torsdag 9 oktober 2025

Vabbdag

Idag hade vi vabbdag. Fullt ut.

Jag gick i pyjamas till kvart över tre!

Vi tittade på de tre sista avsnitten av Tordyveln flyger i skymningen.

Jag förhörde multiplikationstabeller och så högläste vi en stund.

Spelade vändåtta, stress, trettioett och bluff. 

Åt korvmackor till lunch.

Tittade på Svensson Svensson.

Det var där, vid kvart över tre, som jag kände att jag borde ta tag i dagen. Så jag klädde på mig och satte igång diskmaskinen.

På kvällen hade vi föräldramöte på fotbollen. Prat om laganda, cafeteriaansvar, matchställ, cuper och en del annat. Laget fick se på bio undertiden :)





söndag 5 oktober 2025

Woho vilken sportig familjehelg

 Renoveringsprojektet? Nej, det ligger i träda. Förhoppningsvis är det tapetserat till sommaren.

Man får liksom prioritera så att energin räcker till. Den här helgen har vi tillbringat nästan fem timmar i ishallen. Lillebror skulle börja på hockeyskola men blev, efter en kvart, uppflyttad till ett lag. Att han är lycklig över detta är en underdrift. Nu söker jag med ljus och lykta efter begagnad utrustning och det har visat sig vara betydligt svårare än det först verkade… 

Bakning har jag sysslat med också eftersom det var vår tur att vara matchvärdar när herrarna skulle spela handboll. Vaniljrutor och drömrulltårta fick det bli. Enkelt men gott. Maken och lillebror fick åka ner till bollhallen och vara där de tre timmarna…

…för jag var på fotbollsmatch med storebror. I spöregn. Det måste väl ändå vara lite bonuspoäng i föräldraskapet. Planen var egentligen att köra barnet till samlingen och se om han kunde åka med någon annan. Det slutade istället med att jag fyllde bilen med elvaåringar och agerade chaufför. Och hejarklack.

Skojigt nog vann de :)

Och nu är det söndagskväll. Igen. Legobyggande på övervåningen. Rassel, prat och skratt. Maken spelar elgitarr. Och jag har just förberett veckans utvecklingssamtal. Pyjamasen sitter på sedan ett par timmar. Diskmaskinen surrar. I tvättmaskinen väntar tvätt på att bli hängd. Och ute är det alldeles höstmörkt. Mysigt! Klockan kvart över sju.

söndag 28 september 2025

Renoveringsprojekt


 Den sista söndagen i september kan man riva gammal tapet. Jag studerar lite förundrat väggarna med det som måste ha varit den allra första tapeten. Tidigt sextiotal.

Då var huset nybyggt och frun var åtta år yngre än jag själv är nu. 

Vardagsrummets yttervägg gick vid balken man, på bilden, kan skymta i taket. Det stora badrummet fanns inte och det gjorde heller inte ateljén. Duschade gjorde man i det som nu är vår grovhall.

Jag undrar mest varför de inte byggde någon form av kamin…

Uppvärmningen var olja som hälldes i tank under garaget. Den är förstås igenfylld, men rören finns kvar.

Gulli hette hon, frun. Konstnär. Fast jag vill minnas att hon jobbade på apotek dessförinnan. De flyttade hit från Fjugesta. Hennes man hette Tore och han jobbade vid järnvägen, precis som alla andra i det här området på den tiden.

Trädstråket var skog på riktigt. Kvarteren som nu finns där bakom var ännu inte byggda då.

Vi enas om att inte sträva efter något som efterliknar orginaltapeten. Allra helst vill jag byta ut golvmattan också, men det är nog att ta sig vatten över huvudet så här mitt i ett läsår.

fredag 26 september 2025

Någon sorts veckosammanfattning

 

Höstdagar och näst sista veckan med fotbollsträningar på gräs.
Klar luft och kyliga morgnar.
Föräldramöte, skolfoto, skoljogg och skräpplockning.
Dokumentation.
Överlämnandesamtal till annan skola.
Mycket föräldrakontakter.
Att vara ”mammas taxi” till olika aktiviteter.
Beredskapsvecka i skolköket. Tack och lov att vi i vanliga fall både har vatten och fungerande leveranser.
Plocka in nya blombuketter.
Trycka ”snooze” på väckarklockan på morgnarna. Och lägga sig tidigt om kvällarna.
En sväng till biblioteket med barnen.
Bli inlagd som ledare i fotbollslaget. Eller materialansvarig. Herregud, jag som aldrig har sparkat på en boll frivilligt.
Och så ringde optikern och ville följa upp min dåliga recension -jag trodde att den var anonym…
Morgan Allings nya bok i lurarna. 
Barnen har önskat vegetarisk vecka och jag antar utmaningen. Kombinera vegetariskt med fodmap. Vi startar med en tacopaj med ananassalsa. Omdömet är inte översvallande, men nästan hela pajen tar slut.
Det pokestop jag föreslagit blir ett gym som vi når från huset. I Pokémon Go. Barnen är överlyckliga.
Tvätt i maskinen -hur mycket tvätt kan det bli efter fyra personer?!
Och plötsligt får jag för mig att börja riva den slitna tapeten i hallen.

En vecka i september.
Nu är det helg. Sista matchen i serien den här säsongen för elvaåringen.


söndag 21 september 2025

Stjärnhimlen och att inte vara hemma

 

När kom stjärnhimlen tillbaka? 

Jag skulle bara slänga soporna. Klädd i randigt nattlinne, blommiga träskor och ännu fuktigt hår efter duschen.

Och så var den bara där. Som ett valv över mig. Cassiopeja troget på sin plats.

En känsla av eufori infinner sig. Storheten i att vara liten och obetydlig. Lyckan över att bo här. Under stjärnhimlen.

Jag var inte värst förtjust i Katrineholm. Fast det delvis är en rätt fin liten stad. 
Jag tyckte inte om allt vrålande nere på gatan långt in på natten. Och när jag gick genom stadsparken gick en karl bakom mig och skrek att hans ögon skakade. Bland annat. Det var ännu ljust och jag kände mig absolut inte rädd. Men jag tyckte inte om det.

Allra mest tror jag att jag inte tyckte om staden för att den inte är hemma. Det är inte där jag har min trädgård med ständiga projekt. Det är inte där mina barn sover i sina sängar. Ljuden är inte mina. Dofterna. Och det är inte där jag kryper ner bredvid min man. 
I mitt hus. 
Under stjärnhimlen.

lördag 20 september 2025

Troll, mammaliv och en tripp till Katrineholm

Det är absolut varierande dagar.
Igår förmiddags fick jag och tjugo sjuåringar hjälpa de här trollen. Det ena trollet var riktigt tjurigt och tyckte inte alls om människor, men efter att vi varit på äventyr några timmar tillsammans hade barnen fått trollet att förstå att människor och troll har rätt mycket gemensamt.

På seneftermiddagen hängde jag och ett gäng andra föräldrar utanför den lokala Icabutiken, alltmedan våra telningar sålde armband runt om i centrum. Femtio kronor till laget och femtio kronor till Cancerfonden. 

Kvart i sju lördag morgon. Jo då lämnar jag av min nioåring på en parkering. Tillsammans med flera hundra andra handbollsbarn- och ungdomar ska han på kick off i dagarna två. Vi har packat sådant som luftmadrass, pump och sovsäck. Och jag känner mig nästan gråtmild över de vuxna som gör det här för alla dessa barn och ungdomar. Fem stora bussar fylls. 

 Någon timme senare stuvade tre elvaåringar in sig i bilen och jag var chaufför till Askersund där det spelades fotbollsmatch. Det var tämligen ojämnt. Två i vårt lag dök inte upp vilket innebar att våra grabbar inte hade någon avbytare. Motståndarlaget vann stort. Det var tre trötta spelare som åkte med hem. 

Och dagens middag, det blev te och macka på ett café i Katrineholm. Nästan fullsatt trots att klockan passerat 18 och endast vid ett bord tycks det vara svenska som pratas. Kvinnan vid det bordet får mig, i sitt sätt att tala, att tänka på Gunilla Persson. 

tisdag 16 september 2025

Ögonblicket 16:43

 

Lillebror är avlämnad på handbollen. Just som jag sätter mig i bilen utanför bollhallen får jag syn på storebror som kommer gående från kulturskolan. Han passar på att använda bilen som omklädningsrum innan han försvinner iväg på fotbollsträning.

Ett ögonblick i livet.

lördag 13 september 2025

Och förresten, angående sjukvårdsministerns svimmande

När jag nu ändå kom igång här känner jag att jag behöver yppa min åsikt gällande sjukvårdsministerns svimmande och statsministerns agerande.
Vilken spridning det har fått!

Och som jag tycker synd om henne! Att svimma är ju ett otroligt utsatt läge. ”Ovärdigt” som hon själv uttrycker det efteråt. På en pressträff. Och nej, kanhända berodde det inte på blodsockerfall, men att i tumultet skylla på det känns rätt rimligt, även om barndiabetesförbundets ordförande blev upprörd.

