Jag konstaterar att det är året när barnen ska fylla nio som det händer.
Det här att det knappt märks när de har kompisar hemma.
Före den åldern krävs det lite mer. Det ska blåsas och plåstras för minsta lilla, energin tryter, det krävs lite avledning, idéförslag på lekar osv. Ett större vuxenengagemang. Helt naturligt så klart.
Men så blir de plötsligt så… stora. Frågan ”Kan V sova över” följs inte av kontakt mellan föräldrar och uppgörelser om hämtning och lämning. Killarna gör upp själva och går själva.
Faktum är att jag knappt märkt av dem trots att det nu gått ett dygn. De infinner sig när mat serveras, dukar av efter sig och försvinner åter iväg. Ibland skymtar jag dem kånkandes på pinnar och stenar och i morse hörde jag lågmält prat från övervåningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar