Vid fyrtiotre års ålder tycker jag plötsligt inte att det är sådär livsviktigt med exakta traditioner. Julgardinerna kom upp en hel vecka tidigt, bara för att slippa stressa. Adventsstjärnor och ljusstakar tändes redan i fredags. Och när mamma berättade att de skulle byta julgran mot bordsgran i år, ja då kändes det både klokt och rimligt.
Vad beror då denna plötsliga vändning på? Jo, jag tror att jag insåg att det för min familj absolut inte spelar någon roll. Den magi jag som barn kände kvällen före första advent, den är inte viktig för mina barn. De tyckte att det lät smart att sätta upp julgardinerna en hel vecka för tidigt och de tyckte att det var en självklarhet att även sätta upp dem på deras rum.
Något som jag däremot inte har som barndomstradition och som jag faktiskt hade tänkt låta bli i år, det var nissen. Men tji fick jag, för det blir tydligen ingen jul utan nisse!
Och så kan vi inte ha det. Förstås. Genom åren har vi ju haft alla möjliga nissar här hemma. Både vanliga och de med ett mer specifikt uppdrag, som experimentnissen.
I år har vi en nisse som kommer till familjer med storbarn. Och den här nissen, han ser tydligen till att familjen gör saker tillsammans.
Med tanke på hur mycket olika aktiviteter vi har ska det bli spännande att se om han lyckas. Första morgonen lämnade han tv- och radiokalendern samt en adventskalenderbok. Nu väntar vi med spänning på eventuella bus…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar