Får den min snäva världsbild att liksom luckras upp?
Jag har aldrig ens träffat dem.
Ändå trodde jag att det skulle vara de för evigt.
Varför funderar jag ens över det?
På svt.se rapporteras det om krig och elände. Dödsskjutningar och svagare lysande stjärnhimmel.
Och så mitt i allt en åttioåring som springer en mil om dagen.
I min egen bubbla går livet sin gilla gång.
Snön töar.
Vi har vardag.
Och helg.
Och så vardag igen.
Det gäller att komma ihåg att varenda timme under de där dagarna som går är livet.
Det gäller också att komma ihåg att saker och ting blir som de blir, och det är okej.
Om tio år kommer ingen att tacka mig för vakna timmar i nattmörkret, grubblandes på lösningar runt elever.
Om tio år kommer ingen att minnas det där barnets ipadskal som försvann spårlöst.
Om tio år tackar ingen för all övertid utan uttagen kompensation.
Men om tio år kanske mina barn minns barndomsår med värme.
Allt spelande av brädspel tillsammans med pappa.
Mysstundet, samtal runt middagsbordet, högläsning och miniutflykter. Pizzakvällar med kompisfamiljer och pysslande vid köksbordet.
Hur vi legat skavfötters i
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar