Spridda skurar från en skolstart

Det är intensivt runt skolstart. När man är fröken. Och mamma. Och för all del även fru till en lärare.

Jag taggade efter ett långt lov med att måla naglarna gröna.

Vi hade en bästa sortens uppstart utan femtielva fortbildningar och möten. Å andra sidan byter kommunen både datorsystem och lärplattform så det är just inte mycket som fungerar.

Cola, sallad, Treo och Marianne under en lunchshopping i uppstartstider. Det är så man får skämmas. Fast Mariannepåsen ligger faktiskt ännu oöppnad i ett skåp på jobbet.

Uppstarter är alltid intensiva och jag är oändligt tacksam över att ha kollegor att samarbeta med!

Varma dagar i dåligt ventilerade lokaler gjorde kvällsdoppen fantastiska! Kanske var det här årets sista bad?

Så blev det dags för eleverna att starta. Jag körde på rosa med vita prickar.

 Eleverna började ovanligt sent i år och vi startade med en tredagarsvecka.

Fullt lagom för små sjuåringar (och för all del även deras fröknar).

Jag har färre elever i år än jag någonsin haft på den här skolan och i klassrummet finns plötsligt lite utrymme att röra sig.

Första skoldagen kom glassbilen. Alltså, vilket otroligt uppskattat inslag!

Det här läsåret är jag rastvärd nittio minuter i veckan. Just nu tycks det väldigt inne att rita den här sortens figurer.

Vi har mest ägnat de här tre dagarna åt att hitta rutiner och repetera från förskoleklass. Övat på att sitta på mattan utan att peta på kompisen, gå i matled och hålla en ljudnivå lämplig för uppgiften. Spelat enkla spel och repeterat turtagning samtidigt som jag övat in namn, kikat på penngrepp och registrerat ungefär vilken koll de har på sådant som siffror och bokstäver.

Augustikvällarna blir så snabbt och märkbart mörkare. Jag tycker ärligt talat att det är rätt mysigt. Det gör inget alls att det faktiskt känns som kväll när jag ska sova.

Och så har det regnat. Vräkt ner. Helt plötsligt slog det om. Från sommar till tio grader och regn. Här satt jag i bilen och väntade på att den värsta skuren skulle blåsa bort. Jag hade lämnat storebror på träningen och handlat och nu behövde jag förstås gå in med varorna innan det var dags att hämta barnet.

Gissa om han var blöt efter den träningen!

Vi har firat födelsedag också. Lilla lillebror, min minsting, fyllde NIO år! En stor del av mig tycker såklart att det är fantastiskt att han blir äldre, men en liten del känner visst vemod över att lillkillen liksom växer bort. Det sker såklart inte bara för att det är födelsedag, men det är en påminnelse om tidens gång.

Och nu är det helg. Två arbetsveckor efter sommarledigheten. Idag skulle det ha spelats fotboll från morgon till eftermiddag, men fotbollsspelaren här har blivit genomförkyld, så det blir det inget med. Kanske hinner vi istället röja i garaget? Fixa i trädgården. Jobba ikapp lite. Och städa. Det finns att göra!

Igårkväll visade sig den högsta regnbågen, med starkast lysande bas, som jag någonsin sett.

 Helg. 

Fotbollsmorsa på fotbollscup

Tio timmar på fotbollscup.

Häpp!

Efter många veckor ledigt är vi ur rutinerna och jag tittade sömnigt och förundrat på alla hundratals människor som redan var i full gång på cupområdet klockan åtta på morgonen. Då hade dessutom dagens första matcher redan startat för en del.

Makens roll var fyra timmars korvförsäljning.

Min roll var att se till att barnen var redo vid rätt plats på rätt tid och helst skulle jag ju se matcherna också. Det innebar att jag hastade fram och tillbaka över området med stolen över ena axeln och ryggsäcken över den andra. 

Hastandet hade jag kunnat vara utan, men så roligt att se dem spela! Båda har gjort sitt bästa och vi avslutade på topp med vinst i sista matchen (inte för att målen räknas, men alla har koll ändå och stämningen i bilen hem är oftast bättre om resultatet är bra ;)).

Att det kan vara så roligt och spännande att titta på barn som sparkar på en boll! 

Att åka på en optikertripp

En av alla de saker som vi skulle ta tag i under det långa sommarlovet, det var en synundersökning. Både jag och maken hade skjutit på det länge. Haken var nu bara att tiden gick även på sommarlovet. När jag väl tog tag i bokandet stod det att närmast tillgängliga optiker inom önskat tidsintervall fanns i Karlskogaland.

Jag bokade in oss båda två där och kände att jag samlade ett antal ”gammalt-gift-par-poäng”.

Igår for vi alltså dit på liten optikerutflykt. Kollade i maskiner, fick luftpuffar i ögonen och fick veta att vi hade god ögonhälsa. 

Själva synundersökningen skedde med optiker på distans. Någon form av optikerassistent kopplade upp fru optiker på skärm, precis ovanför den där tavlan med bokstäver och sedan fick jag, som vanligt, svara på vilken bokstavstavla som var mer eller mindre suddig. ”Ett eller två?” Frågade hon tämligen uppfodrande och ibland tyckte jag att det knappt var någon skillnad, men det var uppenbarligen inte ett svar som uppskattades. 

Genialt, så klart, att det går att genomföra synundersökningar på avlägsna platser där optiker kanske är en bristvara. Men ärligt talat var det en lättnad när samtalet avslutades. Det var liksom så stressat alltihop och jag hade mest en känsla av att vara besvärlig.

Hur som helst, nu när tant här är fyrtiotre år fyllda är det dags att prova bifokala glas. Det ska tydligen vara lättare att vänja sig vid än progressiva. Och så får man väl hoppas att de fungerar bra, det är ju trots allt huvudsaken. 

Tänk att jag har fått hänga med i livet i över fyrtio år! Så länge att jag behöver glasögon för åldersförändrad syn…

Att handla fotbollsskor till en elvaåring

Säsongens prövning avklarad.

Typ i alla fall, vi missade ett par saker. 

Jag har varit på det stora köpcentret och uppdaterat elvaåringens garderob. Eller mest skorna.

Skor är svindyrt, alldeles särskilt som barnet numera har många storlekar större fötter än sin mor.

Barnet är dessutom… noga med perfektion. 

I den sista butiken satte jag mig helt sonika på en bänk och upplyste barnsligt om att jag vägrade gå innan han valt ett par fotbollsskor.

Fotbollsskor är tydligen det svåraste man kan köpa. De kan vara för trånga och för långa och för smala. De kan se ut som strumpor, ha fel färg, fel nyans, kännas som bly, kännas som kuddar, ha fel sorts snörning eller vara för varma. 

När jag truligt parkerat mig insåg barnet att de skor jag föreslagit och han provat allra först nog var rätt bra ändå.

Tyvärr hade just de skorna blivit sålda under tiden som vi provade alla andra fotbollsskor (utom tretusenkronorsskorna -där la jag in mitt veto). Det sista paret. Förstås.

Det var då den vänliga expediten trollade fram ett par väldigt ljust blå skor som inte stod framme i butik. I rätt storlek. Har man tänkt sig mörkrosa är förstås inte ljusblå rätt, men vid det här laget hade mamman tröttnat för länge sedan och önskade allra helst en påse att andas i. Tack och lov ryckte en helt okänd mamma med jämnårig son in och utropade att de var sååå fina.

De var fina. Och nu hoppas jag att de sitter bra på planen också. Den här veckan ska de hänga med på två träningar, en match och en heldagscup med fyra matcher.

(och om nu vän av ordning tycker att jag hänger ut min son här kan jag upplysa om att han läst och godkänt inlägget)

Fotbollskalas för vår blivande nioåring

Allteftersom barnen blir äldre händer det att jag tänker tillbaka och undrar om jag verkligen tagit vara ordentligt på tiden. 

Idag har jag högst troligt ordnat det sista regelrätta barnkalaset. Ett nioårskalas. Tioårskalaset fick storebror ha någon annanstans och det blev Jumpyard. Gissningsvis kommer lillebror också att vilja det nästa år. Och ett elvaårskalas, det är liksom inte samma sorts barnkalas.

Om jag någonsin frågar mig själv om jag tog tillvara ordentligt på det här kalasfixandet är svaret JA!

Både jag och barnen har tyckt att det har varit roligt med teman. I år blev det fotbollskalas och efteråt ser jag att jag alldeles missat att ta kort på såväl det fotbollsdukade bordet som på alla saker jag gjort inför. 

Vi samlades i allafall på en närliggande gräsplan och där hade maken tänt i eldkorgen. Eftersom majoriteten av barnen kom direkt från fotbollsträning och det var lunchdags var de hungriga på bumsen. 

Efter korvätandet fick jag berätta om ett litet problem. Hemma i vårt vardagsrum stod en resväska, låst med kodlås. För att ta reda på koden behövde man klara ett visst antal utmaningar och för varje utmaning de klarade fick de ett tal som behövdes för att nå lösningen.

Storebror ledde samtliga aktiviteter med bravur. Han hade byggt upp en dribblingsbana…

Det sköts straffar…

Och gjordes flera olika samarbetsövningar.

