Alltså, jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.
På SVT.se står det att var fjärde elev på mellanstadiet känner sig störd varje dag. Jag kände mig förvånad över att det bara är var fjärde elev.
Vidare står det att lärarutbildningarna behöver bli bättre på att rusta lärarna för att kunna skapa studiero. Och så visas ett klipp på hur lärarstudenter får öva på virtuella elever.
I små korta klipp kan man sedan se barnskådisar spela upp elevers vittnesmål. Hur det blir kaos när det är vikarier, elever som klättrar på bänkar, slagsmål och fula ord. Bland annat.
Det är förstås inget roligt. Det roliga däremot, är att de här studenterna nu alltså får lära sig att sätta upp handen, mot de virtuella eleverna, och säga ”stopp, nu räcker det”.
Stopp, nu räcker det…
Jag har två invändningar.
1. Är det lärarutbildningen det är fel på om eleverna springer runt på bänkarna och skriker könsord?
2. Enligt min erfarenhet är de absolut mest avgörande parametrarna relationer och struktur. Det är när jag har byggt upp en relation med eleven som vi når en ömsesidig respekt. Jag vill inte att mina elever ska ”lyda” mig. Jag vill att de ska lyssna för att de respekterar mig, sina klasskamrater och våra gemensamma regler.
Det fungerar inte alltid. Det måste förstås bero på bristerna i lärarutbildningen. Attans att vi inte fick öva på att säga ”stopp, nu räcker det” till virtuella elever…
10 kommentarer:
Men vad beror det här på tycker du? Eftersom jag är fostrad i den bokstavliga ”gamla skolan” där det var fullkomligt otänkbart med den här typen av skolsituation fattar jag faktiskt inte hur det har kunnat bli så här? De elever (nästan alltid pojkar) som inte kunde sitta stilla då, störde och var allmänt stökiga åkte ju ut ur klassrummet och fick sitta i korridoren till lektionen var över. Man kan ju tycka vad man vill om det men det var alltid tyst och lugnt på lektionerna och man lydde sina lärare, följde de instruktioner man fick. Det var liksom inbyggt i systemet att det bara var så. Vi hade inga monsterlärare heller, de var hyggliga, respekterade och omtyckta för det mesta - kunniga och intressanta personer som var oerhört engagerade i sin lärarroll och i sitt ämne. Det man hör nu verkar ha gått fullständigt överstyr eller är det en överdriven bild man får via media?
Det blir så lätt att alla klassrumssituationer dras över en kam. Det finns tusentals, hundratusentals klasser, där allt ser olika ut. Men visst skedde stora förändringar under mina fyrtio år som lärare, generellt sett, men det som fungerar ger inga rubriker.
Monet; Jag vet inte, men jag känner mig tämligen säker på att lösningen inte är att öva på virtuella elever på lärarutbildningen. Tydligt är att många har teorier om orsaken till stöket, men också att ingen egentligen VET och att det därför är ett väldigt famlande när politiker, media, skolledning, vårdnadshavare och elever ska hitta kärnan till problemet och något/någon att skylla på.
Personligen tror jag att komplexiteten beror på många parametrar, både i skolsystemet och i samhället.
Bloggblad; Ja visst ser det olika ut. Men jag tycker nog att det är ganska förfärande att höra om hur många barn det är som absolut inte alls kan hantera skoldagarna och hur hur det i sin tur påverkar klassrumsklimatet. Det leder till dagliga misslyckanden för det enskilda barnet och en ohållbar arbetsmiljö för både klasskamrater och lärare.
Jag skulle också vilja påstå att det i media oftast handlar om elevernas rättigheter och lärarnas brister…
Ja, jag kan säga att det finns få yrkesgrupper jag beundrar mer än just lärare. Och en del av stöket och detta hur barn uppför sig, MÅSTE väl ändå bero på bristande fostran hemifrån?
Elisabet; Jag skulle vara försiktig med att säga att det är så. Lärare vill gärna skylla på föräldrarna och föräldrarna vill gärna skylla på skolan. Jag brukar säga att den första terminen med en ny elevgrupp handlar om att lära känna eleverna och att få föräldrarna att förstå att vi samarbetar.
I vissa fall finns ett bristande föräldraansvar-absolut. Men många av de elever som uppfattas som mest stökiga är barn som inte klarar av skolsituationen. De går inte upp på morgonen och tänker att de ska förstöra lektionerna för sig själva och klasskamraterna. De har föräldrar som självklart vill att det ska fungera och som pratar med barnen hemma, men de kan förstås inte vara med i skolan hela dagarna.
