Plötsligt lyfts rasterna i media.
Äntligen! Tänker jag. Det är nu det händer!
Det är nu det ska slås ett slag för skolgårdslärare och organiserade rastaktiviteter. Aktivera barnen, inspirera. Motverka utanförskap.
I en tid då alldeles för många barn inte kan leka. Inte vet hur man leker. Då behövs en sådan tjänst. Det skulle förresten även gynna barnen som funnits i alla tider. De som av olika anledningar har svårt att ta sig in i leken. Och för all del även dem som har svårt att bjuda in eller vara en del.
Men ack så fel jag hade. Det finns tydligen en förening -idrottslärarföreningen- som likställer riskfylld lek med skojbråk och snöbollskastning.
På riktigt?!?!
Jag kan komma på ungefär hur många aktiviteter som helst som är bättre lämpade för att öva motorik, gränssättning och allt vad det nu är som brister hos barn idag.
Att knuffas, brottas, slåss, trycka ner varandra eller dra av varandra kläderna (svt visade ett klipp där idrottslärare övar sk riskfylld lek genom att försöka dra av varandra strumporna), det är i min värld inte en trygg miljö.
Helt ärligt så tror jag att det främst skulle uppskattas mest av de barn som har motoriken, men svårast för gränsdragning. Och då är kanske inte den här sortens lek mest lämplig. Den här videosnutten är så på pricken att det blir sorgligt roligt. Kika gärna!
Jag törs säga att mina egna barn har en hyfsad motorik, trots att de aldrig har fått brottas eller slåss. Jag tror på att ha naturen som lekplats, projekt att samarbeta runt och sporter att engagera sig i.
Jag tror att en mycket begränsad skärmtid (tänk ungefär noll minuters spelande på vardagar och en timme om dagen på helgen för ett barn i mellanstadieålder) är en betydligt viktigare nyckel för idrottslärarföreningen.
Och i skolorna behövs rastvärdar med tid och engagemang att låsa upp rastbodar samt planera och erbjuda organiserade aktiviteter. Det skulle gynna idrottsämnet. Barnens mående. Och jag vågar mig kaxigt på att hävda att det även skulle påverka elevernas skolresultat…
6 kommentarer:
Funderar över hur mycket lektionstid som ägnats åt att lösa konflikter under raster mellan elever ... (Därefter skrevs incidentrapport som behandlades av elevteam el rektor...)
På en skola jag tjänstgjort ställdes rasterna in eftersom att det alltid var så mycket bråk...
Jag tror på mindre elevgrupper så att alla barn blir sedda och får det stöd de behöver!
Små grupper blir dyrare medan stora skolor med många elever och personal inte kostar lika mycket...
/ Carin
Jag använder bara lektionstid till konflikthantering om något riktigt allvarligt har hänt, annars tar vi det i början av nästa rast eller efter slut.
Vi skriver kränkningsanmälningar som sedan också ska följas upp. Och så ska förstås vårdnadshavare kontaktas.
Absolut mindre klasser, men också liten grupp, för de elever som behöver. Fritidspersonal som kan lägga sitt fokus på fritids och raster -inte vara vikarier och resurser till enskilda elever.
Rastaktiviteter.
Jag kan göra en lååång lista ;)
Framförallt måste tidiga insatser få kosta! Det kommer att bli samhällsekonomiskt lönsamt i ett längre perspektiv!
Jag trodde inte mina öron … så mycket ”skoj”förklädd plåga som förekommer. Nu är den plötsligt bra … snökockor på glasögon och tinningar …. lär ungarna att leka på rasterna utan att slåss.
Bloggblad
Så klokt du skriver! Håller med om allt.
Nej det är verkligen märkligt. Jag tänker mig konflikthantering där den ena säger ”Det var ju bara på skoj” och man får fråga den andra om hen verkligen var riktigt tydlig med att inte vilja bli nedbrottad…
Jag hoppas och tror att majoriteten tycker att förslaget är konstigt. Man kan ju lätt luras att tro att idrottslärare generellt är för skojbråkandet eftersom idén kommer från idrottslärarföreningen. Tack och lov verkar inte den där föreningens styrelse särskilt representativ för sin yrkeskår.
Skicka en kommentar