En marstisdag i bilder

Ett ögonblicksdokument.

En tisdag i bilder.

Inte varje timme utan mer en då och då. När det hinns med… När det koms ihåg.

Runt kvart i åtta

har jag skjutsat maken till jobbet. Nu sitter jag och skriver barnets skolschema för dagen. Vi har lärt oss att det behövs ett schema för att skolarbetet hemma ska bli gjort. 

Runt åtta fixar lillebror sin smoothie.

Han gör den numera själv på morgonen. Väldigt smidigt för mamman och dessutom blir det precis som han vill ha det.

Det är sol ute! Inte alls många fåglar vid maten -den behöver fyllas på. 

Tio i nio drog vi igång skoldagen hemma vid köksbordet (ja han har skrivit av schemat på en egen lapp).

Efter ett långt svenskapass stod det pokenad på schemat. Vi gick till en liten lekpark en bit bort på gatan och passade på att titta till trollen på vägen tillbaka. Den här filuren fick flytta ut igår :)

Burr så kallt det var ute! Jag frös trots vinterjacka och tjock mössa.

Tillbaka inne jobbade vi med skala på matten och därefter arbetade vi vidare med jägarstenåldern.

Lunchen blev lättstekta plättar med äppelmos till barnet och spagetti och köttfärssås till mig. Matlåda förstås. Jag skulle aldrig ställa mig och laga lunch till mig själv.

Varm mjölk med kaffe efter maten. Jag bestämde att nu när det är vårmånad skulle vintermuggarna bytas mot vårmuggar. Sedan ångrade jag mig när jag såg motiven med tulpaner -de känns ännu långt bort. Men vårvintermuggen fick i alla fall komma fram. Svåra beslut en tisdag ;)

Klockan ett blev det speltid för barnet. De här barnen har i vanliga fall bara speltid på helgen, men när man är hemma såhär i flera veckor, inte får träffa kompisar, inte gå ut och leka som man vill och inte gå på sina aktiviteter, då hinner man spela en stund nästan varje dag.

Runt två har jag tagit ut ett filmjölksbröd ur ugnen. 

Och inte långt därefter kommer storebror hem. Mellis.

Vid kvart över tre pågår någon sorts hockeymatch på bordet. Lillebror kör och storebror är kommentator. Mest diskuteras regler som ”hooking” och ”icing” och ”slashing” och ”tripping”. Jag förstår mest ingenting.

Strax efter fyra har jag svängt förbi återvinningen. Det blåser fortfarande hiskligt kallt!

Halv fem väntar jag på storebror utanför ortens kulturskola. Det här har varit en brandstation en gång i tiden, men är nu fritidsgård/ungdomsgård och kulturskola.

Strax före fem har maken kommit hem och det spelas spel vid köksbordet.

Jag går en liten promenad. Där bortom orten breder skogen ut sig. Det känns så trösterikt på något sätt. Inte som att titta på stjärnhimlen, men ändå något åt det hållet. 

Sedan glömmer jag alldeles bort det här med bilder. Promenad innebär ju huvudvärk och mer yrsel -det blir vila i soffan och femtielva rundor av kortspelet ”trettioett” med lillebror.

Sista bilden för dagen tog lillebror. Teddy och Luigi är nedbäddade. Så även vi. 

Det var en tisdag i bilder.

Jodå nu är det vår!

Det är mars. 

Sol och blå himmel.

Sixtenkatten stannar ute längre än en kvart. Skuttar efter trötta spindlar. Spanar ut över sin tämligen bruna trädgård.

Till och med jag förstår att blåsipporna inte är redo att visa sig riktigt än. Men i rabatten på framsidan har de första snödropparna kommit! Märkligt nog är det ingen i familjen som riktigt delar min begeistring.

Och nu är tomaterna sådda. Några under växtbelysning, så får vi se i sommar hur stor skillnad det blir på slutresultatet (bara sorgmyggen håller sig borta…).

Ett årstidsskifte i antågande

 Månadsskiftet februari mars. Efter en vinter som man faktiskt inte kan klaga på. En vinter med minusgrader och i alla fall lite snö. Isen som spolades vid barnens skola låg kvar i över en månad och pulkabacken fick ett antal besök. 

Än syns granruskor och vinterkransar vid husen. Blek ljung i krukor kvar från i höstas. Bruna fjolårsstänglar som i somras bidrog till blomsterprakt. Fallerade ställningar för klätterväxter och drivhusluckor på sned.

Men dagarna blir längre. Fåglarna vårkvittrar. Snön smälter i rekordfart och den sol som visar sig värmer.

Jag inser att det är dags att inventera barnens garderob. Har båda två vårskor som passar? Finns vårjackor? Kan de fortfarande ha sina gummistövlar? Behövs nya fingervantar?

Sätter upp fågelholken som togs ner när eken skulle beskäras. Kallsår blomfrön i godisburkar. Hoppas på det bästa både gällande fågelgäster och blommor. (Något har uppenbarligen kommit i vägen i överkant på bilden.)

Det dröjer inte nu, innan vårblommorna tittar fram, höst- och vintersaker städas bort och nya innovationer dyker upp i trädgårdarna. 

Men inte riktigt än. Först långsamt fixande. Förberedande. Mjukt, lerigt, ganska kallt om fingrarna och ännu delvis fruset i jorden. Tid att drömma och planera.

Vabb-livet

Det är något magiskt med hemmatid. Den går så galet fort! I morgon har vi redan varit hemma en hel vecka. Personligen skulle jag lätt kunna vänja mig vid det här.

Eller kanske ett jobb som man kan sköta till största delen hemifrån… Men det regnar inte direkt lönsamma idéer över mig och tur är kanske det. 

Hur som helst, nu är det två veckors vab, vilket innebär två veckor utan att behöva vara social och presentabel på morgonkvisten.

Vi kör skolarbete på förmiddagarna. Så fint att ha en nioåring som sitter böjd över matteuppgifter vid köksbordet! 

Vi gör en väldig massa tillsammanssaker, förstås. Men jag får också otroligt mycket mer gjort än jag hade orkat efter arbetsdagar. Tvättkorgen blir inte full, det står ingen disk på bänken, sängarna bäddas, pelargonerna började väckas en alldeles vanlig vardag.

 Vardagsrumsfönstren putsades (fast det tog inte mer än fem minuter innan Sixtenkatten krafsade upp ett nytt konstverk på ena rutan). Pelargonerna ser nu inte mycket ut för världen, men de brukar hämta sig. 

Jag har också äntligen tagit tag i att dela lillebrors svärmorstunga. Det blev nio(!) plantor och vad jag ska göra med alla vet jag inte. Kanske ställa i klassrummet… de är ju väldigt tåliga.

På seneftermiddagarna kommer maken hem. Jag agerar chaufför till storebror och sedan äter vi middag tillsammans. Jag är en av de få som njuter av kvällsmörkret. Att tända ljus och landa i att dagen är till ända.

När jag släcker lampan för kvällen kan jag inte annat än le.

Nu när lillebror inte får gå i trappan har alla projekt flyttat ner till vardagsrummet. Det borde kanske städas före läggdags… Men det kommer en dag i morgon också.

Hemmaliv  🩷

Att få energi-lego

 Vi hann knappt mer än att komma hem i fredags innan det plingade på dörren. Det var herr C som hade åkt hit för att överlämna paket till lillebror från barnen i familjen C och V.

Barnet blev sååå glad! Och mamman blev varm ända in i hjärteroten ❤️

Paketet innehöll energi-lego att bygga efter operation.

Ett riktigt skojigt lego som går att bygga om på flera olika sätt och dessutom har funktioner! 

Alla planeter i solsystemet finns med. Längst ut kretsar dvärgplaneten Pluto. Endast Jorden har fått en måne. Det finns så mycket att prata om!

Och hur coolt är inte det här! Man kan projicera både en planet, månen och en stjärna. 

Lego. Och omtanke. Det är bra grejer det.

Endast flytande kost på menyn

Flytande kost till nyopererade barn -det är tydligen något jag är bra på. ”King” är omdömet. Minsann.

I fem dagar ska kosten vara flytande och gärna fettrik. Allt som funkar för att barnet ska få i sig något och på listan vi fick från sjukhuset föreslås bl.a. halvsmält glass, milkshake, chokladdryck, nyponsoppa, slät yoghurt, lös smoothie och släta soppor med en klick smör eller en skvätt grädde i.