Det är betydligt mer komplext än att skylla på dålig uppfostran (väldigt många ungar har dessutom tillbringat mer vaken tid i förskola, skola och på fritids än med sina föräldrar och därmed fått sin fostran i institutionell verksamhet).
Bra svarat och klargjort av dig. Tyvärr finns inga enkla lösningar men mer klok och utbildad personal behövs men verkligheten är tvärtom. Resurser dras in. Hör lärare som har 32 elever i klassen och det finns ingen nu på jorden som klarar av när tio börjar härja och hoppa på bänkar och skrika. Kanske ett ufo😉får hämtas.
Skönt att höra någon som ser verkligheten och ni hjälps åt men kan inte klona er tyvärr.
Kan det inte möjligen vara en starkt bidragande faktor - det du skriver i din sista mening? Att barn av idag får sin fostran i instituell miljö som idag också plågas av för stora barngrupper med för lite personal som inte har eller ges möjlighet att ge varje enskilt barn den särskilda uppmärksamhet de behöver? Min syster har arbetat som förskollärare och dagisföreståndare hela yrkeslivet och upplevde med förtvivlan den negativa utveckling som skedde. Hon gick sönder till slut och fick förtidspensioneras. Två av mina andra väninnor har gått igenom samma sak - en av dem slutade frivilligt och bytte yrkesbana för att hon inte stod ut med enbart denna ”förvaring” av barn som hon upplevde. Jag följer det här i en grupp som heter”förskoleupproret” där samma sak tas upp om och om igen. Över hela Sverige. Därmed inte sagt att det inte också finns bra, lugn och stimulerande barnomsorgsverksamhet på många håll. Idag sker det ju också nästintill en överdiagnosticering av NPF-diagnoser (”stökiga barn” har alltid funnits). I mitt förra hemland Frankrike sätts näst intill aldrig några ADHD- diagnoser och barnen lämnas där ofta redan vid 3-5 månader på ” maternelle”. Men i små grupper eller till barnflicka eller utbildad dagmamma som får ha max 5 barn. Ecole maternelle är sedan obligatorisk och börjar vid 3 års ålder och riktiga skolan vid 5 år. Med mycket mera disciplin och tidig inlärning, klassrumsträning men med mycket lekinslag ändå inklusive kontinuerliga kontakter med hemmet och flera individuella föräldramöten per termin. Där förekommer inga hemmasittare (utom i fåtaliga fall men där får man tidigt psykiatrisk hjälp) och några lektionsstörningar är helt uteslutet. Franska skolbarn har det tufft och kraven är höga. Men de får också mycket hjälp och stöd och samarbetet mellan hem och skola är A och O. Jag gör denna jänförelse enbart därför att jag har två franska barnbarn i det skolsystemet och de fyra andra i det svenska och ser de oerhörda skillnaderna. Jag undervisade dessutom två franska grannbarn på mellanstadiet i engelska och gav en pojke på 8 år läxhjälp ett par dagar i veckan så jag lärde mig också genom det hur undervisningen där går till. Någonting har fallit mellan stolar här i Sverige känns det som?
Monica; Haha, ja jag tror att politikerna också hoppas på ett ufo ;) Nu får man väl sannerligen hoppas att det inte är tio barn som spårar ur samtidigt, men det räcker med att en spårar ur för att arbetsron ska bli påverkad.
Monet; Jag är oerhört skeptisk till förutsättningarna i förskolan och valde ju att ha mina egna barn hos dagbarnvårdare istället. Men det känns ändå mest som en spekulation om jag skulle koppla studieron i skolan till fostran i institutionell miljö.
Jag tror absolut att det sker en överdiagnostisering i både Sverige och USA. Det är ett fundamentalt systemfel att så många barn behöver diagnostiseras pga svårigheter att fungera i det samhälle som byggts upp. Nu är det länge sedan jag läste om det, men vill minnas att ca 5 procent av franska barn får en adhd-diagnos?
Tack för en annan vinkel än min egen! /Elisabet
Det är möjligt att det är ca 5 % i Frankrike. Det är inte något det talas om överhuvudtaget, finns inte i vardagsdebatten. Jag gick ju ännu längre än du - valde att vara hemma själv med mina barn och blev så småningom dagmamma själv till två grannbarn - sammanlagt hade jag fem barn på heltid och det var precis lagom. Underbara år! Inget av dem har varken då eller senare bidragit till eller själv farit illa av sin skolmiljö utan tvärtom alla gått igenom universitetsutbildning och blivit advokat, civilekononom och civilingenjörer. Men min fråga kvarstår - VAD är det som har hänt? Hur har det kunnat bli så här?
Skicka en kommentar