Tant har en åsikt

Okej, var börjar vi.

Vi är en stor lärarkår som alla vädjar om samma sak. Sluta skära ner på skolan!

Vi önskar mindre klasser och myyycket mindre barngrupper på fritids! Vi önskar ändamålsenliga lokaler, en lärarutbildning anpassad till verkligheten, personal som täcker behoven och vi önskar att få lägga fokus på undervisningen. Vi önskar också ett betydligt tätare och mer öppet samarbete mellan soc, bup och elevhälsan. Men en del av önskemålen kostar förstås en del pengar och pengar är som bekant något man försöker dra in på i skolan. På ett bakvänt sätt.

Vi är en stor lärarkår och vi har ett högt sjukskrivningstal. Vad det måste kosta samhället!

Alla barn och ungdomar i Sverige har skolplikt. Skolan ska vara till för dem alla. Men den svenska skolan för alla klarar inte av att möta alla, hur fint det än låter. En stor del av ungdomarna går ut utan godkänt betyg. Vi vet att det är svindyrt för samhället.

Den psykiska ohälsan bland barn är stor. Och ökar. Och kryper neråt i åldrarna. Det beror inte nödvändigtvis på skolan, men skolan behöver kunna möta även dem. Det kan inte skolan. Och det kostar samhället pengar. Mycket pengar.

Så kanske, kan man tycka, att politikerna skulle ta och satsa på skolan. Om inte av moraliska aspekter så i alla fall av samhällsekonomiska. De skulle kunna luta sig mot den tämligen gedigna forskning som finns. De skulle kunna göra djupintervjuer med lärare. De skulle kunna besöka skolor. Det skulle kosta till att börja med, men vara lönsamt på längre sikt.

Alternativet skulle ju kunna vara att politikerna sitter i sin kammare och kokar ihop en häxbrygd av mirakellösningar. Om vi inför bestraffning och om vi avskaffar elevdemokratin… DÅ kommer förstås arbetsron bli toppen, sjukskrivningstalen minska, barnen må bättre och eleverna gå ut med godkända betyg. 

Men så tokigt kan det väl bara bli i sagorna. Eller?