Vi har haft åttaårskalas. Faktiskt nästan tre veckor före själva födelsedagen. Helt perfekt att inte ha det i tumultet runt jobb- och skolstart utan att lägga det såhär precis i slutet av semestern.
Sådana här inbjudningskort hade vi knåpat ihop och lämnat ut. För den oinvigde föreställer de Ninjago -goda Legoninjor.
Men framförallt är strukturen ren självbevarelsedrift. Jag varken vill eller orkar ha ungar som rusar runt, härjar och blir osams. Det ligger ofta så mycket laddning runt kalas att situationen faktiskt blir svår att hantera för en del barn, mitt eget inkluderat. Så för min och hans skull har vi schema med bildstöd över hela kalaset. Det var för övrigt flera som använde det. Vi har också enbart styrda aktiviteter, tydligt och förutsägbart.
Förbereda så mycket som möjligt innan.
Stationerna varierar mellan lugna och mer fartfyllda aktiviteter. Den första aktiviteten var att måla sin egen legogubbe.
Den startade vi upp i väntan på att alla skulle komma. Det blir annars ofta så stimmigt just där i starten. På det här sättet vet alla vad de ska göra och de sitter ner, ritar och pratar. Mysig start!
Vi har de senaste åren startat kalasen precis före lunch. Det passar rätt bra att grunda med lite korv efter den inledande aktiviteten.
Andra stationer var bl.a. att bygga legotorn, pärla en nyckelring…
Vi fikade med glassbuffé som ingen gick hungrig från. Då hade vi precis fullt upp bland smältande glass, saftglas och chokladsåser och hann inte ta någon bild.
…få omkull legogubbar med en vattenspruta och att ta sig runt en ninjabana i ”skogen”.
Vi fikade med glassbuffé som ingen gick hungrig från. Då hade vi precis fullt upp bland smältande glass, saftglas och chokladsåser och hann inte ta någon bild.
Här låg barnens färglagda legofigurer och små påsar med legodelar.
Storebror var lekledare. Jag må vara partisk, men han är riktigt riktigt bra på att planera, visa och förklara, tänka om när det krävs och se var det behövs hjälp.
Tänka sig att alla barn klarade alla stationer och fick med sig såväl nyckelring som godispåse hem.
Med både lättnad och visst vemod inser jag att här nog inte blir särskilt många till barnkalas av den här sorten. Gissningsvis bara något enstaka.
Små barn blir större ❤️
3 kommentarer:
Roligt är det men en hel del jobb. Så bra att organisera och vara tydlig, barn gillar det att veta vad de ska göra. Vi hade alltid hela klassen på kalasen så ingen skulle känna sig utanför, ca 25 stycken och vi alla föräldrar som hade kalas gjorde så. Det fanns barn som aldrig hade något och då fick de i alla fall gå på andras och var glada. Hände att föräldrarna tackade. När något barn var sjukt och inte kunde delta skickade jag med en present till dem. Vi kunde låna stor lokal när det var så många men visst undrar jag hur jag kunde organisera med både mat och tårta ensam. Och tydlig ledare måste man vara men det gick förträffligt och duktiga och mogna barn som dina hjälpte till och hade koll och vår dotter var alltid helt underbar och världens finaste vän som de tydde sig till. Mycket musik hade vi och dans också.
Tror dina barn fortsätter, skillnaden när de är lite äldre är att de ansvarar mer och mer själva och vi föräldrar satt i köket (i den lånade lokalen) och hade koll🙂. Det roliga var då när de var tonåringar att de kom ut och ville prata, om ditt och datt, ha lite råd, berättade hur de hade det.
Vi såg till att alla kom hem och sen var det bara städningen kvar😌.
Längre fram ändå skötte de allt själva, vid examensfirande t ex.
Då var det meningen att de skulle fortsätta på något mer ställe men bad att få bara kvar. Så man ser verkligen vad vuxna som bryr sig betyder. Att vi finns, att vi ordnar, att vi bryr oss. Lokalen tillåten till midnatt bara så då fick det avslutas och en del sov hos oss som hade långt hem.
Det där att bry sig, jag stannade till vid ungdomar en kväll, verkade så oroligt, de sa: "Tack för att du bryr dig" men hade ingenstans att vara. Ca 13-14 år, vad gör föräldrar? Fanns inget hemma för någon av dem? Märkliga vuxna och arma barn.
Vilket härligt kalas! Nog märks det att du är lärare och van vid planering och att styra upp det hela! Ja, det behöver man förstås inte vara lärare för att vara, men det torde underlätta ,-).
Monica; Det låter ju fantastiskt fint!
Vi får se hur det blir med kalasandet framöver. Jag gissar att mina barn kommer att välja två helt olika varianter :)
Elisabet; Jag har, sedan barnsben, varit väldigt förtjust i att planera och har en tioåring som är precis likadan. Sedan är det klart att erfarenhet underlättar :) Födelsedagsbarnet var turligt nog nöjd ❤️
Skicka en kommentar