Sedan fick de gå en stig genom skogen hem till oss och längs den skulle de hitta bilder av fotbollsspelare och notera vilka nummer de hade.

När alla kommit hit passade de på att ha paketöppning medan jag dukade fram fikat. Det märks att kompisarna har koll på vad han tycker om.

I år provade jag något helt nytt. Alla barn fick göra sin egen bakelse, eller minitårta som vi valde att kalla det. De fick ett muffins var som storebror bakat. Formarna hade fotbollsmotiv ;)

Sedan fick de själva ha på sylt, grädde, olika bär och strössel, helt efter tycke och smak. Väldigt lyckat! Och kladdigt.

Efter fikat kvarstod att lösa den där koden till väskan. Det gjorde de genom att räkna samman alla tal de samlat ihop. Och som det räknades. Läraren i mig myste en liten aning när de diskuterade ental och tiotal och gjorde uppställningar.

I väskan fanns förstås godispåsar. Och sedan var det hastigt tack och hej för tiden hade som vanligt sprungit iväg och hämtande föräldrar stod och väntade.

Om vi var trötta? Japp! Men kalasbarnet var väldigt väldigt nöjd och det är såklart det allra viktigaste. Om tre veckor fyller han, men det är precis i samband med skolstart och matcher så visa av erfarenhet passar den här helgen bäst som barnkalashelg.

Så småningom kommer jag nog att sakna barnkalasfixandet. Eller i alla fall känna någon form av nostalgi. Men just precis nu känns det rätt bra att vara klar. Check på det bland livets erfarenheter.

Tidigare år har vi bl.a. haft Ninjagokalas , Mariokalas

 och Minecraftkalas. 

Läst i juli

 

 Väldigt blandad kompott i juli.

Solroseffekten

Vilka är de, kategorin människor som åker som volontärer till krigets Ukraina för att hjälpa? Varför hjälper vissa människor men inte andra? Här får vi följa författaren under hennes många turer till Ukraina och läsa om en sällan skildrad verklighet. Vi får också ta del av hennes funderingar, analyser och våndor, både runt situationen i landet, människors agerande och runt arbetet hon utför.

En intressant bok!

Kallt krematorium

Det här är en otroligt välskriven skildring av nazisternas behandling av judarna och hur det fungerade i koncentrationslägren. Författaren var journalist och kanske är det bidragande till att han lyckas beskriva allt i flera dimensioner. Hierakierna i lägren. Allas olika funktioner. Om detta må vi berätta…

Tårar av tystnad 

Boken handlar om hur författaren upplevt livet hos Amish-folket, men också flykten därifrån. Den har fått mycket kritik från människor som anser att delar av berättelsen inte riktigt går ihop eller skildrar enbart ett perspektiv, men det är väl inget konstigt att en självbiografi är subjektiv? Lika lite som att den som har valt att lämna förstås är starkt kritisk till det som pågår inom sekten…

Morden på Mörkö

En typisk deckare. Jag tycker att den blir både lite långdragen och lite för mycket. Läser ut den, men tappade egentligen intresset halvvägs.

Rösterna i skogen

Helt klart den konstigaste bok jag läst på länge. Jag gillar egentligen grundtanken. Kritiken mot skövlingen av skogen. Att ge en röst åt de som bor och har bott. Det hade bara känts så oändligt mycket mer spännande om det hade varit riktiga berättelser. Jag är helt övertygad om att det finns gott om sådana i Bergslagsskogarna.

Sanningar och skogspromenader

En feel good som behandlar högt och lågt. En kvinna vars make kommer ut som homosexuell, flykten till ett koloniområde, Gunnel som är nitisk när det gäller sopsorteringen, de två glada spralliga labradorerna och den höjdrädda Mattias. Men också utmattning, oro för urinläckage och minnen av perioden då dottern var svårt sjuk i anorexia. Jag gav den 3/5. En lagom sommarpocket.

Revor av ljus

Boken utspelar sig i fyrmiljö på ön Högbonden. Den skildrar två kvinnor i två olika tidsperioder. Vi får följa folkskolelärarinnan Agnes i början av 1900-talet, då fyren var i drift och flera familjer bodde på ön. Och vi får följa bildläraren och konstnären Josefine på 2010-talet. Då har fyren inte varit i bruk på många år och på ön bor numera endast en ensam man med rykte om sig att vara lite egen… Det här var en roman som liksom växte på mig. Författaren gör otroligt målande skildringar och allteftersom berättelsen fortskrider får jag svårare att slita mig ifrån den.

Blandad kompott som sagt. 

Och som vanligt tar jag gärna emot boktips :)

Sluttampen av semestern

Nu är det den sista dagen i juli.

