Jag hade på riktigt kunnat tänka mig att vara hemmafru. Trots att det även innebär matlagning ;)
Jag fattar att jag har en romantiserad bild av det hela.Ser framför mig Beatrice Järås när hon spelar Lotta på Bråkmakargatans mamma. I långklänning och med en ängels tålamod. Säkert doftade det alltid av såpa och nybakat hemma hos Lotta.
Nu är ju det här tämligen ouppnåeligt. Först skulle jag behöva bli ekonomiskt oberoende, gifta mig rikt, rösta på sd eller totalt lägga om familjens livsstil till ytterst minimalistisk.
Inget av ovanstående alternativ känns särskilt aktuellt, så jag plockar istället tillfällena när de bjuds.
Idag hade jag möjligheten att servera nybakade scones och silverte till den som, på eftermiddagen, kom hemknatandes från skolan i snöslasket.
3 kommentarer:
Tro det eller ej, men jag har varit "hemmafru" under några år .., mest när Tommy gick på polisskolan, det måste ha varit från hösten 1972 och fram till hösten 1974. Begriper än i dag inte hur vi klarade oss ekonomiskt. Trivdes jag? Ja. Men kände också att jag inte kom in i samhället på samma sätt som Tommy gjorde. Särskilt huslig var jag sannerligen inte heller ,-).
Jag har varit hemmafru på riktigt i över nio år när mina tre barn var små. I slutet på 60- och början på 70-talet. Det var vi flera som var - dagis var inte utbyggt som idag och föräldraledigheten var kort -6 till 9 månader - och det var otänkbart för mig att lämna bort mina bebisar till någon annan.
Det var mina absolut bästa år i livet - klår allt när det sen gällde ett senare spännnande och innehållsrikt yrkesliv. Det gick jättebra och man behöver inte vara med i sd(?)för det. Jag älskade att vara med mina barn och hade samma typ av egen lekskoleverksamhet som ni har med mycket pedagogiskt material. Klipp, klistra, måla, bygga, konstruera, utelekar. Lego var ”legio” på den tiden också. Matlagning, disk och bakning också precis som för dina pojkar.
Man klarade sig faktiskt på en lön då. All mat lagades hemma, så billigt som möjligt. Varje barn skulle inte ha eget rum, man delade barnkammare och bodde mindre. Jag sydde och stickade nästan alla barnens kläder, till och med vinteroveraller i bävernylon. Vi åkte inte på dyra skidresor eller charter till solen utan tuffade runt i skärgården i en liten dubbelruffad motorbåt med tre barn, spritkök och labrador. Periodvis hade jag dagbarn och jobbade också extra på helgerna son skötare på ett hem för utvecklingsstörda i närheten. Plus läste in matte, fysik, kemi (hade gått latinlinjen) på kvällstid för att komma in på Karolinskas läkarutbildning.
Jag hade en bra och jämställd man som tog sin del av familjens och hemmets skötsel och jämnåriga grannfruar för vuxenstimulans och kände mig priviligierad som kunde stå emot den tidens tryck på att kvinnor skulle ”ut och förverkliga sig själva”. Bättre grund än att vara med sina barn på heltid finns inte och det tycker jag fortfarande.
Det låter kanske idylliskt och det var det också om man jämför med hur det är nu för dubbelarbetande föräldrar. Inga tidiga dagismorgnar, inget vabbande, inte ständigt sjuka barn, många lekkamrater på gatan, fantastiska grannfester för de vuxna (vi hade till och med råd att bo i ett litet radhusområd och jag hade egen bil).
Vi som var hemma med barnen då hade inga rika män. De var högutbildade och hade bra jobb och ekonomin var knapp. Men det gick!
Elisabet och Monet; Jag var ju hemma med barnen i nästan fyra år och älskade det!
Läste någonstans (på SVT.se kanske ) att mammor är föräldralediga så mycket längre än pappor och att det förmodligen beror på att kvinnor fortfarande offrar sig. Det kändes som en väldigt märklig formulering. Hos oss har jag använt betydligt fler föräldradagar, men det var sannerligen ingen uppoffring eller något jag blev påtvingad.
Monet; Ja men det låter ju precis som i Lotta på Bråkmakargatan.
Faktum är att jag nog skulle föredra att tuffa runt i skärgården framför en utlandssemester… förutsatt att jag slapp sjösjuka ;)
Skicka en kommentar