Och så blev jag sjuk.
Alltså, herregud vilket förfall!
Jag fick migrän. Som sedan övergick till magsjuka. Trodde jag. Fast sedan återgick det till migrän igen. Av värsta sort. I dagarna tre. Migräntabletterna hjälpte inte alls och tillslut undrade maken om vi kanske borde åka in.
Det gjorde vi inte.
Nu är det bättre. Huvudvärken består, men jag kan åtminstone hasa runt här hemma utan att tro mig vara nära döden.
Den här kroppen är verkligen inte särskilt imponerande. För att ytterligare understryka det kom i dagarna en kallelse till hjärtablation. Lagom till skolavslutningsveckan.
Håhå jaja, som gumman sa. Men det blir som det blir när det är som det är.
6 kommentarer:
Å, din stackare! Jag vet i alla fall ingen som tycks så tålmodig med eländet och migrän som kan vara så hemskt! Lycka till med ablationen! Pv fick sin utförd på Södersjukhuset i Sthlm - även detta i samband med skolavslutning, i det fallet var det Emmas studentexamen -. Han fick faktiskt som ett helt nytt liv efter operationen; hoppas innerligt att det blir så för dig också!
Elisabet; Haha, nä tålmodig vet jag inte. Jag har sagt att jag skulle kunna offra min högra arm för att få tillbaka huvudet… men man kan ju inte riktigt göra det valet, så det är bara att acceptera att det är som det är.
Hjärtat fungerar hyfsat med mediciner och läkarna tycks rätt oeniga om ifall en ablation skulle kunna lösa det här, men absolut, toppen om det fungerar!
Jobbigt för dig och hoppas att du får klara besked om hjärtat, vad som är nödvändigt.
Min mamma hade sån migrän, började redan som 7-åring eller var det då lärarna såg det först. Hennes båda föräldrar dog, 24 och 28 år och mamma var fyra år då och lillasystern ett år, mamma hade minnena, var också på begravningarna.
Så hade hon hemska migränanfall, jag minns dem som riktigt liten, jag var tyst och försiktig och lovade att inte gå någonstans, minnen från två års ålder. Det fanns inga bra mediciner heller som hjälpte, det har utvecklats mer nu. Men alla kräkningar, smärta, synrubbningar och yrsel pågick oftast ett par dygn i sträck. Sen kom pappa hem från lång arbetsdag och började med maten till oss tre barn. Han var fantastisk på alla sätt och så otroligt varm och omhändertagande. Och så glad när mamma var frisk och kunde laga den goda maten. Vet att vi som tonåringar tänkte så varmt han tackade vid varje middag, vi glömde nog det ibland.
Men när pappa drabbades av stroke vid ca 70 år tog hon hand om honom i allt. Hon var helt fantastisk och vi hjälpte till när vi kom och hälsade på. Vi barn och barnbarn.
Och när mamma var på benen igen efter anfall var hon aktiv och pigg, allt blev en vana. Men jag fattar bättre idag så hemskt det är och att ha mycket hängande över sig som ska göras. Inte förrän vid 65 år så upphörde de hemska anfallen, blev mer som "vanlig" huvudvärk eller ingen alls.
Jag drabbades av ögonmigrän men först som vuxen, minns första gången när jag tappade synen på jobbet bland alla analyser. Men det händer bara ca två gånger per år och Ipren hjälper, som att blodflödet ska aktiveras och gå lättare, kastar mig ned på rygg och blundar. Hänt mitt i stan ibland och då lagt mig på en parkbänk fast haft sällskap och kunnat ta mig hem sen. Tror det är stress som utlöser det. Är så sällan ändå så inget jag tänker på.
Och förstår att dina pojkar förstår, kanske inte blir oroliga men förstår att du är sjuk och vill göra det bästa de kan. De är ju så duktiga och kreativa.
Hoppas att du kan få mer verksamma mediciner eller ändra på något som kanske är för mycket i vardagen med allt.
Monica; Vilket öde att båda två gick bort så unga med två så små barn! Blev de omhändertagna av släktingar då eller fick de komma till någon främmande fosterfamilj?
Precis som du skriver är migränanfallen inga konstigheter för mina barn. Det har ju varit såhär under hela deras uppväxt och de är nog trygga i vetskapen att det går över. Själv är jag väldigt tacksam över att vi är två föräldrar!
Det blev dragkamp mellan morföräldrar och farföräldrar, ja mormodern ville dela på barnen och ta ettåringen med sig, hon ansåg att den lilla skulle bli lätt att uppfostra som inte hade några föäldraminnen. Farmor och farfar satte ned foten, absolut otänkbart sa de och tog hand om båda. Allt detta hade mamma minnen ifrån och hörde.
Farmor och farfar hade företag och anställde barnflickor som fungerade bra. En dag lekte farfar lite glada lekar med mamma och systern och föll plötsligt ned på golvet, död. Farföräldrarna var bara i 50-årsåldern men varit mycket sorg. Och hjärtat stannade. Och mamma mötte mycket död och gick in till farmor om nätterna och lyfte på ögonlocken. Farmodern var som en ängel med urkraft, gav kärlek och visste precis att hantera allt.
Nu blev farmor ensam med de små men var helt underbar. Stöttade i allt och båda flickorna fick studera. Min mamma hade henne hos oss på längre besök när hon var gammal och farmodern blev sjuk och mamma och pappa sökte vård för henne.
Doktorn sa, att inte mycket att bry sig, är ju bara en gammal farmor. Mamma sa, hon är både min far och mor och berättade, doktorn blev knäpptyst och allt blev bra med besöket.
Och vi blev som en familj med mammas lillasyster, man och barn sen. Betydde allt. Pappa hade fina syskon med familjer med men inte varit med om svåra saker på detta sätt.
Monica; Vilken släkthistoria! Den hoppas jag är nedskriven för kommande generationer. Tack för att du berättade!
Skicka en kommentar