Onsdag.
Inte en toppdag alls-det har väl kanske blivit lite mycket den sista veckan. Å andra sidan är ju tanken att jag ska fixa att jobba 80 procent i höst.
Jag ger mig ut i garaget för att måla köksluckor, men maken kommer efter och ber mig att ta hand om barnen i stället. Han har sett förstås.
Barnen klarar sig tämligen bra själva. Är ute och hoppar studsmatta och leker med de nya leksakerna som de fick av sin mormor och morfar igår.
Undertiden fastnar jag bland fotografier. Elisabet skrev att storebror är lik sin morbror och jag kikade igenom bildarkivet i jakten på barnbilder på oss.
 |
| Morbrorn när han var.. gissningsvis runt sex år. |
 |
| Jag i åttaårsåldern. |
 |
| Storebror |
 |
| Lillebror |
Tyvärr finns ingen bra bild på maken när han var barn. Det hade ju varit kul att se.
6 kommentarer:
Visst är det roligt med familjedrag. De finns där ju nästan alltid, mer eller mindre. Min yngsta systers bebisar och mina går inte att skilja från varandra på bild men i vuxen ålder ser man ju mest enstaka drag. Jag tycker nog att du och din bror har gemensamma drag och att ”storebror” är mera lik dig än sin pappa. Och tvärtom med den lille.
Men det är ofta subjektivt hur man uppfattar detta och egentligen är det ju roligast om barnen får ha sina egna identiteter. Fast med släktdrag förstås om det känns viktigt!
Jag håller med Monet. Din bror har så annorlunda form på ögonbrynen mot dina barn. När man är biologisk familjemedlem är det nog roligare att se likheter, än för den som är adopterad och utanför den gemenskapen.
Som barn blev jag väldigt trött på att höra att brorsan och jag såg ut som enäggstvillingar även om det är omöjligt. Jag gillade inte heller att få heta "Lill-David" när jag var på läger och folk kände honom också. Däremot tycker jag det är roligt att se att jag är lik båda mina föräldrar och att min dotter och jag knappt kan skilja på vem av oss som är med på vissa foton från förr - innan jag grånade.
Monet och Bloggblad; Jag får ofta höra att storebror och jag är lika. När jag var barn brukade jag få höra att jag var lik mamma. Såååå pinsamt, tyckte jag då. Nu ser jag allt oftare min mamma när jag tittar mig i spegeln :)
Bloggblad; Ni är ju väldigt lika alla tre -du, dottern och barnbarnet!
Vem man liknar kan variera en del. När jag var yngre var jag som en spegelbild av faderskapet i samma ålder. Nu för tiden tar folk fel på mig och den ömma modern.
mossfolk: min dotter tyckte att det var hemskt pinsamt. När det var upprop av nya lärare, sa de genast: "Ja, vem du är dotter till syns direkt." Då var hon deppig. Men sedan ungefär 20 år tillbaka, tycker hon att det är jätteroligt - fast numera är vi inte så väldigt lika. Förr hade vi en lång period samma frisyr och samma typ av glasögon.
Vonkis; Jag har alltid varit lik min mor…
Bloggblad; Haha, ja precis den kommentaren hörde jag vid flera tillfällen. Och nu får min stackars son höra samma sak. Han ser förstås inga likheter alls med den här fyrtioåriga tanten ;)
Skicka en kommentar