Idag hade jag huset för mig själv i flera timmar och det sker sannerligen inte ofta. Storebror hade fått teaterbiljetter i födelsedagspresent och idag var det dags. Med sig hade han lillebror, storasyster och pappan. Tydligen var det en jättebra föreställning och det förvånade mig inte ett dugg. De har fått fantastiska recensioner.
Och jag var som sagt själv hemma. Fixade lite i trädgården. Lyssnade på en ljudbok med skrämmande hög igenkänning. ”Hon kallades hemmasittare” av Nadja Yllner.
Den borde läsas av varenda en som arbetar i skolan och varenda politiker som på något sätt har med skolan att göra. Den är ett boktips till föräldrar som har barn med problematisk skolfrånvaro och till alla som inte kan förstå hur föräldrar kan låta sitt barn vara hemma.
Jag lärde mig att det här är ett internationellt problem och jag fick bekräftat att det faktiskt är orimligt att förväntas räcka till som ensam lärare. Och efter att ha haft nära kontakt och samarbete med flera barn och deras familjer som har det nästan precis som familjen i boken blev det alldeles för många ”ja just det” och ”precis så”.
Det skaver något oerhört att antalet barn som inte förmår gå till skolan ökar och att det kryper allt längre ner i åldrarna.
11 kommentarer:
Och vad beror det här sista på tror du? När jag växte upp och också när mina barn gick i skolan på 80-talet existerade ju inte begreppet? Man gick till skolan helt enkelt för det var obligatoriskt och något man bara gjorde. Upprepat skolk noterades och rapporterades hem och man tog i problemet gemensamt utifrån det. Vad är det som händer?
Tas det upp i boken vad man t r o r är anledningen till detta? Det skulle vara intressant att veta Jag känner i alla fall en familj där barnet på 11 år TOTALT vägrar att gå till skolan. Hen är begåvad över snittet skulle jag tro, men har svårt att få kamrater och har bestämt någon diagnos som jag inte vet namnet på. Sååå knepigt detta måste vara för föräldrarna och så klart även för barnet,
Monet; Jag önskar verkligen att jag hade ett svar på varför det har blivit såhär och varför det fortfarande ökar så kraftigt. Författaren för ett resonemang om orsaken och hänvisar, såväl som problematiserar, de relativt få studier som gjorts. Hon hänvisar bl.a. till den ökade användningen av skärmar och intryck redan från tidig ålder. Att hjärnan aldrig får vila och att sociala medier gör att man ständigt blir bedömd och ständigt jämför sig med andra. Våra hjärnor är ju programmerade att prestera och jämföra sig, det är en överlevnadsinstinkt.
Hon hänvisar också till klasstorlek och idén om inkludering (själv är jag för inkludering men anser att sättet att inkludera elever har lett till exkludering).
Det som överraskade mig var att problemet är globalt. Jag hade exempelvis ingen aning om att det är så stort i Japan.
Skolk noteras och följs upp idag också, liksom hög frånvaro. Haken är bara att de här barnen inte stannar hemma för att de inte har lust att gå till skolan utan för att de helt enkelt inte klarar av det. Ofta handlar det om ångest som tar sig fysiska uttryck, t.ex. väldigt ont i magen, rejält illamående eller panikattacker. Att sitta i ett klassrum samtidigt som man känner sig yr och skakig, kallsvettig och illamående, det ger förstås ingenting. Intressant är, som författaren lyfter, att det inte finns någon koppling till föräldrarnas utbildningsnivå. Det är inte heller så att föräldrarna på något sätt ansett skolan vara oviktig -tvärtom vittnar de om hur de har provat allt inklusive hot, mutor och att med fysisk styrka släpat barnen till skolbyggnaden (vilket enbart förvärrat symptomen). Och även om barn med npf-diagnoser löper högre risk är det absolut inte alla som har det. Till synes välfungerande barn, som presterar väl i skolan och har kompisar, utvecklar en skräck för allt som har med skolan att göra.
Möjliga orsaker och förslag på lösningar är många.
Det vore absolut att lösa ett världsproblem om man kom på orsaken…
Elisabet; Ja, se svaret till Monet.
Det är förstås suuuperjobbigt för både barnet och föräldrarna. Så svårt att förstå för alla inblandade och emellanåt så frustrerande. En del kommuner har kommit en bra bit i att möta de här barnen och familjerna, men alldeles för många hamnar totalt mellan stolarna när alla instanser hänvisar någon annanstans och ingen vill ta ansvar. Yngre barn kan man ju dessutom inte lämna själva hemma och hur gör man då?
Och som lärare står man för övrigt också tämligen maktlös.
Tack för tipset!
Har nu lånat den som e-bok från biblioteket.
Jag glömmer så lätt titlar jag vill läsa om jag inte får tag i boken snarast, så då är det praktiskt med e-bok på plattan!
/ Carin
Tack som svarade! Ja, att det är större press på barn numera - därom råder nog inget tvivel -. Oj, vad jag är tacksam för att jag växte upp på 60-talet. Minns när barnbarnet gick i skolan och visade hur pojkarna på sociala medier poängdömde flickorna i klassen .., ååå, så fasansfullt hemskt! Bara en sån sak. (Det gjordes kanske i min ungdom också, men inte officiellt).
