Det är 21 år sedan jag flyttade från Karlskogaland. Då hade jag bott där i nitton år. Mycket är sig likt, men en hel del är också förändrat.
Öppningen här mellan husen och trappan ner har till exempel alltid funnits. Det är vägen från närmaste Ica-butik och än om den butiken har bytt utseende och ägare under årens lopp ligger där fortfarande ett Ica. När jag var barn var det de som bodde i huset mitt emot oss som ägde den. Anna och Lasse. De skilde sig senare, men Anna bodde kvar länge. Hon rökte och hade en norsk skogskatt som hette Oliver och varje kväll stod hon ute och ropade ”Oooliver!!! Mamma är heeemmaaa!!!”.
Konditoriet med den fula bruna skylten har också funnits så länge jag kan minnas. Ibland när man gick till skolan gick vi förbi där, bara för att det doftade så gott.
Innanför skyltfönstren där de gröna skyltarna nu sitter låg det, när jag var barn, en stor godisbutik.
Det hände att barn på mellanstadiet smet dit ibland på rasterna, fast man inte hade lov att lämna skolområdet.
Jag undrar hur många gånger som jag har gått i den här backen. Under nio år var det min skolväg. Det var också vägen till och från min bästis, fritids, biblioteksfilialen och affären.
I tunneln under E18 är det ett hyfsat eko. Lillebror tjoar såklart hela vägen. Jag undrar om väggarna är nytvättade? Aldrig har jag sett dem så rena från klotter.
I huset till höger om barnet bodde en dagmamma och två hus längre fram bodde Micke och Malin, två barn som brukade komma ner till vår gata och leka ibland. De hade två stora svarta hundar som då och då rusade över den låga häcken och glatt hälsade på förbipasserande.
Vid den här gatans slut bodde barnen Adam och Simon i ett rött hus. Alla vi ungar på vår gata genade över deras tomt istället för att gå runt alla hus när vi skulle gå hem. Vi lekte förresten allihop på varandras tomter eftersom det bodde ungar i varenda hus. Numera är det nya ägare till det huset, staket runt trädgården, bara barn i ett fåtal hus på vår gata och helt otänkbart att låta dem ränna fritt sådär.
Idag var det i alla fall två barn hos mormorn och morfarn och det märks att de känner sig hemma. De plockar fram smålegot, leker en stund och kilar sedan ut för att plocka hallon.
Rakt nedanför ligger sjön och är man inte så knusslig med vass kan man bada från egen liten strand. Så lyxigt. Vi passade förstås på att bada vid dagens besök.
På vägen hem svängde vi in på ett glasscafé som jag har varit sugen på att prova.
Vi såg höns, en get och kaniner. Klappade häst och barnen fick en hel hoppborg för sig själva!
Ja och så åt vi glass förstås. Jag hann tyvärr inte fota skapelserna innan barnen hade huggit in.
Väl hemkomna var vi rejält trötta. Barnen brände den sista energin på lek med lillgrannen. Men just som vi skulle avsluta dagen i soffan med en film plingade det i min mobil. Fru C skickade att de skulle ta ett kvällsbad på en, för oss, närbelägen strand. Nu borde jag såklart svarat nej, men vem vet hur många fler varma sommarkvällar det blir i år. Dessutom har den här familjen redan mött oss i alla våra tillstånd.
Riktigt trevligt blev det såklart. Och ett bra avslut på dagen.
En lördag -den sista i juli.
8 kommentarer:
Bästa familjen C! 🤩
Oj, nu hängde ni ju till och med rätt nära mina föräldrar. Den Ica-butiken har jag också varit i ett antal ggr. 🙂 Men jag kom tyvärr inte hit förrän igår natt. Glassen såg riktigt god ut!
Vilket härligt inlägg! Som att följa dig i en tidsmaskin och åka baklänges! Tack! ❤️❤️❤️ , hälsar Elisabet som kommenterar från mobilen. (www.cikoriatva.bloggspot.com).
Kattis; Ja ❤️
Eva; Det var uppenbarligen länge sedan jag besökte den.
”Är det länge sedan ni gjorde om, jag kände inte alls igen mig.” sa jag till kassörskan.
Hon tittade lite frågande på mig och sa att ”njaa, det är nog i alla fall fem år sedan det gjordes om här”.
Elisabet; Det är lite som att åka tidsmaskin att besöka barndomstrakter. Och samtidigt roligt att göra det tillsammans med barnen som ser helt andra saker än jag själv.
Fast det känns inte som fem år sedan. Snarare två eller tre kanske ... Men tiden kanske går fort.
Eva; Det känns mer troligt. Jag har förvisso inte varit där sedan före pandemin, men trodde inte att det var sååå länge sedan vi gick dit.
Just det där, att ha ett barndomshem, en plats fylld av minnen från olika åldrar, är något jag alltid har saknat. Men å andra sidan har jag lätt att placera mina minnen eftersom jag vet precis vilket/vilka år vi bodde på de olika platserna.
Roligt att få följa med till din barndoms platser. Skönt att du fått en semester med mycket vila!
Bloggblad; Ja vi bodde i samma hus från det att jag var knappt två år. I ett område där få flyttade (flera bor ju fortfarande kvar nu fyrtio år senare -inklusive mina föräldrar). Och de vänner jag ofta skriver om (familjen C och familjen V) är barndomsvänner.
Jag har svårt att föreställa mig en uppväxt med en massa flyttande, alldeles särskilt sedan man kommit upp i skolålder...
Skicka en kommentar