Utvärdering av en bloggpaus

Jaha, här är jag.

Och vet ni vad?
Sluta blogga var ingen bra idé.
Eller, det har helt enkelt inte fungerat särskilt bra.

Jag har under de gångna sjutton åren utvecklat ett skrivberoende.
Ett beroende som jag inte ens tror att jag vill göra mig av med.
Under mitt uppehåll har jag använt appen anteckningar på mobilen.
Skrivit spridda reflektioner på post-it-lappar.
Skrivit blogginlägg utan att publicera.

Det är ju rätt meningslöst.
Skriver jag är det ju lika bra att spara.
Och dessutom är det som så, att bloggen ibland gör att jag lite extra uppmärksammar ögonblicken.
De där ögonblicken som bildar livet.

"Det här ska jag aldrig glömma" sa när jag högläste för ena barnet häromdagen.
Men mitt minne är sannerligen inte det bästa.
Jag kommer såklart att glömma oavsett om jag vill eller inte.
Sånt måste skrivas ner.

Små glimtar och fragment av den där Sverigevardagen som jag har ynnesten att leva.
Livet som tvättäkta medelsvensson.
Villa, Volvo och fasadflagga.
Gift med två barn. 
Och vuxet bonusbarn, vilket eventuellt orsakar en vacker krusning på svenssonbubblan.
Två katter.
Lärare.
Svårt förtjust i lagom.
Sjukt beroende av lugn och ro.
Och uppenbarligen av att skriva.