”Sommaren är kort… det mesta regnar bort…” nynnar jag för mig själv i trädgården på kvällen.
Jag går i långkjol, t-shirt och blommiga träskor. Viftar bort en mygga och känner att hon eller någon av hennes artfränder redan tagit en slurk av mitt blod.
Fryser en liten smula och njuter av det. Faktum är att det absolut inte gör mig ett dugg att termometern visar på 15 grader.
Det gör mig ingenting att myggorna smakar på mig. Till och med sniglarna gör mig lite glad, vilket inte förhindrar att jag kallblodigt dräper dem (fast leoparderna och vinbergssnäckorna flyttar jag ut i skogen).
Att jag fryser, att det är gott om myggor och att snigeljakt står på agendan, det innebär frisk luft och att det har regnat.
Jag har miljoner gånger hellre femton grader och regn än fyrtio grader och sol!
Och ser ni, väldigt glest, men det har börjat växa gräs!
6 kommentarer:
Verkligen perfekt väder för er grässådd!
Heja gräset!
Instämmer! Jag mår MYCKET bättre när det är kring 15 än 25! Stackars, stackars människor att leva i områden där temperaturen passerar 40-gradersstrecket! (Ja, 35 också!) För att inte tala om alla djur.
Jag har fortfarande mer än halva min själ och mitt hjärta kvar i Provence (maten, vinet, den otroliga naturen, kulturen men främst de otroligt alltid vänliga, artiga och omtänksamma människorna - aldrig att man blir behandlad så respektlöst och aggressivt som så ofta numera i Sverige - det säger vi alla ”återflyttare”. Det har varit och är svårt med denna omställning till ett Sverige vi inte längre känner igen. Undantagen finns förstås, men längtan tillbaka sitter som ett ständigt vemod.
Men, det som gör att tanken just stannar vid en tanke är klimatet. Det må vara ljuvligt under höst och vår men dessa ”canicules” som de extrema hettaperioderna kallas därnere är fullständigt outhärdliga. Vi levde under de sista somrarna med temperaturer på mellan 36 till 40 grader och det var fullkomligt omöjligt att vistas ute - som en fuktig hetvägg som slog emot en. Vi fick kura bakom stängda fönsterluckor och med ac på högsta nivå och kunde möjligen gå ut en stund sent på kvällen. Idag läser jag att spaniensvenskarna flyr hettan och tar sig hem till Sverige, det går inte att vistas därnere! Samtidigt vill folk flytta ner och letar hus och soltörstande svenskar bokar resor söderut som aldrig förr? Det går inte ihop för mig - i synnerhet inte som detta bara kommer att bli värre. Och i spåren kommer förödande skogsbränder och sen översvämningarna. Alldeles gräsligt är det och jag är sååå tacksam för vanlig svensk sommar!
Vi blev alltså omvända klimatflyktingar - insåg att det skulle bli omöjligt för oss att bo kvar och det var ett av huvudskälen för oss att flytta tillbaka. Så jag uppskattar precis som du de där 15 graderna och minns med fasa vad verklig ökenhetta innebär i praktiken!
PS. Kanske är det här en för ”kilometerlång” kommentar som någon ”vänlig själ” påpekade att jag ägnar mig åt. Vem som nu bestämmer om kommentarer ska ha sms-längd eller om man får diskutera en fråga. Tänkte bara göra tillägget apropå djur: vår lilla franska toypudel kunde faktiskt inte tas ut för att göra sina behov - asfalt och gångstigarr brände sönder hennes tassar. Vi hade tur som hade egen liten tomt med gräs och rabatter och skuggande ekar - det fick bli hennes replipunkt och hon var ute i 2 minuter och smet sen in i det ac-kylda huset igen!
Giggi; Det är tyvärr för glest. Kanske har det blivit för torrt emellan trots regn och vattenspridare. Men vi har ingen brådska och räknar med att få så i omgångar :)
Elisabet; Ja jag är väldigt glad över att bo här… och tycker för all del att även vårt land har på tok för varma sommardagar ibland ;)
Monet; Jag är ju väldigt förtjust i det här landet, även om jag absolut har synpunkter på ett och annat. Kortsiktigheten i politiken till exempel. När det gäller såväl skola som vård, omsorg, kriminalitet och inte minst klimatet. Det gäller i och för sig inte bara Sverige…
Värme har jag alltid haft svårt för och regelrätta solsemestrar under årets varmaste månader har aldrig lockat. För turistnäringens skull får man förstås vara glad att vi alla känner på olika sätt…
Skönt för lilla Dessie (visst hette hon väl så?) att hon hade egen trädgård. Jag undrar hur de som bor mitt i stan löser det. Alla har ju inte en park precis intill huset.
Monet igen; Jag blir förresten jätteglad när ni tar er tid att kommentera och uppskattar både långa och korta kommentarer!
Skicka en kommentar