Carin; Min man läser det mesta på plattan, men jag har alltid tyckt att det är jättesvårt med långa texter på skärm. Praktiskt förstås, när det fungerar. Jag tyckte att den innehöll oerhört mycket igenkänning.
Elisabet; Det har nog gjorts i alla tider (därmed inte okej förstås!), men det är ändå skillnad när det sker i pappersform bland en liten grupp elever och när det publiceras så att hela världen kan se och kommentera… Pappret kan också rivas och kastas, men en text på nätet kan ju sparas och leva vidare i en evighet. Därtill har många barn och ungdomar mobilen vid sängen och tar knappt paus från intryck, informationsflöde och tillgänglighet under dygnet.
Det verkar på dina svar som att mobbning och sociala mediers inflytande mest skulle vara orsak till detta? Mobbning i olika former har ju alltid förekommit, fysiskt och psykiskt. Det angrips ju på olika sätt i olika skolor också. Att japanska skolbarn kan drabbas hårt förstår jag och det är ett välkänt faktum. De pressas oerhört hårt av både lärare och föräldrar och har på tok för höga prestationskrav på sig. Det är väl ändå inte fallet i Sverige? I Frankrike som ligger närmast till för mig att jämföra med är kraven också höga men att utebli från skolan är inget alternativ - det görs bara inte.
Utan att veta om det finns någon egentlig koppling kan jag, som fortfarande relativt tillbakaflyttad till Sverige, notera att det generellt är extremt mycket fokus på ”mående” här. Varenda radiopratare har haft en taskig barndom, varje intervju i en morgonsoffa handlar om att man ”mått dåligt” - det är allt från anorexia till panikångest och självmordsförsök innan man äntligen repat sig och blivit känd för sitt författarskap, skådespelarinsats eller sångkarriär. Intervjuarna börjar konsekvent med att ställa den sortens frågor också. Det är som att normaliteten, dvs lagom lycka och olycka livet igenom, inte längre har någon plats. Alla bokstavsdiagnoserna ger ju också fokus på just det här begreppet ”må dåligt”. Jag känner inte igen detta alls. Inte bland mina amerikanska eller engelska vänner eller hos mina franska, inklusive barnbarnen. Det är samma sak som när vi pratade om boken ”franska barn kastar inte mat” eller att npf-diagnoser inte alls sätts lika ofta där. Och att de framförallt inte behandlas medicinskt som här.
Kanske är det lättare här i Sverige att låta barnens mående komma i så stort fokus att man helt enkelt ger upp och låter dem stanna kvar hemma? I vissa länder, typ USA där man har ett stort antal ”stay-at-home- mums” är ju t ex home-schooling relativt vanligt. Kanske kunde det vara något att införa (åtminstone temporärt för vissas barn) också i Sverige? Fast här arbetar ju varenda kvinna utom hemmet så det är väl inte genomförbart kantänka? Men min franska dotter fick göra det med sina pojkar under den värsta pandemin eftersom de franska skolorna stängdes! Det gick men det var tufft!
Det här är ju ingen kritik som vissa uppfattar det som. Enbart reflexioner genom att ha vistats utanför Sverige ett stort antal år och komma tillbaka till ett ganska förändrat land.
Monet; Nej, jag tror absolut inte att det har med mobbning att göra och jag tror inte heller att det handlar om att föräldrar låter sina barn vara hemma. Det handlar ju om en ångestproblematik. Problemet, som ökar hastigt, är internationellt. Efter en snabb googling hittar jag direkt två studier som båda visar att det här är ett problem även i Frankrike.
Jag är helt övertygad om att en del av de här eleverna skulle må bra av en period med distansundervisning, men jag tror att det, för de flesta, skulle vara förödande med det som en permanent lösning.
Läs gärna boken... och det finns en flera mindre studier. Sök på "school refusal".
Det låter synnerligen oroväckande tycker jag. Ska fråga min franska dotter som kommer hit med sina skolpojkar i nästa vecka om hon hört något om detta. Det finns ju mycket i vår nuvarande livsstil som förändrats i grunden på mycket kort tid och det låter ju som någon typ av reaktion mot någonting i det. Men varför utveckla panikångest just i skolmiljön? Ska googla!
Tack för tipset
Jag tror att en orsak att så många elever far illa i skolan idag är de orimliga kunskapskrav vi har. Att du måste nå alla mål för att vara godkänd. För att jämföra med hur det var för mig i skolan där man kunde få 1 i betyg och ändå komma vidare till gymnasiet. F är samma som gamla betyget 3. Tänk om alla som fick ettor och tvåor slogs ut? Lägg till det alla förbaskade förmågor. Det ska analyseras, resoneras, argumenteras, motiveras, hanteras information och jag vet inte vad. Detta tros att forskningen visar att de flesta barns hjärnor inte är utvecklade för att klara detta. För fördjupning kan rekommenderar jag Daniel T. Willinghams Varför gillar elever inte skolan?
Skicka en kommentar