Jag har ett yrke där jag varje morgon blir hälsad på som om jag just återkommit från en lång resa.
Jag får gruppkramar av elvaåringar som snart vuxit om mig. Och bamsekramar av sjuåringar som bara räcker mig till midjan.
Jag får teckningar och små kort… och när jag låser upp mitt klassrum möts jag inte sällan av en hälsning på whiteboardtavlan.
Jag skulle faktiskt inte, som det ser ut idag, rekommendera någon jag tycker om att söka sig till läraryrket.
Men där finns många ögonblick när det är världens bästa jobb!
11 kommentarer:
Och vilket viktigt yrke ni lärare och pedagoger har! Tänk, vad ni betyder för många barn! Du är säkert som klippt och skuren för lärarjobbet!
Så fint!
Minns när jag en kort period prao-ade på en skola med yngre barn. Varje morgon kom de springande i korridoren, ropade mitt namn och ville kramas. Himla mysigt minne.
Så gulligt! Jag måste också få fråga dig hur gamla barnen är som skrivit texten till dig? Frågar eftersom det i en annan internationell fb-grupp framkommit intressanta erfarenheter av hur svenska barn inte skriver skrivstil och tränas i rättstavning förrän långt efter de franska skolbarnen som jag ju har erfarenhet av. Som i och för sig börjar skolan tidigare men från början skriver skrivstil och tränas i det och där grammatik och rättstavning i högsta grad är prioriterat.
Vore roligt att höra om hur det ser ut hos dig?
Elisabet; Ja ett jätteviktigt yrke, säger jag utan det minsta klädsam blygsamhet ;) Jag är däremot inte alls säker på att jag är som klippt och skuren. Faktum är att jag ofta funderar på vad jag skulle kunna göra istället.
Walkaboutsweden; Kramkvoten fylls med råge varje dag :)
Monet; Mina elever har nu gått en termin i årskurs ett. Precis som andra svenska förstaklassare skriver en del mycket prydliga bokstäver, gör korrekta meningar som de markerar med versal och punkt. De eleverna går det förstås att ställa högre krav på när det gäller korrektheten och de övar på stavning, grammatik samt att producera texter. Andra elever har precis knäckt läskoden och kämpar på med skrivandet. De eleverna övar mer på att forma bokstäverna korrekt.
Några elever har inte bott i Sverige särskilt länge, men är fantastiskt duktiga på språket även om det märks i skrift och läsförståelse.
Snälla meddelanden på tavlan rättar jag aldrig någonsin. Det är så roligt när de vill och vågar ❤️
Tack för ditt svar. De gulliga raderna till dig utgår jag alltså i från är skrivna av en elev i årskurs ett? Jag blir så förvånad men det beror säkert på att mina franska barnbarn i sin skolform förstås har ”knäckt koden” betydligt tidigare eftersom de börjar skolan tidigare - kallas visserligen för école maternelle, typ förskola, men man introducerar undervisning och stillasittande/lyssnande i bänk betydligt tidigare där. Svenska barn gör ju det ibland av egen kraft eller med hjälp, mina egna läste och skrev själva vid 5 års ålder precis som jag själv gjorde och min yngsta dotter skrev (men läste inte lika bra) redan vid fyra års ålder små berättelser med ungefär samma bokstäver och stavning som ”dina” barn. Hennes franska pojkar skriver med utsökt skrivstil och korrekt stavning och får precis som vi som gick i skolan på 50-talet skriva om och om igen ett ord som varit felstavat tills det sitter.
Jag hade en liten fransk grannpojke vars mamma inte hann med som jag tränade detta med ett par gånger i veckan. I Frankrike har man sk dictée, dvs barnen ska skriva ner, korrekt grammatiskt och rätt stavat det läraren läser upp i form av en berättelse, ett poem eller en artikel från lokaltidningen. Görs sånt överhuvudtaget i Sverige undrar jag? I Frankrike används också enbart blyertspennor (med radergummi) för att kunna korrigera och man använder linjerade ”gammaldags” skrivböcker för att få barnen att hålla sig till rader och inte låta bokstäverna hoppa.
Man får inte direkta betyg till att börja med men alltid skriftliga kommentarer i böckerna efter varje gjord uppgift med faktiskt riktiga guldstjärnor! Plus sammanfattande omdömen vid terminssluten. Typ som ett exempel för min åttaåring:” Victor har mycket stor social begåvning och är till stor glädje för sina klasskamrater med sina kreativa uppslag. Dock behöver han lära sig att anpassa sig till disciplinen i klassrummet på ett mera lyhört sätt. Han är mycket begåvad men blir lätt uttråkad och behöver då, med hjälp, engagera sig att utnyttja sin fulla intellektuella kapacitet och den reserv han besitter..” Ungefär så, franskt artigt uttryckt. Skulle du kunna skriva något liknande eller görs sånt inte alls?
Gulliga rader på tavlan förstår jag verkligen att du inte rättar - det är
… ju hjärtevärmande!
Monet;
Visst har du väl barnbarn i Sverige? Du får vara med dem en dag i skolan -det är inte alls ovanligt att en mormor eller farmor är med en dag :)
Från och med höstterminen i åk 1 får våra elever omdömen i svenska, engelska, matematik, so, no, musik och idrott.
