Mitt barn har spelat handboll sedan han var fem år. Det har varit träningar och poolspel. Vi har rest runt i Mellansverige på diverse cuper. I laget har han klasskompisar och nya kompisar. Vi har sålt bingolotter och kläder och toapapper och säker annat också. Stått i cafeteria, grillat hamburgare, bakat, varit logivärdar och matchvärdar. Han har åkt buss och sovit i skolsal. Och han har haft så kul!
Han vill dessutom fortsätta. Tycker att han hinner allt. Vädjar.
Jag vill så gärna säga ja. Tycker att det är så roligt med viljan och engagemanget. Så bra att han rör på sig. Lagandan.
Men vi orkar helt enkelt inte. Tre sporter med krav på stort föräldraengagemang är en för mycket. För oss. Hockeyn blev snabbt just det. En för mycket. Jag känner hur min kropp totalt slår bakut när jag för in alla träningar och matcher och åtaganden i kalendern. Telefonen som plingar om att det är dags för nya försäljningar. Det är också dags att byta försäljningsansvariga på handbollen. Kalasinbjudningar och obligatoriskt öppet hus på skolan. Utvecklingssamtal. Kulturskolans aktiviteter. Ett barnbarn vi träffar alldeles alldeles för sällan och egna föräldrar som vi knappt aldrig besöker. Vänner som vi inte träffat på länge. Det dåliga samvetet. Huvudvärken. Yrseln.
Det är förstås inte hockeyn som väljs bort. När han tvingas välja. Det är handbollen.
Och det är faktiskt först när jag skriver det här inlägget som jag känner mig övertygad om att det är rätt beslut. Att prioritera. Och prioritera bort.
Vemodigt. Och tråkigt.
Men nödvändigt.
Dessutom är han bara nio. Det går faktiskt att ångra sig :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar