Jag skulle bara slänga soporna. Klädd i randigt nattlinne, blommiga träskor och ännu fuktigt hår efter duschen.
Och så var den bara där. Som ett valv över mig. Cassiopeja troget på sin plats.
En känsla av eufori infinner sig. Storheten i att vara liten och obetydlig. Lyckan över att bo här. Under stjärnhimlen.
Jag var inte värst förtjust i Katrineholm. Fast det delvis är en rätt fin liten stad.
Jag tyckte inte om allt vrålande nere på gatan långt in på natten. Och när jag gick genom stadsparken gick en karl bakom mig och skrek att hans ögon skakade. Bland annat. Det var ännu ljust och jag kände mig absolut inte rädd. Men jag tyckte inte om det.
Allra mest tror jag att jag inte tyckte om staden för att den inte är hemma. Det är inte där jag har min trädgård med ständiga projekt. Det är inte där mina barn sover i sina sängar. Ljuden är inte mina. Dofterna. Och det är inte där jag kryper ner bredvid min man.
I mitt hus.
Under stjärnhimlen.
4 kommentarer:
Så fint du beskriver känslan av att vara borta. Och framför allt: hemma.
Tyckte också att natthimlen var särskilt påtaglig i går kväll/natt. Stjärnorna lyste extra stort och tydligt på nåt vis.
Jag blev nästan lite överraskad när jag fick syn på den.
Elisabet; Jag brukade tycka om att besöka nya ställen och sova borta, men med åren har jag blivit alltmer hemmakär.
Barbro; Ja, men precis så. Överraskad. Jag gick ju t.o.m. in och hämtade mobilen för att ta en bild ;)
Skicka en kommentar