Jag måste säga att jag har börjat se på fotbollsföräldrar med helt nya ögon. Genom åren har jag ju haft elever som spelat fotboll… och jag har liksom inte reflekterat något över det.
Jag har över huvud taget inte tänkt på att det kräver ett föräldraengagemang.
När jag bjuder in till föräldramöte i skolan är det just det jag gör -bjuder in.
När det gäller fotbollen kommer det en kallelse. Alla barn som spelar i P-14 SKA ha MINST en förälder närvarande på föräldramötet.
Vi tilldelas cafeteriaansvar på säsongens första hemmamatch och får samtidigt veta att om vi blir sjuka eller får förhinder är det upp till oss att hitta någon annan. Det kräver ju ändå ett visst kontaktnät.
När barnen kommit upp i den här åldern förväntas de delta på matcherna. Även om dessa matcher ligger, som nu, fyra helger i rad. På olika orter/städer i omnejden.
Poolspel som bara tar tre timmar, mitt på en söndag eller, som förra helgen, cup när man lämnar hemmet före åtta på morgonen och kommer hem runt sex.
Jag hade ingen aning.
Heja heja alla föreningsföräldrar!
10 kommentarer:
Det kan jag säga, att detta hade jag noll koll på. Och hur lätt ska det vara för t.ex. ensamstående föräldrar att klara av såna regler, lägg därtill om man - som jag själv - arbetade varannan helg?
Ps. För att inte tala om vilket arbete tränare och ledare lägger på detta! Jag är DJUPT imponerad av allt ideellt arbete som utförs för ungdomarna. Exet var tränare för handbollspojkar i Ystad under flera år och det var resor hit och dit och cuper och det du berättar om! Ds.
Elisabet; Ja tränarna är jag också helt fascinerad av. Så mycket tid och engagemang.
Men jag får lite ont i magen av alla de barn som blir uteslutna för att de inte har föräldrar som har möjligheten att engagera sig så mycket. Kanske är det olika i olika föreningar?
Elisabet igen; Vilken dålig svenska. Jag får förstås inte ont i magen av barnen 😅
mossfolk: ja, alla kan ju omöjligen - kanske på grund av vilka yrken föräldrarna har - ha möjlighet att ställa upp på allt detta och så ofta.
Jag måste säga att jag känner mig kluven inför detta. Nog för att jag varit engagerad i min barns sport- och fritidsverksamhet, kört hit och dit, varit med på matcher, scout- och seglingsaktiviteter, fixat sommar- och konfirmationsläger, betalat dyra språkresor plus en massa annat. Fullt fokus på barnen alltså - troligen den första curlade generationen. Ändå fick de själva ta sig till sina aktiviteter om det gick, som föräldrar lät vi inte barnens olika enskilda fritidsaktiviteter totalt dominera familjelivet utan såg till att göra gemensamma saker också. När jag nu ser min barnbarnsgenerations tidsscheman och allt de ska göra utanför förskola och skola blir man ju alldeles matt! Mina franska pojkar har båda engagerats i segling (ja,bor man vid Medelhavet och har en seglarpappa blir det förstås lätt så). De är duktiga och tävlar på hög nivå för sin ålder. Men hela familjen är nu engagerad i träningsläger kors och tvärs över hela Frankrike, det tävlas varje helg och varje lov på olika ställen och deras årliga sverigebesök är i år nerkortat till hälften - för att pojkarna ska tävlingssegla! Familjen tillbringar förstås tid tillsammans genom detta men det är hundra procent nu på barnens aktivitetsvillkor och med samma krav på föräldraengagemang du beskriver. Kluvet, som sagt!
Monet; Jag är också kluven. När man kommer upp på en hög nivå, då förstår jag att det krävs mer. Kul att barnbarnen är så duktiga! Tävlingsseglandes låter lite som en livsstil.
Fotboll för åtta-nioåringar, nej då tycker jag att det mer kan få vara en skojig aktivitet.
Samtidigt förstår jag att vissa krav måste ställas för att få folk att ställa upp. Och jag tycker att det är jättebra att de har en aktivitet där de rör på sig.
Hur som helst handlar det ju om en begränsad period av livet och man får förstås vara tacksam över att få ta del av den :)
Jag tror ju på föräldraengagemang.Vi har varit väldigt engagerade i båda våra barns aktiviteter.De är nu 39 resp 40..Tror att det skapar enorm gemenskap och trygghet.Det är också förebyggande om man tänker på kriminalitet som barn kan utsättas för idag
Babsan; Jag tycker förstås också att det är bra med engagerade föräldrar och skulle naturligtvis önska att varenda unge hade det. Däremot vänder jag mig emot att de barn som inte har föräldrar med möjlighet att engagera sig i tillräckligt stor utsträckning blir uteslutna. Det är ju inte barnens fel och de här barnen behöver kanske mest av alla ett sammanhang att tillhöra på fritiden.
Jag kan också tycka att det krävs väl mycket av så unga barn (och föräldrar). Åttaåringar ska spela för att det är roligt, men med två långa träningspass på vardagskvällar och därtill matcher varenda helg tror jag tyvärr att man på sikt sållar bort de barn som inte har ett brinnande intresse. Synd!
mossfolk: Kommer plötsligt ihåg när barnbarnet E var så talangfull i fotboll. Det var först mer som på skoj och så blev det Gothia Cup och hon blev utsedd till bästa flicka i sin ålder ., det blev flicklandslaget och utomlandsläger och så tjopp, hoppade hon av karusellen, till allas förvåning. Jag tror att det helt enkelt blev för mycket press - för tidigt - och jag är så glad att hon vågade hoppa av, när det till slut inte kändes bra.
Skicka en kommentar