söndag 22 september 2024

Det här med skärmtid

 Det la sig lika fort som det blommade upp -artiklarna om de nya rekommendationerna runt skärmtid.

Jag tittar tillbaka på bloggen och ser att jag, genom åren, skrivit en rad inlägg runt hur vi resonerar när det gäller just barn och skärm. Uppenbart är att vi tänker ungefär likadant nu som för tio år sedan.

Det är ett så laddat ämne. Spelen, belöningarna, de snabba klippen, bekräftelsen -allt ökar upp allas våra dopaminnivåer. 

När det gäller forskning är barns skärmande lite som med klimatet. Alla hör larmet, forskarna är förhållandevis eniga, men vi väljer bekvämlighet, att använda vårt eget sunda förnuft och framförallt tänka att det nog inte är någon egentlig fara. Det finns gedigna studier på att synapserna inte utvecklas på samma sätt, framförallt på yngre barn som sitter vid skärm. Det har också gjorts tämligen tydliga kopplingar till en rad andra negativa effekter. Och oavsett vad vi, var och en, tror på, måste vi väl ändå vara överens om att sättet skärmarna används på är ett gigantiskt experiment med den mänskliga hjärnan. 

Det här är sannerligen inget jag går och predikar om. Hur man resonerar runt skärmen lämnar jag till varje enskild familj. Man gör det man tror på och det som funkar och jag är alldeles säker på att de allra flesta föräldrar fattar beslut utifrån vad de anser är barnets bästa.

Våra barn är nu åtta och tio år. Hur vi resonerar kommer att förändras allt eftersom de blir äldre.

Vad har vi för regler då? 

Jo, på vardagarna får man gärna gå pokenader med sin telefon. Många mil har avverkats. Man får också kolla väder, pärlplattsmönster, lyssna på musik eller ljudbok, fotografera och förstås höra av sig till kompisar.  Snapchat, TikTok osv är det 13 års åldersgräns på och absolut inget barnen använder.

På kvällarna får man, om man vill, titta på tv efter middagen. Det brukar här oftast bli någon halvtimme och väljs inte sällan bort.

På helgen har barnen en timmes speltid på lördagen och en timme på söndagen. Innan speltid ska veckans läxa vara gjord, rummen vara städade och varje barns hushållssyssla fixad.

Vi har ytterst sällan diskussioner om det här och barnen har själva varit med och bestämt hur de tycker att skärmanvändandet ska fungera.

Den ena fixar det jättebra. Den andra har lite svårare att hantera lockelsen från telefonen. Honom hjälper vi genom att använda föräldrakontroll. Från min telefon kan jag då reglera tillgängligheten i hans telefon. Och nej, jag kan förstås inte kontrollera hur mycket spelande det blir hemma hos kompisar.

Allt det här gäller i vardagen. På sjukhus, på semester eller när vi åker någonstans kan det absolut bli andra överenskommelser helt beroende på förutsättningar och sammanhang. 

Jag dömer ALDRIG en förälder som låter barnet sitta med en telefon på restaurang eller hotellfrukost. Faktum är att jag ångrar att vi själva inte lät ett av våra barn göra det vid ett par tillfällen under åren som gått. Det är inte vid just det restaurangbesöket som synapserna förstörs. Det är kanske inte heller vid just det tillfället som barnet ska öva på att vänta och umgås. 

Vilka effekter tror jag mig då se? Tja, jag känner mig alldeles övertygad om att mina barn inte hade varit i närheten av så kreativa om de hade haft mer skärmanvändning. Nu har de fullt upp från morgon till kväll. Det är legobyggande, pärlande, pysslande och olika lekar, både inne och ute. Tydligt är att kompisar som sitter mycket med spel tycker att det mesta som inte är skärm är tråkigt, vill byta aktivitet ofta och har svårare att hitta på saker att göra. Samma sak med elever. De läser också mindre, är svårare att motivera och har mer konflikter runt läxor. Ytterst icke-empiriskt såklart och inte utan undantag.

Blir då barn som inte sitter vid skärm exemplariska? Nä, såklart inte. Jag känner supertrevliga barn och ungdomar som tillbringar en hel del tid framför spel. Och jag känner barn med stora utmaningar som inte alls spelar massor.

Vi har valt det vi tror på just nu. Vi lutar oss mot större studier. Vi vill, som alla andra, ge våra barn goda förutsättningar i livet. 

5 kommentarer:

Monet sa...

