Bland sjuåringar, borden och intensiva katter

 Vi har i sanning startat terminen knackigt. Barnen har varit sjuka, maken förkyld och jag har haft yrsel, konstant huvudvärk och fler migränattacker än på länge.

Samtidigt skruttar vardagen på. Jobb. Träningar. Föräldramöten. Kulturskolan. Matcher. Cuper.

Och hushållssysslor. Mat som ska handlas och lagas. Tvätt som ska tvättas och hängas och vikas. Gräs som ska klippas. Golv som ska dammsugas. Bil som ska besiktas. Cykelkedjor som behöver smörjas. Kläder som ska införskaffas. Och rensas. Utekrukor som ska tvättas ur. Listan över borden är oändlig. 

Vi tjatar om sådant som att ta ansvar. Att hänga upp ytterkläder och ställa skor i skohyllan. Plocka ur diskmaskinen. Göra rent kattlåda. Packa sin gympapåse. Göra läxorna. Passa tider.

Det är något fint ändå, att få ha det såhär. Inte yrseln och huvudvärken, men allt det vardagliga.

Att höra nioåringen pladdra på om sin egen och alla andras insatser på fotbollsträningen. Inlevelsen när han visar målet som räddades och kompisen som tog returen.

Fredagsmiddagen med tänt ljus alltmedan blixtarna lyste upp himlen.

Elvaåringen som har så mycket att berätta att klockan hinner passera läggdags för länge sedan. 

Sixtenkatten är inte den som ger sig i första taget.

Och fast jag tjatar om att hänga upp ytterkläder ler jag lite inombords när jag kliver över både mina egna barns och kompisarnas skor och ryggsäckar som ligger slängda på hallgolvet när jag kommer hem.

På jobbet har jag en klass sjuåringar. Det är verkligen något speciellt med årskurs ett. Speciellt och intensivt. En eftermiddag, när huvudvärken inte alls kunnat motas i grind och solen värmt upp klassrummet väl mycket tar jag av mig glasögonen för att kunna dra tröjan över huvudet. Barnen brukar tycka att fröken ser konstig ut utan glasögon och det har de förstås rätt i. Tanter som alltid bär glasögon ser konstiga ut utan. Speciellt när de är trötta och har huvudvärk.

En sjuåring glömmer bort att räcka upp handen. Tittar på mig och säger rakt ut:

”Vilka fina ögon du har fröken!” 

💙