Jag tycker också att statsministern blir otroligt orättvist beskylld för bristande agerande i kris.
Alldeles uppenbart hade han fokus åt annat håll. Hur hade det sett ut om han kastat sig ner och skyfflat undan de som redan hunnit fram? Oavsett vad han valt att göra hade det blivit fel. Kanske blev det ändå minst fel att just rätta till slipsen och ta ett steg tillbaka.

Man måste inte ha samma politiska åsikt, men att uppröras över en felsägning av den som just svimmat framför kamerorna, eller att bedöma landets säkerhet utifrån agerandet i ögonblicket en kollega svimmar, det känns pinsamt lågt.

Hoppas att hon känner sig återhämtad på riktigt och så småningom kan skratta åt eländet ❤️

Bland sjuåringar, borden och intensiva katter

 Vi har i sanning startat terminen knackigt. Barnen har varit sjuka, maken förkyld och jag har haft yrsel, konstant huvudvärk och fler migränattacker än på länge.

Samtidigt skruttar vardagen på. Jobb. Träningar. Föräldramöten. Kulturskolan. Matcher. Cuper.

Och hushållssysslor. Mat som ska handlas och lagas. Tvätt som ska tvättas och hängas och vikas. Gräs som ska klippas. Golv som ska dammsugas. Bil som ska besiktas. Cykelkedjor som behöver smörjas. Kläder som ska införskaffas. Och rensas. Utekrukor som ska tvättas ur. Listan över borden är oändlig. 

Vi tjatar om sådant som att ta ansvar. Att hänga upp ytterkläder och ställa skor i skohyllan. Plocka ur diskmaskinen. Göra rent kattlåda. Packa sin gympapåse. Göra läxorna. Passa tider.

Det är något fint ändå, att få ha det såhär. Inte yrseln och huvudvärken, men allt det vardagliga.

Att höra nioåringen pladdra på om sin egen och alla andras insatser på fotbollsträningen. Inlevelsen när han visar målet som räddades och kompisen som tog returen.

Fredagsmiddagen med tänt ljus alltmedan blixtarna lyste upp himlen.

Elvaåringen som har så mycket att berätta att klockan hinner passera läggdags för länge sedan. 

Sixtenkatten är inte den som ger sig i första taget.

Och fast jag tjatar om att hänga upp ytterkläder ler jag lite inombords när jag kliver över både mina egna barns och kompisarnas skor och ryggsäckar som ligger slängda på hallgolvet när jag kommer hem.

På jobbet har jag en klass sjuåringar. Det är verkligen något speciellt med årskurs ett. Speciellt och intensivt. En eftermiddag, när huvudvärken inte alls kunnat motas i grind och solen värmt upp klassrummet väl mycket tar jag av mig glasögonen för att kunna dra tröjan över huvudet. Barnen brukar tycka att fröken ser konstig ut utan glasögon och det har de förstås rätt i. Tanter som alltid bär glasögon ser konstiga ut utan. Speciellt när de är trötta och har huvudvärk.

En sjuåring glömmer bort att räcka upp handen. Tittar på mig och säger rakt ut:

”Vilka fina ögon du har fröken!” 

💙

söndag 31 augusti 2025

Det nalkas höst i trädgården

 Första september i trädgården.

Höstmånad.

Vi har jobbat i tre veckor och trädgården har, som vanligt, fått sköta sig helt själv sedan terminstart, bortsett från gräsmattan som får sig en klippning var helg.

Jag älskar hösten och tycker verkligen om att successivt se allt skifta. Den här årstiden saknar jag verkligen vår lönn. 

Rönnspiréan får så fina färger.


Alltmedan gräsmattan (och klövern) växer sig tjockare i rekordfart och väl aldrig har varit så grön förr.

I rabatten har jag inte nypt en blomma eller tagit ogräs på flera veckor. Men det gör liksom inte så mycket. En höstrabatt kan få se lite sliten ut. Och se ändå vad det fortfarande blommar!

Blommar gör även höstsolrosorna.

Och trots att rådjuren kalasat här i omgångar hela sommaren kämpar luktärten på. 

Palettbladen blev till slut just som jag tänkt mig, men det tog precis hela sommaren. Nu ska jag klippa sticklingar som får växa till sig till nästa år. Några andra färger vore kul att ha också…

Nypon och spindelväv. Höstigt så det förslår.

En sliten svingelgräsfjäril sitter plötsligt i min trädgård och jag tänker att den måste ha flugit alldeles vilse.

Höst ute. Jag borde klippa häck och buskar. Klippa gräset. Och börja fixa höst inne.
En sak i taget :)