Det är den åttonde februari och jag tycks slungas in i ett yrselskov igen.
Jag är så genuint less på att ha en värld som gungar och snurrar. Blodtrycksfallen som avlöser varandra och känslan av att totalt tappa fotfästet. Bokstavligt talat.
Men jag vet också att så länge jag inte svimmar är det bara att ta sig igenom. Under några veckor, eller månader, är det så här, sedan blir det mer som vanligt igen. Mitt vanligt.
Och livet pågår förstås samtidigt. Medan jag idag ligger i soffan spelar min yngsta hockeymatch i Nora. Maken skickar en video på när spelarna gör entré till hög musik, blinkande lampor och rökmaskiner. Jag kan tänka mig att han känner sig som en stjärna. Kanske alldeles särskilt för att hans storebror har valt att avstå fotbollsträningen för att följa med och titta.
Nu är det en veckas jobb före sportlov. Kollegan är sjukskriven och jag har utvecklingssamtal, så ambitionen är verkligen att ha huvudet upp och fötterna ner de kommande fem dagarna. Heja mig ;)
1 kommentar:
Å, mossfolk, tänk om man kunde trolla bort din yrsel! Tittade igår på en dansk dokumentär från Holbaeks sjukhus och där var det en äldre kvinna som hade sån väldig yrsel, men det visade sig vara kristallsjuka, inte det du har. Men enbart detta (som gick att behandla) begränsade hennes tillvaro så hemskt. Att inte våga cykla, t.ex, av rädsla att dråsa i backen.
Jag kan inte ens föreställa mig hur jobbigt det måste vara och jag kan inte ens begripa hur det kommer sig att du kan vara så positiv - detta snurrande till trots -! "Under några veckor eller månader är det så här ...". Hjälp!
Skicka en kommentar