Vi har vridit tillbaka klockorna och vaknar före ottan.
Gräddar köpebaguetter i ugnen, tänder ljus och ser hur mörkret ger vika där utanför fönstret, redan i arla morgonstund. Det är grått och blåsigt och löv yr runt i luften.
Mobilpling avslöjar att fler vaknat tidigt.
På eftermiddagen åker vi över ett regngrått Kilsbergen och landar hos mormorn och morfarn i Karlskogaland.
Kom in i ett hem som luktade nybakade bullar.
Men jag kunde inte avhålla mig från att bums kila ner till sjön. Det är något jag saknar där vi bor nu -en sjö! Jag är ju uppvuxen precis vid en och tog det då alldeles för givet.
Det är så nära november nu. Dagen blev aldrig riktigt ljus.
Jag vet att många känner att november är årets tristaste, deppigaste månad. Men jag gillar det här. Världen som går in i en tid av vila och återhämtning.
När vi åter styr över ett regntungt Kilsbergen har vi ett barn mindre i bilen. Vi ska jobba i morgon. Lillebror får vara hos mormorn och morfarn :)
6 kommentarer:
Sara med döttrar bor i Täby. Det är därför vi inte ser till dem ,-).
Elisabet; Jag, som har grannar inpå åt alla håll, tycker att det låter alldeles underbart ;)
Men jag förstår lite vad du menar. Egentligen kan jag inte uttala mig på riktigt om mörker. Här, där vi bor, blir det ju aldrig riktigt mörkt. Villakvarter med gatlampor och dessutom så väldigt mycket ljus nere på bangården att det förmodligen skulle lysa upp lite även om hela kvarteret här slocknade.
För övrigt låter det sååå dyrt att ha sommarhus där och dessutom boende i Stockholm.
Jag blir lite tyngre i sinnet av mörker och kyla, även när jag har många trevliga saker på agendan.
Bloggblad glömde jag tillfoga.
Bloggblad; Ja, det är många som säger just det. Själv upplever jag det mer… kravlöst.
Skicka en kommentar