De första veckorna efter flytt är som mest kritiska i fisklivet. Stressen från flytten har gjort fiskarna försvagade samtidigt som bakteriebalansen i akvariet är rubbad och tar någon månad att bygga upp.
Vad som gjorde att Kalle Silver plötsligt låg upp och ner har vi ingen aning om, men det var absolut inget liv kvar i hen. Mest sorgligt tror jag att jag tyckte att det var. Ena dagen såg hen så pigg ut och nästa låg hen stendöd. Nu är Albin albino ensam kvar som pansarmal och det måste förstås åtgärdas för pansarmalar är tydligen stimfiskar.
Mindre oväntad var Odens bortgång. Han var mycket mindre än kompisarna i stimmet, saknade ett öga på ena sidan och fenor på den andra. Men han kämpade liksom på ändå. Ett tag. Sedan kämpade han vidare upp-och-ner och då förstod vi att det var kört.
Det här är så typiskt mig -att engagera mig till hundratio procent. Det är egentligen makens akvarium och han tar, som vanligt, det hela med ro. Det är inte första gången han har fiskar. Själv läser jag på om nitrat och nitrit, ammoniumvärden och pH-halter och om fisksorternas naturliga habitat och olika metoder för stressreducerad rengöring och växters olika egenskaper och olika filtermaterial, temperaturer osv.
Liksom jag plöjde varenda hästbok när jag höll på med hästarna, engagerade mig totalt i hund under hundåren och som lärare näst intill drunknat i all kunskap runt pedagogik och diagnoser. Märkligt nog har jag inte läst en enda kattbok…
4 kommentarer:
Så typiskt. Igenkänning på det där med att börja läsa och söka information. Samtidigt som någon annan har ett helt annat tillvägagångssätt.
Jag är exakt som du. Internet är idag en ljuvlig gudagåva när man vill veta precis ALLT. Vi har också i omgångar haft akvarium och det är härligt - tills den dag då det blir för jobbigt att sköta faktiskt - så det går i perioder. Nu när vi bor i lägenhet skulle jag inte våga - bara tanken på att det skulle gå sönder med de vattenskadorna och grannarna nedanför, nej vågar inte tänka på det…
Fisk-svinn har man ju alltid. Bäst har vi gillat de rundmagade slöjstjärtarna som faktiskt är ganska tåliga. Vi hade också en jättemal som var otrolig algdammsugare och hängde på glasen och gjorde dem rena. Tills han en dag faktiskt tog ett skutt rätt ut ur akvariet och låg där död nedanför. Då lärde jag mig att det är sånt de kan göra:-)
Oj, ja .., här man får man beklaga sorgen ,-). Och man blir verkligen engagerad även i små fiskar (jag berättade ju om mamma som skulle fostra en av dom större) och följer oroligt utvecklingen när man börjar ana att någon av dem kroknar. Kom ihåg nu att vi hade några Black Molly som jag tyckte var så fina!
Walkaboutsweden; Ja det kan verkligen vara olika.
Monet; Vi har två slöjstjärtar, men akvariet är bara 120 liter och jag tycker nästan att de ser stora ut där i. Å andra sidan hade ju mina kompisar guldfiskar i en skål när jag var barn och jämfört med det måste detta vara rena paradiset. Vi har lock på akvariet så något skutt ut kan malarna inte ta… och katterna kan inte ta något skutt i ;)
Elisabet; Black Molly har maken också pratat om. Jag tror att han hade haft sådana tidigare.
Alltså jag fattade ju såklart att det mest skonsamma var att döda den, då när den ännu var vid liv, men man såg att det var på sluttampen. Men det finns en anledning till att jag inte fiskar -jag kan ju uppenbarligen inte ens ta livet av en tre centimeter kort, redan halvdöd, akvariefisk och skulle högst troligt få panik om det nappade vid sjön…
Skicka en kommentar