch antas delta i. Plus förstås skidresor, båtliv och utlandssemestrar - allt sånt som följer med det ”burgna förortslivet”, åtminstone i Stockholm. Det där var svårt att förhålla sig konsekvent till när ”alla andra har-tjatet” var som värst. Det är mycket möjligt att den sortens tendens är mera uttalad i storstadsmiljö men den finns definitivt också i mindre orter.
Till det kommer ju att de föräldrar som engagerar sig mest och aktivast lätt blir betraktade som lite ”förmer” om du förstår vad jag menar. Den som av olika skäl varken har kapacitet, intresse eller möjlighet att delta i sina barns liv på det sättet hamnar lätt i en slags skamkänsla - jag minns hur det var när vi bilburna mammor alltid körde kompisarna vars mammor kanske jobbade skift och inte kunde att det fanns något ”urskuldrande” med i bilden. Hur gör ni - tar ni med de barnen också?
Jag tycker också att det vore väldigt intressant om du skrev inlägg om skärmandet. Hela datoriseringen med internet har ju på alla plan inneburit en extrem förändring för oss alla på mycket kort tid. Och hur barnen påverkas av att växa upp med detta kan vi ju bara ana oss till än så länge!
Monet; Mina barn går på en mycket mångkulturell skola och inom upptagningsområdet finns föräldrar med väldigt olika socioekonomiska förutsättningar. Jag har aldrig upplevt att det är någon prestige eller tävlan om kläder, aktiviteter eller vilka som kan skjutsa. Kanske är jag för blåögd för att se om de som engagerar sig betraktas som förmer. Vi kör absolut barnens lagkompisar när det behövs och vi har möjlighet.
Monet; Mina barn går på en mycket mångkulturell skola och inom upptagningsområdet finns föräldrar med väldigt olika socioekonomiska förutsättningar. Jag har aldrig upplevt att det är någon prestige eller tävlan om kläder, aktiviteter eller vilka som kan skjutsa. Kanske är jag för blåögd för att se om de som engagerar sig betraktas som förmer. Vi kör absolut barnens lagkompisar när det behövs och vi har möjlighet.
Det du beskriver låter ju helt annorlunda, både som skol- och fritidsmiljö. Och det där med ”förmer” var ju satt inom citationstecken i brist på bättre beskrivning eftersom det (då) var mera en subtil känsla. Egentligen var det ju inte det jag funderade på när jag läste din första text utan mera känslan av att det idag är barnens behov som sätts allra främst i familjelivet. Och på ett helt annat sätt än bara för inte så länge sen. Jag är med i en fb-grupp med fransmän, bosatta i Sverige och där diskuteras just nu detta. ”L’enfant roi” - ”kungabarnet” - beskriver de flesta franska föräldrar att de upplever svenska barns roll i förhållande till både föräldrar, skola och i samhället och ger ett antal exempel på de skillnader de upplever. De är samtidigt väldigt glada för lång svensk barnledighet och en fri och kreativ förskola och tar avstånd från delar av den franska mentaliteten att vara hårdhänt och brysk mot sina barn. ”I Sverige höjer man inte tonen” konstaterar man men visar samtidigt på vad som händer när barnen tillåts sätta agendan på det sätt de upplever att svenska föräldrar accepterar. Intressant är det under alla omständigheter!
Skrev Monet ovan
Skicka en kommentar