Vilket fantastiskt bra inlägg Karin! I och för sig precis vad jag trodde att du skulle förmedla. Så synd att jag inte kan vidarebefordra dagens ledarartikel i Svenska Dagbladet av Paulina Neuding. Rubriken är: ” Skärmfri tid - en lyx för elitens barn”. Artikeln handlar om att de 13-åringar som börjar sitt första år på den brittiska privatskolan Eton inte får ha med sig smarta telefoner. Det enda som tillåts är en Nokia utan internet , så kallade ”brick phones eller flip phones” som man bara kan ringa eller skicka sms från. Att ge sina barn de här enkla telefonerna har enligt skribenten nu blivit ”en klassmarkör bland den absoluta eliten”.

Det är skärmfri tid under uppväxten som har blivit en lyx. Lågutbildade och resurssvaga föräldrar har visat sig särskilt sårbara för myter om skärmarnas fördelar. Man refererar till professorn i barnmedicin, Hugo Lagercrantz, som beskriver besök på kliniken av somaliska 2-3-åringar där mammorna stolt visar upp att de är försedda med surfplattor men också med nappflaskor med CocaCola. När han undrar om det inte vore bättre att mammorna läste högt för sina småttingar svarar de att det inte ”går för att de är analfabeter”. Det är naturligtvis en skruvad jämförelse med det priviligierade livet på Eton men säger ju en del om hur det här har utvecklat sig. Och faktiskt vilka enorma skillnader det är.

Mina franska pre-teenpojkar har heller inga egna smartphones. Och kommer inte att få det före 13-15-årsåldern heller. De är heller inte tillåtna i de flesta franska skolor. Men de lånar sina föräldrars som accepterar viss skärmtid, både på dem och framförallt på datorerna i hemmet med ganska mycket spel. Men reglerat ungefär som du beskriver att ni har det. Mycket fokus på familjetid istället och de har istället för fotboll segling, nu på tävlingsnivå, som sitt främsta fokus. Som förälder från en annan tid förhåller jag mig som du helt neutral, har aldrig några synpunkter utan låter föräldrarna helt sköta detta förstås. Men fundersam kan man ju känna sig på sin kant!

mossfolk sa...

Monet; Det ska verkligen bli intressant att se var det tar vägen. Jag har en kollega som sa att det här med skärmanvändningen kommer att vara en sådan där episod som i efterhand framstår som mycket märklig för mänskligheten. Ungefär som att folk rökte inomhus förr. Obegripligt idag.
Jag vet inte riktigt vad jag tror. Det är ju inte skärmen i sig jag vänder mig emot utan vad den används till och i vilken utsträckning.
Här på orten har f-6-skolorna varit mobilfria så länge vi jobbat här. Telefoner samlas in bums eleven kommer till skolan och återlämnas när eleven går hem.
Däremot har både barnen och deras kompisar egna mobiler. De rör sig ju tämligen fritt, men som samhället ser ut vill jag att de ska kunna nå mig när de är någonstans.

Bloggblad sa...

Jag har alltid, ända sedan ni var nyblivna föräldrar, känt att jag vill lyckönska era pojkar att ha fått ett så tryggt hem med kloka föräldrar!

Första datorn kom in i vårt hem när den yngste var nio, långt innan vi hade mobiler. Det fanns några spel på den, men också ett lås med nyckel. Datorn låstes när pc-tiden var ute. Jag har ingen aning om hur vi skulle ha gjort som småbarnsföräldrar idag när det dräller av plattor och datorer och mobiler hemma hos oss.

mossfolk sa...

Bloggblad; Så snällt och fint skrivet! Jag tänker att det är väl egentligen ingen som sitter på ett facit för hur man ska förhålla sig. Hemma hos oss fick vi dator rätt tidigt och jag var också bland de första i kompiskretsen att få en dator på mitt rum. Men det var ju en stor som krävde utrymme och internet fick bara användas en begränsad stund efter kl 18 (eftersom det var billigare då). Det förutsatte också att ingen behövde använda telefonen.
Först i gymnasieålder var det vanligt att alla hade en mobil, men det var ju inga smarta telefoner. Spelet som spelades var ett pixligt ”snake”…

Bloggblad sa...

Javisst, ja! Jag hade glömt att man låste telefonledningen om man var ute på internet! Plötsligt kom jag ihåg hur jobbigt det kunde vara att få tag i folk - det tutade upptaget nästan jämt.