I två dagar har barnen varit hos mormorn och morfarn alltmedan jag och maken har jobbat. Det har kommit sms-pling med bilder på en stor snöborg, ett berg falukorvsskivor som lillebror stekt och på instrumentspelande barn. Och det har kommit meddelanden fyllda med hjärtan och en massa andra symboler. De har haft det finemang helt enkelt.
Men så tyst och tomt det har varit här hemma.
Jag ska för all del ärligt erkänna att det har varit rätt skönt att bara ha ansvar för sig själv om morgnarna, den där stunden före jobbet. Men eftermiddagar och kvällar har jag verkligen saknat dem. Inte missunnat dem att få vara hos sin mormor och morfar. Såklart. Men saknat.
Och nu är de hemma igen. Huset fylldes på en gång med prat och skratt. Liv liksom.
Från mormorn kommer ett sms om att det har blivit lite ensamt i köket. Jag kan verkligen tänka mig!
Här sprids nu saker ut, en ryggsäck ligger slängd på golvet, det blir plötsligt mycket mer disk, någon propsar på att det är dens tur att tända ljuset och på kvällen kryper vi ner under samma täcke och högläser i över en timme.
Nu är vi lediga tillsammans i fem dagar ❤️
2 kommentarer:
Hög igenkänning, jag menar, hur det blir för dina föräldrar. Var gång vi varit och passat pojkarna i Skåne, upplever jag en sån t o m h e t. Senast kändes det som om man vandrar omkring i ett vacuum. Sen är det väl så att man vet vet att tiden (framför allt ens egen) med dem blir begränsad. Man vill verkligen ta vara på den. (Att vi sedan, t.om Harry, är dötrötta när vi åker hemåt igen, det är smällar man får ta).
Elisabet; Ja, det kan jag tänka mig. Jag tyckte ju att vårt hus blev förskräckligt tomt och då visste jag att de snart skulle komma tillbaka.
Skicka en kommentar