Igår var det dags för den årliga släktträffen. Mamma och hennes tre syskon samt barn med familjer.
Vi vaknade till spöregn och åska.
Men framme vid den plats där vi skulle vara var himlen blå… i allafall stundtals ;)
Så vackert beläget med åkrar runt om!
Tremänningarna hamnade i barnhörnan.
Vi hade knytis och det var verkligen ingen som behövde gå hungrig. Fyllda aubergine, sallader, kallskuret, fruktfat, hembakat bröd, inbakade korvar…
Lilla barnbarnet satt så nöjd hos sin morfar.
Det är så roligt på de här släktträffarna för det blir inte bara sittande -alla åldrar är med och deltar.
Min moster hade ordnat en tipspromenad med både vuxen- och barnfrågor. Jag fastnade på frågan ”Vilken månad är längst i år?” Alternativen var januari, mars eller oktober och jag räknade bokstäver i orden och funderade på bokstaven i eller om det kanske var något klurigt med att planeten mars har längst år. Det visade sig vara betydligt enklare än så.
När man är nyss fyllda två kan det vara skönt med gammelmosters hand när man vill gå balansgång.
När jag kom in höll barnen som bäst på att få en hastigt egenskriven sång ackompanjerad. Musik förgyller verkligen alltid sammankomster. Tänk att bara kunna plocka fram gitarren…
Fyrkamp hade vi också. Av sorten ringkastning, högst poäng med tärningar samt kasta ner burkar.
Min bror och hans sambo var också med. Det är sannerligen inte ofta de befinner sig här i landet, men väldans trevligt när det sker.
Alltså, det här ❤️ Min morbror står och räknar mot ett träd…
…alltmedan hans fyraåriga barnbarn och min sjuåring springer och gömmer sig.
Medan fikat dukades fram spelade storasyster vändåtta med lillebror. Lilla Alma ville såklart också vara med.
Litet barnbarn på sitt livs första släktträff.
Jag tror att han gillade det. Fast bilden illustrerar snarare vad han tycker om sin morbror ;)
Som vanligt säger vi, innan vi skiljs åt, att vi såklart ska hälsa på och att andra är välkomna till oss och att vi snart ska träffas igen. Det sa vi för ett år sedan också ;)
8 kommentarer:
Så underbart! Beundrar er verkligen som ser till att alla får möjligheter att träffas - både de äldsta och de yngsta och få den där viktiga känslan av rötter, samhörighet och sammanhang. I min familj hade vi det också så, både när jag var liten och som vuxen. Tyvärr tar inte nästa generation vid - något har hänt som många av oss inte känner igen - familjeprioriteringen har liksom satts på undantag - man är sig själv nog. Så det är så roligt att se er!
Monet; Det är jätteroligt att träffas såhär, men jag förstår att det blir allt mindre vanligt.
När jag var barn var det stora släktträffar -då var det morfar och hans syskon med barn och barnbarn. De var fem syskon, så vi blev ett gäng.
Nu är det mamma och hennes syskon med barn och barnbarn. De är fyra syskon så vi blir också ett antal.
Men idag är det ju inte lika vanligt att vara många syskon. Jag har t.ex. bara ett och han har inga barn.
Den andra faktorn tänker jag är att man bor så utspritt idag.
Morfar hade tre syskon kvar på orten och ett en timme bort.
Mammas syskon bor alla inom en radie av 15 mil.
Men numera är det ju inte ens säkert att man bor i samma land
Jag är i alla fall väldigt glad att mina barn får uppleva det här och jag tycker att det är väldigt roligt att vi har lyckats hitta datum när nästan alla kan komma!
Jättefin dag - det syns på bilderna! Så roligt och viktigt. I min släkt är vi väldigt utspridda över landet - på fars sida. På mors sida är alla döda utom brorsan och jag. Men vi kusiner blir allt äldre och de som är sysslingar har i vårt fall aldrig ens träffats.
Även om vi inte ses så ofta, så har vi lite koll på varandra ändå via facebook.
Det låter nästan lite makabert, men många ur släkten sammanstrålar vid begravningar och faktiskt brukar det bli väldigt trevligt. När en äldre person dör är det inte särskilt traumatiskt, utan det blir många glada skratt åt gamla minnen.
Bloggblad; Det var en jättefin dag!
Och precis så där tror jag att det är för många. Flera av mina tremänningar (sysslingar) har jag bara träffat enstaka gånger som barn. Ett par av dem skulle jag gärna träffa, vi har ändå haft lite kontakt på Facebook. Men att dra ihop en släktträff med samtliga tremänningar skulle kännas märkligt -vi känner ju inte varandra alls.
Du måste berätta svaret (vilken månad är längst), för jag kan verkligen inte lista ut det! :-)
Tycker alltid att det är så att man pratar om att ses snart igen men så dröjer det evigheter. Ni ser ut att ha haft det väldigt fint tillsammans.
Hanna; Ja, verkligen. Som Bloggblad skriver ovan blir det lätt att det är på begravningar man ses. Inget fel med det, men såklart trevligt om man kan få till av någon annan anledning också :)
Skicka en kommentar