Juni kom och det med besked.
Sommardagar med blå himmel.
Jag stiger ut på altanen runt halv nio. Torkar av utemöblerna alltmedan barnen fixar frukost.
Ler för mig själv när jag hör att det är full fart i grannens lekstuga. De har haft sitt barnbarn, 1,5 år, på övernattning.
”Tidig morgon?” Frågar jag när de tittar ut.
”Halv fyra…” Svarar grannen och ser fullt förståeligt lite trött ut.
Jag minns den där tiden. Under en mycket lång period hade vi klockan fem som gräns för när det var morgon. Vaknade barnet före fem tog vi ligga-kvar-kampen.
Klockan fem gick vi upp.
Jag skulle gladeligen ta det igen, med vårt eget barnbarn.
Såklart!
Men jag är glad att den tiden, med våra egna barn, bara är ett roligt minne.
Idag står frisör och fotboll på schemat.
Och laga skor.
Jag överväger att låta min yngsta gå barfota hela sommaren. Inte ens Kavatskorna håller för hans framfart.
2 kommentarer:
Det är ju underligt det där. I vanliga fall är jag extremt morgonpigg och vaknar ofta pigg vid fyratiden, men stiger inte upp då. Men .., när vi var på besök i Skåne och jag hörde små, tassande steg närma sig vår säng .., (klockan var kvart över fem), då var jag inte alls lika pigg och nyter. Beundrar storligen alla småbarnsföräldrar med morgonpigga barn (hur orkade man ...?).
Elisabet; Min morgonpigg försvann när jag blev mamma. Nu har jag börjat ana att den kommer att återkomma när huset sover på morgnarna. Det sker än så länge vääääldigt sällan ;)
Skicka en kommentar