I omdömet bockar vi i ”når ej godtagbar kunskapsnivå”, ”når godtagbar kunskapsnivå” eller ”når mer än godtagbar kunskapsnivå”.
Som kommentar till varje omdöme skriver vi vad eleven klarat och vad den ev behöver utveckla för att nå en godtagbar kunskapsnivå. Det är oftast ganska strikt punktat, snarare än artigt framställt.
Däremot skriver vi aldrig någonsin i omdömet sådant som inte till hör kunskapskraven. Att ha en stor social förmåga, vara till glädje för klasskamraterna eller följa disciplinen i klassrummet står exempelvis inte med någonstans. Däremot har vi ju utvecklingssamtal en gång per termin och i samband med det upprättas en individuell utvecklingsplan. I den lyfter vi även trivsel och trygghet, samt vad som krävs av skolan, eleven och vårdnadshavarna för att eleven ska nå målen.
Alldeles ärligt tror jag faktiskt inte att det är tidiga omdömen eller tidiga betyg som avgör elevers skolresultat när de blir äldre.
Det är enbart av kortsiktigt ekonomiska skäl som politiker tar till det istället för att lägga resurser på vetenskapligt baserade framgångsfaktorer.
Tack - så intressant. Nej, jaghar inte möjlighet att följa mina svenska barnbarns skolgång utan bara de franska. Deras skolmiljö känns så helt annorlunda än det jag snappar upp här och mera ärkrävande och ”gammaldags” så det var bakgrunden till min fråga. Tack för att du tog dig tid att svara - jag märker att jag just nu är inne i en svacka i min återanpassning till allt det svenska och tänker mera ”franskt än svenskt”! :-)
Och jag minns hur jag - inför hela klassen - fick stå framme vid svarta tavlan och skriva ordet "honom" etthundrafemtio gånger. Jag skrev fel varje gång (honon) och måste ju haft någon form av dyslexi just på det ordet. Kritlukten och lärarens ilska och hån över min dumhet, kan jag fortfarande känna av.
Elisabet; Men så hemskt! Och min pappa har berättat hur hans lärare använde linjalen och slog barnen över fingrarna.
I årskurs två brukar vi arbeta med ”livet förr”. Bland annat ser vi filmer och läser om hur det var i Sverige för hundra år sedan och de barn som vill får gärna intervjua någon äldre släkting.
Mest fascinerade brukar de vara över hur det fungerade i skolan. Att man skulle stå upp när man svarade, hade med sin egen lunch, att man kunde få stå i skamvrån eller till och med bli fysiskt bestraffad om man inte uppförde sig. Tack och lov en stor kontrast mot idag.
Karin, det du berättar om din pappa var vardag för oss. Komma exakt i tid, stå på rad utanför klassrummet, handhälsa på fröken innan man fick gå in till sin bänk (som skulle vara minutiöst i ordning för omedelbar inspektion), stående sjunga någon psalm till orgelspel innan lektionerna och sen sitta ner och ta fram dagens olika böcker och uppgifter. Läxförhör och handuppräckning för att kunna få svara. Stående. Många var pojkarna som bestraffades med linjal och skamvrå eller togs i örat och kördes ut i korridoren. Eller skickades upp till rektor för samtal. Vi hade en snäll och gudfruktig fröken de första åren som lärde oss allt om Jesus på flanellograf men fick senare en kolerisk manlig lärare som kastade kritor tvärs över klassrummet om någon pratade eller rörde sig. Och eskalerade till att till sist precionskasta de träförsedda tavelsuddarna så man var tvungen att ducka! Han var kusin till dåvarande kända skådespelaren Naima Wifstrand (googla!)och var en etablerat kunnig lärare från Lund som aldrig av de här skälen blev ifrågasatt. Utom vid ett tillfälle då han i vredesmod dunkade en av pojkarna från landet som inte hade det så lätt för sig i klassrumselementet så att han sprack i huvudet, blödde enormt och skolsyster och till slut doktorn fick komma. Då var det lätt oroligt under några dagar.
Men han lärde oss allt som gör att jag kan På Spåret- och Jeopardyfrågor och nästan alltid har rätt på alla quiz och språkfrågor. Och introducerade oss till riktigt engelskt uttal och berättade allt om Amerika dit han reste regelbundet och alltid hade med sig tillbaka fina presenter, speciellt utvalda till varje elev! (Jag minns fortfarande min fantastiska portmonnonä med David Hockney-mössa i syntetpäls)
Vid en klassträff för inte så länge, sextio år senare, visade det sig att den här tuffa miljön ändå inte hindrat att de flesta av oss gått vidare i livet och blivit ”framgångsrika” - nästan alla gick vidare till akademiska studier, läste i Lund och har varit goda och bidragsgivande samhällsmedborgare. Precis som avsikten var med dåtidens skola. Och som gör att igenkänningen med dagens franska skola är stor - där talar man inte om ADHD eller lågaffektivt bemötande och ställer höga krav. Men slår barnen gör man förstås inte!
Skicka en kommentar