Jag har blivit sparkad och slagen och kallad det ena värre än det andra, jag har blivit skriken på av föräldrar, fått en sax i knäet och blivit stucken med häftstift.
Jag har ställt mig emellan, evakuerat och faktiskt också släpat ut.
Jag har gång på gång inte hunnit hjälpa alla som behöver min hjälp, hoppat över den lagstadgade rasten och arbetat oräkneligt antal timmar övertid.
Suttit i oändligt många möten och dokumenterat hur mycket som helst. Dokument som förmodligen ingen någonsin kommer att läsa, men som ändå behöver skrivas för att jag ska ha ryggen fri OM det blir någon form av utredning eller inspektion.
Jag har känt mig stressad när jag har förväntats ansvara för orimligt många elever eller skulle behöva vara på två ställen samtidigt.
Jag plockar upp nedfallna kläder under hyllorna om eftermiddagarna och jag torkar golv när elever har mått illa, för sådant står inte med i lokalvårdarnas arbetsbeskrivning.
Jag bemöter vårdnadshavare som är fantastiska, men också de som liksom tror att vi jobbar mot varandra. Att det är barn och förälder mot skolan. Ibland tar det tid innan det landar.
Jag tänker att det i sanning inte är konstigt, det här att personalomsättningen på skolor är så hög. Att det finns så många utbildade lärare som valt att söka sig till andra yrken. Att det är dubbelt så många sjukskrivna lärare jämfört med andra yrkesgrupper med motsvarande utbildningslängd.
Varför stannar man då kvar?
Jo, för att jag varenda morgon blir mött med kramar och glada hälsningar. För att jag vet att samtidigt som vissa barn inte har velat stiga ur sängen finns det andra som längtat efter mig. För somliga är skolan en fast trygg punkt.
Jag har ynnesten att följa små människors utveckling. Från de första spretiga bokstäverna till riktigt p
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar