Fotbollsfamiljens nationaldag

Fyra lediga dagar och fotboll för nästan hela slanten. Träningar och bortamatcher.

Storebror i söndags. Lillebror satt ett par minuter och tittade, men för övrigt såg vi knappt till honom. Han är liksom sådan. Supersocial och bara… hänger på. ”Tjena Hugo” hör jag från olika föräldrar när vi kommer någonstans. Själv har jag varken en aning om vilka föräldrarna är eller vad deras barn heter. Han sitter och fikar med någon annan familj eller kickar boll med ett motståndarlag i en paus. Vilka barn det är eller vilken färg de har på tröjorna spelar honom uppenbarligen absolut ingen roll alls.

Jag medger att jag förundras. 

 

Storebror stod målis i två av matcherna. Nu har vi fått in snitsen med filt och stol och matsäck och solkräm. Det är bara en mormor som saknas så är vi fullkittade, sa vi på skoj eftersom många av storebrors kompisar hade far- eller morföräldrar med sig just den här dagen.

Idag var det lillebrors tur att spela. Nallen var också på plats för att titta.

Hade jag varit nalle, då skulle jag ha velat vara just precis den här nallen! Inte för att den alltid är särskilt varsamt hanterad, men den har verkligen fått vara en viktig del i en liten människas liv.

Något traditionsenligt nationaldagsfirande blev det inte i år, men väl en glass i hamnen i Askersund och en riktigt god grillmiddag hemma. Vi sjöng förresten nationalsången också, innan vi skålade vid middagsbordet. 

Ja jag vill leva jag vill dö i Norden! 

Och jag är väldigt tacksam över att jag faktiskt får göra det!