Det får bli en bloggpaus. Kort eller lång återstår att se.
Jag har helt enkelt en, eventuellt tillfällig, tappad lust för bloggeriet. Dagarna är intensiva för en trött hjärna, barnen har blivit större och lägger sig senare och den tid jag tidigare lagt på bloggen, efter nattningen, lägger jag just nu hellre på tid med maken eller handarbete och en ljudbok.
Kanske beror det också på olustkänslan som smyger sig på när val närmar sig. Vårt land känns allt mer galet och varje inlägg med bilder på barnen överväger jag noga. Man kan visst dokumentera ett liv med bilder av händer och ryggar, men det lockar inte riktigt.
Apropå valet har jag aldrig varit så osäker med så kort tid kvar. Enligt valkompassen på SVT.se ska jag rösta på centerpartiet i riksdagsvalet, sverigedemokraterna i regionsvalet och miljöpartiet i kommunvalet. Jag vet med säkerhet att jag inte kommer att rösta så.
I snart 17 år har jag bloggat. Kanske infaller abstinensen tämligen omgående. Då återkommer jag :)
7 kommentarer:
Du kommer vara saknad, men jag förstår dig fullt ut. Hoppas att det blir lite bättre med orken framöver (kanske inte bara för bloggens skull, utan för att det låter jobbigt att ständigt vara trött).
Jag är tacksam för allt du delat hittills, och tänker att det finns en liten chans med något litet inlägg framöver.
För övrigt håller jag med dig om valet och att samhället blir allt tuffare och svårare. Inte det samhälle jag vill leva i. Och jag vet inte riktigt hur jag ska rösta än. Men några dagar kvar.
Tack för bloggen så här långt, och på återseende.
Förstår dig.
Jag tycker att bloggandet skall vara lust-styrt, när den avtar (lusten, glädjen) eller försvinner - då är det dags att hålla upp eller lägga ned.
Kanske "ses" vi igen.
Barbro
Jag förstår dig också fullt ut. Min sydfranska by-blogg överlevde i nio år och är till stor glädje fortfarande när det gäller att plocka hågkomster och bilder från våra elva år i den provencalska sextonhundratalsbyn även om den oftast ligger ensam och svävar därute i sitt moln. Två av åren gjorde jag till ”Blogg till Bok” men det kostade enormt eftersom jag var en daglig och mångordig bloggare och flitig fotograf så det blev många sidor. Att jag slutade berodde då på att vi drabbades av så mycket olika typer av sjukdomsproblem att bloggen mest blev en sjukjournal och det kändes inte kul. Men intressant att läsa i efterhand om de, faktiskt, enorma skillnaderna mellan franskt och svenskt sjukvårdssystem som vi befinner oss i sedan tre år. Och det är INTE till det senares fördel kan jag säga.
Att enbart ha hintat detta faktum är också huvudsakligen skälet för mig att inte återuppta bloggandet. För det hade jag lätt kunnat göra och då med utgångspunkten ”Livet i en liten skärgårdsstad”. Men varje gång jag beskriver skillnader i de olika samhällsystem vi levt i och har daglig erfarenhet av i andra sociala medier eller i olika kommentarsfält drabbas jag av det som alla utlandssvenskar rÅkar ut för: de flesta svenskar (alls inte alla) klarar helt enkelt inte av att höra något som kan tolkas negativt om Sverige. Trots att alla vet att vi har gått kräftgång de senaste decennierna när det gäller det mesta i det gamla folkhemmet så kan man inte fullt ut ta till sig att det kanske finns andra, lika moderna och demokratiska länder som har löst problemen på andra och faktiskt bättre sätt. ”Flytta tillbaka då, om det nu är så mycket bättre” är det inte bara vi utan alla andra som lever eller levt utanför landets gränser nästan alltid får höra. Man tystnar uppgivet efter ett tag och skriv- och berättarlusten falnar av det skälet. Likaså kommentarslusten när man hamnar på lågvattennivåer av ilskna mothugg istället för att kunna diskutera öppet och rakt.
Så man kan undra hur bloggvärlden kommer att utvecklas. Din magkänsla när det gäller bilderna på barnen förstår jag dessutom helt- jag har med något enstaka undantag aldrig lagt ut detaljer och bilder på barn, barnbarn eller vänner och heller inte deras miljöer om de hade kunnat kännas igen. Men så har jag en dotter som är advokat och en son som arbetar med IT-säkerhet som redan tidigt sade ifrån om detta och visade mig på riskerna med internet långt innan de ens pratades om det. Och när barnen kommer upp i en ålder när de själva kan läsa och börjar kunna ha synpunkter på vad som skrivs om dem så är det nog viktigt att fundera igenom till vem man vänder sig och varför.
Däremot är det tråkigt när ”gamla” bloggvänner som man följt genom åren och som verkligen blivit som en slags nära familjer utanför den egna plötsligt försvinner. Till dem hör du och din ”make”, ”Mormorn och morfarn” och ”storebror och lillebror”. Den förste skickade jag ju till och med en fransk ”nou-nou” till om du minns, så nära kändes det då.
Så visst blir det tomt efter dig, kära Mossfolk. Jag önskar dig och hela din gulliga familj all lycka framöver och framförallt att du själv ska få ordning på dina hälsoproblem så att just den delen av livet känns lite lättare framöver. Och vi kan ju alltid höras på Messenger då och då om du vill!
Kram från Monet
PS. Angående valet delar du din vånda med alla i år tror jag. Om det inte varit så tvärt emot alla mina grundvärderingar så hade jag i år struntat i alla partibeteckningar och faktiskt ”personröstat” på Magdalena Anderson. Hon känns som en solid, lugn, kunnig och kompetent människa på alla plan och hon får gärna fortsätta som statsminister för mig. Även utan min röst!
Ja jag har ju lagt av för länge sedan. Det är lika kul varje gång läsa ett inlägg vad som händer borta vid järnvägsknuten 😉
Tack för alla härliga inlägg. Från tiden i en lägenhet till ett hus och två skolbarn.
Du kan ju göra som jag. Fuskblogga på instagram. Jag har två konton där. Ett för mestadels personer jag knutit kontakt med via bloggar. En liten mindre men värdefull grupp. Där är jag så kallat anonym även om många vet vem jag är. Inga kompisar från ”vanliga” vänkretsen.
Sen ett annat konto där jag är jag. Ett konto för släktingar, kollegor och allt annat folk man känner. Tycker det fungerar bra göra så. Det blir också som en liten dagbok för mig.
Enkelt skriva på Instagram och lägga ut bilder.
Ja bara som ett tips 😉😉😉
Ha så gott och jag lovar vinka när jag passerar järnvägsknuten!
Å, kära mossfolk så jag kommer att sakna dina inlägg! Stor kram härifrån! Elisabet
Oj, vad tråkigt. Förstår det dock! Det är svårt att hinna med och inspirationen tryter emellanåt... men har varit jättekul att följa och jag hoppas att du får abstinens och startar upp igen :-). Ser bloggen som ett stycke historia. Man tycker inte det händer så mycket i sin vardag, men tittar man tillbaka så har det ju hänt väldigt mycket och livet ändrar sig ständigt. Ta hand om dig och familjen! Så hoppas jag på att det bara är en paus :-D.
Välkommen tillbaka - när du vill. ;-)
Skicka en kommentar