Drygt en vecka kvar av den här underbara sommarledigheten. 

I början av sommaren fick alla i familjen skriva lappar med saker som man ville göra under sommaren. Efter att lappen ”resa till Kina” rensats bort kändes resten som rimliga önskemål. Nu har vi inte många lappar kvar att uppfylla.

Något som inte stod på någon lapp, men som är ett minne väl värt att bevara, är simturen med min pappa till flotte i spöregn. 

Annat som varit riktigt riktigt roligt var höghöjdsbanan tillsammans med familjen C. Inte heller det stod på någon lapp ;)

Stod på lapp gjorde däremot en tripp till Askersund och det har vi gjort. Där fastnade själva bloggtanten på bild! Med kjolen på sniskan uppflugen på en rutten stubbe. Då kände jag mig ändå lite fri och cool. Sedan fick jag för mig att graciöst hoppa ner. Och det ska jag säga, att jordens dragningskraft måste ha ökat sedan jag hoppade ner från något senast. När jag kravlade mig upp ur gräset med glasögonen på sniskan hade coolheten effektivt blåst bort.

Och nu börjar vardagen smyga på. Lillebrors kompiskalas till helgen. Fotbollsträningarna har börjat. Nästa vecka kör matcherna i gång. Och cup. Och sen är det dags att börja jobba. 

Kvällsreflektion i ett tält

Ligger i mitten. Läser ett kapitel. Och ett till.

Faller för ”snääälla mamma” och läser ett tredje.

Regnsmatter mot tältduken.

Rätt mysigt. Eller väldigt.

Kramar och godnattpussar.

 Ett barn som ångrar sig. Som går in till den egna sängen.

Faller åter för ”snääälla mamma”.

Var det verkligen så illa förra gången?

Man glömmer fort. Förtränger kanske.

Borstar tänder och kryper ner i den övergivna sovsäcken.

Regnet har upphört.

Gräshopporna tagit vid.

Godståg. Långa. Tydligen.

Sover jag i natt, då kanske vi kan åka iväg och tälta någon mer gång.

Kanske.

Än så länge är det mest mysigt.

Vi bara njuter sommar

Det blev förvisso ingen vistelse i stugan. Och det var väldigt väldigt synd. Men det har sannerligen inte gått någon nöd på oss. 

Vi har badat i timmar.

Letat musslor (alla levande är återförda ut i sjön).

Några var riktigt stora!

Haft en mycket mysig taco- och spelkväll.

Barnen både spelade och lekte tills ögonen nästan gick i kors.

Mina barn hade bestämt sig för att tälta i trädgården. Bara ett av dem låg kvar hela natten ;)

Solig morgon innan molnen kom. Jag som varit så hiskligt trött hela sommaren vaknade igår av mig själv halv sju. Och då passade det ju perfekt med den där frukosten på stranden som vi pratat om.

 23 grader i luften. 27 grader i vattnet! Märklig känsla att kliva ner i en sjö som är varmare än luften. 

Ja och så har det spöregnat och åskat och blixtrat och kanske att man skulle kunna säga att pärlandet har gått lite överstyr ;)

Tillverkning av trollfar… 25 pärlplattor krävs…

En inställd resa

Luktärten som vi fick av bloggmadamen i Halland när de tittade förbi blommar nu så fint.

 Vi har en återkommande aktivitet varje år. Några dagar i stugorna uppe i skogen tillsammans med familjen C. Det brukar faktiskt vara några av årets allra bästa dagar. Och som jag ser fram emot detta under året. Vi brukar fiska, plocka bär, barnen brukar leka för fullt och om kvällarna spelas det sällskapsspel. Och runt omkring är bara ängar och skog. Så otroligt fridfullt!

Bilderna är från förra året.

Imorgon skulle det äntligen vara dags.

Men… idag fick vi reda på att det inte blir någon resa. Vägglöss har upptäckts i en av stugorna.

Jag är riktigt besviken. Förstås.

Men också himlans tacksam. Vilken otroligt tur att detta upptäcktes INNAN vi kom dit! 

Nu har jag och barnen googlat på vägglöss. På anticimex.se lärde vi oss att en vuxen vägglus är stor som en äppelkärna och lägger 1-5 ägg om dagen. Vi lärde oss också att de kan flytta sig trettio meter på en natt i jakten på mat (människoblod), att de inte trivs ute i naturen och att de kan ligga i dvala i upp till ett år vid brist på föda.

Ja och så hittade vi en liten film på hur man kan undersöka exempelvis ett hotellrum efter vägglöss innan man ska sova där. 

Så förbaskat tråkigt, absolut. Men vi slipper lössen här hemma och vi lärde oss något nytt idag också :)