Det är inte superofta nuförtiden som jag liksom roar mig på egen hand, på kvällstid, med vänner.
Går på galej.
Men ikväll hände det. Standup med Nour i den stora staden Örebro.
Jag hade absolut inga betänkligheter eller onödigt stora tidsmarginaler. Det är ju inte direkt första gången jag rattar runt där.
Den här gången tänkte jag vara bekväm, ställa mig hyfsat nära den lokal vi skulle till. Använda det, för mig, nya parkeringshuset.
Och det gick fint. Att köra in. Och parkera. Glad i hågen knatar jag mot utgången, men stannar upp vid skylten ”Obs! Låst p-hus. Glöm inte biljett eller kortet.” Jag har ju varken biljett eller kort, rycker på axlarna, öppnar dörren, möts av en familj som inte lyckats ta sig in till sin bil…
Ser framför mig hur jag själv kommer att stå där, utelåst, senare på kvällen. Mörkt. Och kallt.
Så jag ångrar mig, betalar 12kr för lånet av platsen och kör iväg till ett närliggande parkeringshus.
Porten är stängd, men det står att den ska öppna sig om man kör emot den. Så det gör jag. Flera gånger. Backar. Och kör fram. Ingenting händer.
Nu är mina inte onödigt stora tidsmarginaler tämligen små och jag bestämmer mig för ett p-hus en bit bort som vi stått i många gånger.
Lyckas ändå svänga av fel och befinner mig plötsligt mycket centralt på en enkelriktad kullerstensgata med oaktsamma fotgängare innan jag så kan köra tillbaka och ratta rätt.
Framme i parkeringshuset är mina små tidsmarginaler nu ytterst minimala. Snabbt trycker jag fram rätt parkeringsapp, inser att det är gamla bilen som ligger inlagd, knappar in den nya och ställer in tid.
Kliver iväg mot teatern och väntande vänner. Inser att gatan jag ska passera är superavspärrad. En orange skylt upplyser mig om att fotgängare har en övergång 255 meter bort.
Alltså 255 meter. När man redan är sen. Och inte helt stadig.
Men jag kom fram och vi hann i tid och skrattade lite för många igenkännande skratt och hade trevligt och hela parkeringsfadäsen blev ett minne blott.
Tills jag kom tillbaka till bilen. Och möttes av en lång gul remsa på framrutan. En saftig p-bor minsann. Jo, för det är så det blir, när man har haft lite väl bråttom att knappa in bilens registreringsnummer. En siffra hade blivit fel.
Häpp!
Nu är den här tanten åter på mindre ort. En ort där parkeringsplatser sällan är ett problem och där parkeringshus inte finns.
Jag trivs bättre här, under min korkek…
11 kommentarer:
Parkeringsapparna har gjort det ganska enkelt att parkera, men nog tycker jag att en stad bör ha en och samma Parkeringsapp inte ett antal olika. Tycker också att parkeringshus kan vara onödigt krångliga att parkera i med bommar och dörrar innan man kommer in eller ut.
Tony; Jag håller verkligen med om parkeringsapparna! Det är ofta människor som står vid skyltarna på parkeringsplatser och försöker ladda ner någon ny app, men inte får det att fungera.
Angående parkeringsgaragen begriper jag förstås att det inte direkt är kärnfysik. Jag kände mig verkligen som en lantis i stan!
Hu, så stressigt! Och snurra runt inne i parkeringshus, nej, det väljer jag bort. Jag har så dåligt lokalsinne, så jag skulle nog aldrig ta mig ut därifrån.
Elisabet; Jag väljer också helst vanliga parkeringar, men det finns knappt några kvar i centrala Örebro. Man kan såklart välja att parkera längre bort, men vädret var verkligen inte toppen och jag ville dessutom ha lite energi kvar när jag kom fram :)
För mig en fullständig mardrömsbeskrivning. P-hus är sinnebilden för allt j-t som hör till förflyttning och appar ska vi inte tala om. Nu flyttar vi snart från vår charmiga småstad utan ett enda p-hus och där p-skivorna fortfarande är gångbara. Tillbaka till ett boende i välkänd miljö, vid svampskog bakom huset, fantastisk park med brygga mot Stora Värtan nära underbara strövområden och med fullskalig service. Restaurang, närlivs, simbassäng, frissa, fotvård, boule, kulturaktiviteter med aktiva seniorer - efter 20 år i kö till detta seniorboende. Bussen stannar utanför och går till de stora centra i Mörby, Täby och Arninge plus Danderyds sjukhus.
