Mina barn fyller i år sju och nio år.
De har i sina liv endast i mycket korta perioder lekt med dockor, matlagning etc. De leksaker de har har sällan lockat till något regelbundet, med undantag från Lego och Duplo som varit flitigt använt. Kaplastavar och klossar har fått andra användningsområden, bilarna har i stort sett legat orörda, bilbanan som deras far förväntansfullt gav dem var jätterolig… i en vecka eller två.
Vad leker de med då? För leker gör de!
Tja, i flera års tid har de lekt flitigt med alla sina pärlplattor. Saknas en karaktär i leken pärlar de den.
Och så skapas och leks det en väldig massa med kartonger. Deras rum liknar emellanåt mer en soptipp pga allt, i mina ögon, skräp som i deras ögon är ytters viktiga delar.
Ute använder de pinnar och stenar, gamla tegelstenar och takpannor från när huset byggdes, lastpallar, träbitar som blivit liggande efter att träd sågats ner… sådant.
De är på spännande äventyr, går genom magiska portaler, aktar sig för farliga hål, är ibland på jakt efter någon/något och ibland på flykt. Behöver något magnetiskt och finner en magisk sten, behöver laddas upp, måste skaffa starkare föremål för att försvara djuren från den mäktiga ondskan.
Jag snappar upp på avstånd och håller mig aktivt borta. Vet att det här är lekar som mammor inte riktigt kan förstå och faktiskt inte heller behöver förstå.
Jag säger alls inte att alla barn måste leka så här det eller att det är det enda rätta.
Däremot tycker jag att det verkar väldigt roligt.
Jag tänker också att det är bra att de är aktiva utomhus. Att de springer och bär och klättrar och är kreativa. De samtalar och förhandlar och kompromissar.
Det kommer förstås en dag när de inte längre leker. De kommer att umgås både med varandra och med kompisar på ett annat sätt. Göra andra saker. Leken kommer att fasas ut och glömmas bort utan att de varken märker eller saknar det.
Och jag, jag kommer att glädjas över att de utvecklas. Känna både oro och stolthet över att de blir alltmer självständiga.
Med vemod tänka tillbaka på den här tiden, när vår trädgård var förvandlad till en magisk och mycket spännande värld.
7 kommentarer:
Så fint beskrivet! Och vilken barndom dom får!
Elisabet; Du är sannerligen flitig med att kommentera ❤️
Det låter magiskt. Tänk om jag kunde få ha kvar den fantasin jag hade som barn, kan sakna sådan där lek ibland, var verkligen ett äventyr.
Jag måste säga att jag BEUNDRAR dig för att du/ni låter trädgården(och kanske delar av huset också?) få vara så mycket av pojkarnas playground. I synnerhet i år när det verkar som det mest är upp och ner med gräsmattor och rabatter? Jag/vi hade ett mera strikt förhållningssätt faktiskt - barnen hade varsitt eget sovrum (i början gemensamt) och sen ett stort lekrum men det skulle faktiskt städas varje kväll - vem har inte klivit barfota på vass legobit - och detsamma gällde också trädgården. Den var inte stor men gränsade till allmän storskog med stora lekytor men där det inte heller gick att ”stöka till” för mycket. Senare inredde vi hela dåvarande gillestugan till deras tv-rum med plats för kompisar, första tv-spelen, video och allt det där du redan nu ser framför dig.
Vårt vardagsrum var under småbarnstiden och de första skolåren liksom hela familjens så det fick aldrig bli belamrat med leksaker, böcker, mellis etc utan det var vårt vuxen- och familjerum i första hand. Det där har helt förändrat sig ser jag - mina söners vardagsrum ser ut som på ”föris” och man får knappt plats i soffa eller stol, det är helt barnens domäner och känns väldigt konstigt för oss, fast vi säger förstås inte pip!. Min franska dotter som lever i en helt annan kultur har det som under sin egen uppväxt - barnen vistas självklart överallt men har sina aktiviteter i sina rum och förväntas städa efter sig både inne och ute.Samtidigt får de självklart spänna rep och installera egna motordrivna fantasitransporter mellan över- och undervåning men fasta installationer blir det inte!
Dina pojkars lekar påminner mer om min generations. Då var det just den här typen av lekar och material som vi använde, inte så mycket ”färdigmaterial”. Härligt att se!
Eva; Ja det är fantastiskt. Jag skulle inte kunna leka sådär ens om jag verkligen ansträngde mig. I min vuxenvärld finns det på tok för mycket begränsningar för det.
Monet; Ute får de leka var de vill, men när gräsmattan (som just nu är näst intill obefintlig) ska klippas får de städa bort och vi vill heller inte att de leker på altanen när vi sitter där.
Var barnen leker inne har anpassats efter deras ålder. När de var riktigt små lekte de i det rum vi befann oss i. Med stigande ålder har det blivit alltmer koncentrerat till deras rum… för både vår och deras skull. Däremot får de gärna göra lugna saker, som pyssla, pussla, spela spel eller rita, vid stora vardagsrumsbordet eller köksbordet.
Jag blir glad av att läsa att barnen får leka fritt - det är så många som styr upp med aktiviteter och vill underhålla barnen så att de har roligt hela tiden. Jag misstänker att det kan hänga ihop med om föräldrarna är skilda och har delad vårdnad. Då vill mamman/pappan göra så roliga saker med dem. (Minns från när mitt barnbarn var litet att jag upplevde det som om föräldrarna tävlade - vilket jag förstås aldrig vågade säga.)
Bloggblad; Ja men det kan jag verkligen förstå! Kanske inte tävling, men att man vill passa på att göra roliga saker tillsammans när man ses. Jag förstår ju att man inte har något val, men fy vad jobbigt att bara få träffa sina barn varannan vecka…
Jag tror också att vi har en fördel av att de är två. Med ett barn gissar jag att vi mer hade känt att vi behövde roa det. Nu leker de massor tillsammans.
Skicka en kommentar