”Mamma, det är MASSOR av fåglar vid fågelmatningen!” hojtade barnen redan före sju på lördagsmorgonen. Ett ögonblick var jag lockad att grymta något om att det var för tidigt, men valde istället att tycka att det var kul att de var så exhalterade över fåglar.
Det var verkligen mycket småfåglar. Absolut årsrekord! Mest grönsiskor och bergfinkar, men också ett gäng steglitser, bofinkar, en rödhake, gråsiska, pilfink, nötväcka, entita, blåmes och talgoxe och kanske glömde jag någon nu..? Jo grönfink också.
Och snö.
Efter lunch for vi på ettårskalas för barnbarnet. Alltså, denna solstråle!
Det är rent magiskt att vi får vara en del av hans liv!
Söndagen var verkligen inte mycket piggare. Jag tänker inte ens berätta hur länge jag låg i sängen, men det var knappast morgon längre när jag klev upp.
I sävligt tempo har ändå en del blivit gjort. Dammsugit, bytt sängkläder, sått ängsblommor och börjat fixa pallkragar, städat ena barnets rum (jo, han brukar städa själv, men ibland behövs en hjälpande hand).
Till lunch fixade storebror korv med bröd åt oss alla, inklusive till lillebrors kompis.
Läxor har gjorts, blommor har plockats och… tja, nu är det söndagskväll.
Morgondagens kläder är framlagda, frukostbordet dukat, ryggsäckar och gympapåse packade, matlådan klar i kylen.
En vecka med fyra arbetsdagar, valborgsbrasa, födelsedagsfirande och kosläpp väntar.
Sex veckor kvar till skolavslutning.
5 kommentarer:
Vilken perfekt liten vas till vårblommor! Nu måste jag ändå plocka in ett knippe vitsippor när vi har dem runt omkring oss.
Vilken underbar liten unge! Måste vara härligt att ha en sån liten filur i familjen. Men lite konstigt att det är din mans barnbarn när ni har så ”små” barn själva? Eller inte, familj är ju familj. Men vad kallar ni honom i förhållande till era barn? Kusin är han ju inte?
Elisabet; Ja det gäller att passa på. Väldigt snart är de överblommade…
Monet; När jag träffade maken för nu många år sedan tyckte jag att det var lite konstigt att han hade en nästan vuxen dotter. Nu är det ju familj och jag tänker aldrig på det längre. Att det kom barnbarn är en sann ynnest och stor lycka! Mina barn är ju morbröder och han är deras systerson.
Ja, det är ju klart förstås! Vi har samma i vår familj - min morfar gifte om sig upp i årenoch fick sitt tredje barn samtidigt som min syster nummer två föddes. För min mamma blev det jättekonstigt att plötsligt som tvåbarnsmamma få en halvbror, jämngammal med hennes andra barn. Vi sågs inte mycket som små, endast lite då och då och senare, upp i åren, skojade vi mest om att han var vår halvmorbror men vi tog det aldrig på allvar. Numera när vi ses tänker jag mest på att min morfar var hans pappa och att vi är släkt. Men att det måste ha varit konstigt för honom att ha en ”gammal” pappa. Min mamma har aldrig haft någon djupare relation till honom heller, jag förstår det, hon är ju mer än tjugo år äldre och hade bokstavligen kunnat vara hans mamma
Mina egna barn har också två yngre halvbröder. Men inte någon djupare relation där heller - de är många år yngre, har inte vuxit upp i samma familj och bor långt ifrån varandra - sånt bidrar förstås till om det framöver finns familjekänsla. I ert fall verkar det ju verkligen vara så!
Skicka en kommentar