Mossfolk

Idag fyller han år, maken.

Att stå stadigt i början av ett förhållande, det är egentligen ingen konst. Lite anpassningar, absolut, men det är mest som en del av livets äventyr.

För oss rullade det sedan på. Avslutade studier, bröllop, nya jobb, IVF-behandlingar, husköp, barn.

Småbarnsår som en av oss försökte njuta av (jag) och den andra mer överlevde (maken).

Sedan följde år när jag blev väldigt sjuk. Så sjuk att jag på sjukhuset inte fick gå på toaletten ifred utan att det stod folk och bankade på dörren för att maskinen som var fäst vid min kropp sände signaler om fara.

När jag väl kom hem var jag mest ett vrak. Inte en enda gång suckade han över att han fick ta hand om precis allt, inklusive sin fru.

Och nu, nu har vi plötsligt… vardag. Förvisso med logistik; egna jobb, hämtningar och lämningar och uppvisningar och läxor och gympakläder och lappar och kläder som växes ur och föräldramöten och saker som ska säljas… men också barn som går själva till kompisar, kan gå hem från skolan på egen hand, tar ansvar