De går hem själva från skolan.
Ropar ”Hallå i stugan” när de kommit innanför dörren.
Fixar fruktspett till mellis. Även åt sin mamma.
Berättar om dagen.
Livet som är deras och som jag bara får återberättade glimtar av.
Medan en är i badhuset hör jag den andra dammsuga en trappa upp. Lite senare vrids duschen på.
När hände det egentligen? När började han dammsuga och duscha utan påminnelser?
Senare, efter middag, kryper vi ihop nära nära i samma soffhörn. Myser under filtar. Tecknat på teven. Virkning. Spinnande katt.
Ögonblick att spara. Linda in i mjukaste bomull och plocka fram när föräldraskapet är mer kantigt.
Familj ❤️
5 kommentarer:
Ni kan sannerligen vara stolta över på vilket sätt ni - fostrat är fel ord - format era pojkar!
Det är väl någon slags karma, Karin.
Åh så mysigt det låter!!!!
Elisabet; Jag är stolt över dem varendaste dag ❤️ Men det finns förstås absolut stunder, eller dagar, när allt inte bara är flyt och mys också ;)
Kattalena; Ja, just de där stunderna skulle jag inte vilja byta ut för allt i världen!
Så härligt att läsa - ni har kommit långt med era pojkar. Vilken fantastisk grund de har i livet.
Bloggblad; Det är lite vemodigt, men mest skönt att de blivit såpass stora. Jag skulle kunna tänka mig att frysa tiden ett slag nu, innan de blir alltför självständiga ;)
Skicka en kommentar