Två veckor kvar till ledighet. Fyra skoldagar med eleverna. Den senaste veckan har i sanning varit en relationell prövning för mig och flera av mina elever. Jag förbereder, ramar in och parerar.
Skärper ibland tonen. Är omtyckt och världens bästa ena sekunden och världens elakaste nästa. Någon ska minsann byta skola. Någon annan skriver ”Skolan suger för att Karin är så elak.” på sin iPad. Jag väljer att känna mig nöjd över att eleven använde versaler och punkt korrekt.
Men så kommer fredagen och jag fyller år. 42. Man skulle kunna tro att det var något väldigt väldigt jämt, typ 100.
När jag kommer till klassrummet står två av de gossar jag kanske har tjatat mest på under veckan och har plockat en så fin bukett blommor.
När jag ska starta upp första lektionen börjar hela klassen sjunga ”ja må hon leva” och sedan blir jag överöst med kramar, handskrivna kort, pärlplattor och choklad.
Och jag blir förstås jätteglad, men bedyrar samtidigt att den allra finaste presenten är att jag har just varenda en av dem i min klass.
Nu är det helg! En i familjen har redan hunnit med kalas, fotbollsträning och kompislek. Vi kan säga att energinivån är något ojämnt fördelad bland familjemedlemmarna 😉
2 kommentarer:
Läser och blir så rörd av det du skriver! Hoppas att du får ett alldeles underbart sommarlov!
Elisabet; Tack, men det är två veckor kvar 😉
Skicka en kommentar