Men behöver man ta bilen till något av nämnda ställen ( till doktor, bank, post, systembolag, tandläkare) eller för att storhandla, då är det p-garage som gäller. Fasar för detta av just precis de skäl du berättar om. Annars blir allt bra!
Monet; Här på orten är det också p-skivor som gäller överallt.
Ert nya boende låter likt det min farmor bodde på (i?). Där fanns precis allt det du beskriver. Så praktiskt… och tryggt.
Jag tänkte faktiskt på henne igår när jag körde runt. Hon bodde i Malmö i hela sitt liv och när hon var en bra bit över åttio tog hon med sig min bror i bilen och bad om ett ärligt utlåtande. Hon tyckte själv att hon var fullt kapabel att köra bil, men hade också god självinsikt och undrade nu om även han ansåg att hon ännu var säker i trafiken.
Han var jätteimponerad. Med stor säkerhet hade hon till och med gjort en perfekt fickparkering längs en trafikerad gata.
Några år senare bedömde hon själv att det fick räcka. Då ansåg hon att cyklisterna kom så fort att hon inte hann reagera. Som hjälp stannade dessutom bilen och vägrade starta igen, vilket förstås bidrog till att beslutet blev definitivt.
Efter det tog hon taxi när det krävdes.
Jag riktigt känner paniken bara av att läsa det du skriver.
Idag har jag för övrigt varit ute med maken för att träna på att fickparkera medelst backning.
Kan bara inte fatta vad det är som händer i min hjärna när jag skall backa...kan jag skylla på min hjärntrötthet.?
Min backförmåga är verkligen urkass.
Utanför vår nya bostad så har vi blivit tilldelade en p-plats, tillsammans med alla andra hyresgäster. Jag skulle vilja kunna backa in så där fint och säkert som jag ser att en del andra bilförare kan.
Walkaboutsweden; Heja dig! Jag fickparkerar inte alls längre. Sitter jag bakom ratten och det ska fickparkeras, då byter vi helt sonika chaufför. Kanske borde jag också öva… men sedan gäller det ju att underhålla också…
Lycka till!
Ska kanske tillägga att detta inte är något serviceboende eller äldreboende. Det är vanliga hyresrätter för seniorer 65+ men man har tillgång till allt det här serviceutbudet om man vill. Ligger i Djursholm vid vattnet och är väldigt eftertraktat- därav den långa kötiden. Min farmor (från Kiruna) bodde i Eslöv de sista åren och bodde till sist på ett fantastiskt serviceboende i Lund som hette Thulehem. Det är en typ av boende som inte finns längre till mångas sorg! Min mamma, nu 98, körde bil till hon var 96. Utmärkt bilförare som alltid tjatat på mig om att hålla bilkörningen vid liv, annars blir man strandsatt längre fram. Min 80+man som har bilar som superintresse sen barnsben och kör som ett proffs fortfarande tar ju alltid ratten så det är inte lätt . Men jag fickparkerar nu bättre än vad han gör till hans grämelse. Kommer perfekt in till trottoarkanten. Har så många väninnor som kör som osäkra krattor att det är direkt obehagligt att åka med. Tänker aldrig bli sån!!
Skrev Monet
Monet; Jag har förstått det. Tyckte som sagt att det påminde om farmors boende. Också ett eftertraktat seniorboende, 55+, med allsköns faciliteter.
Jag tänker att bilkörning verkligen är en färskvara. När jag flyttade till Örebro hade jag kört mycket i Stockholm och tyckte att Örebro kändes ganska litet och trevligt att köra runt i. Nu när jag kommer dit känner jag mig verkligen som en lantis i storstan. Det är ju bilar och vägarbeten och folk överallt.
Skicka en kommentar