Kolmården är ett ställe som vi medvetet väntat med tills barnen blivit äldre. Varken jag eller maken har haft lust att betala ett så dyrt inträde för att manövrera runt trötta, varma, hungriga ungar som lika gärna besöker ett mindre ställe eller en lekplats.
Nu var de förvisso för stora för Bamses värld, men det gjorde oss absolut ingenting. Båda barnen konstaterade att det var ett tivoli och att de ju hade kommit för djurens skull. Skönt, tyckte jag, eftersom det var stället med högst ljudvolym och mest folk.
Istället styrde vi kosan mot linbanan. Björnarna var svårast att få syn på, men på tillbakavägen upptäckte vi två stycken.
Jag tycker att Kolmården gör ett bra jobb med att väcka intresse för djuren och uppmärksamma deras levnadsvillkor även i det vilda. Hela familjen lyssnade med intresse på de olika presentationerna.
Allra bäst gillade jag klapphagen. Himlans tur att jag fortfarande har ett barn som gärna följer med in.
Kolmården var ett av barnens önskemål under semestern.
Check på det ✔️
2 kommentarer:
Åh, vad många år som gått sedan jag var på Kolmårdens djurpark senast. Minst 40 … men jag vet exakt när jag var där första gången under mitt konfirmationsläger 1965. Det var alldeles nytt allting. Då funderade jag inte alls över instängda djur, det gör jag nu. Men jag tror ändå att djuren har det bättre där än i djurparker i städer.
Däremot har jag gått på oräkneliga vandringar i kolmården, det finns så himla fina leder där. Under pandemin hann vi väldigt många.
Bloggblad
Åh, ja det kan jag tänka mig att det finns. Omgivningen är ju väldigt vacker!
Jag och maken var där för tretton år sedan och det hade förändrats en del bara sedan dess. Inte minst en tydligare förskjutning från att visa upp konster med djuren till att istället betona respekten för dem. Inga av visningarna som vi var på innefattade att någon människa var inne i hägnen.
Skicka en kommentar