Att vara ”king” är alltså plättlätt. 

Vi kör Keldas färdigsoppor och låter för övrigt blendern jobba. Och jag känner mig lite som en mästerkock när allt jag serverar tas emot med lovord.

I morgon övergår vi till puré och jag gissar att mina glansdagar då är över.

Det här med skojbråk på rasterna

Plötsligt lyfts rasterna i media.

Äntligen! Tänker jag. Det är nu det händer!

Det är nu det ska slås ett slag för skolgårdslärare och organiserade rastaktiviteter. Aktivera barnen, inspirera. Motverka utanförskap.

I en tid då alldeles för många barn inte kan leka. Inte vet hur man leker. Då behövs en sådan tjänst. Det skulle förresten även gynna barnen som funnits i alla tider. De som av olika anledningar har svårt att ta sig in i leken. Och för all del även dem som har svårt att bjuda in eller vara en del.

Men ack så fel jag hade. Det finns tydligen en förening -idrottslärarföreningen- som likställer riskfylld lek med skojbråk och snöbollskastning. 

På riktigt?!?!

Jag kan komma på ungefär hur många aktiviteter som helst som är bättre lämpade för att öva motorik, gränssättning och allt vad det nu är som brister hos barn idag.

Att knuffas, brottas, slåss, trycka ner varandra eller dra av varandra kläderna (svt visade ett klipp där idrottslärare övar sk riskfylld lek genom att försöka dra av varandra strumporna), det är i min värld inte en trygg miljö. 

Helt ärligt så tror jag att det främst skulle uppskattas mest av de barn som har motoriken, men svårast för gränsdragning. Och då är kanske inte den här sortens lek mest lämplig. Den här videosnutten är så på pricken att det blir sorgligt roligt. Kika gärna!

 Jag törs säga att mina egna barn har en hyfsad motorik, trots att de aldrig har fått brottas eller slåss. Jag tror på att ha naturen som lekplats, projekt att samarbeta runt och sporter att engagera sig i.

Jag tror att en mycket begränsad skärmtid (tänk ungefär noll minuters spelande på vardagar och en timme om dagen på helgen för ett barn i mellanstadieålder) är en betydligt viktigare nyckel för idrottslärarföreningen.

Och i skolorna behövs rastvärdar med tid och engagemang att låsa upp rastbodar samt planera och erbjuda organiserade aktiviteter. Det skulle gynna idrottsämnet. Barnens mående. Och jag vågar mig kaxigt på att hävda att det även skulle påverka elevernas skolresultat…

Sjukhusvecka

Man kan göra olika saker på sitt sportlov. Vi spenderade fem dagar i Uppsala. Familjevecka. På sjukhus eftersom det var dags för operation för ett barn.

Först tog vi utevägen mellan alla avdelningar….

Sedan tog vi innevägen. Det är galet många långa korridorer.

Nu vet vi att det inte finns någon pressbyrå på Akademiska sjukhuset. Det finns heller ingen direkt motsvarighet med något vidare utbud av barntidningar. Den som söker korsordstidningar för vuxna når däremot bättre framgång. 

 Vi vet också att restaurangen i ingång 79 är precis lika sliten som när vi var här för sju år sedan. 

Att det är sjukt kallt och väldigt mycket folk i ingång 70… Men där säljs Picadeli sallad och om man nu har en unge som älskar just detta, då är det ett utmärkt ställe att gå till.

Vi vet att det inte alls finns en kiosk i entré 95/96, men väl ett litet café som är ganska lugnt.

Ett annat café som är ganska lugnt (bortsett från just lunchtid) och som säljer gluten- och laktosfria semlor, det är i ingång 100/101.

Och operationen då? Jo, den gick som den skulle. Observera att även Teddy har fått ett band runt armen ❤️

Vi har sett en hel del på barnkanalen…

Och jag har känt mig orimligt nöjd över att lyckas lösa den här.

Det blev sannerligen ett annorlunda sportlov även för storebror. Jisses som han har hängt på, väntat, fixat, peppat brorsan och anpassat sig. Själv anser han sig ha varit på semester och tycker att det har varit ”najs” med hotellfrukost fyra dagar. Hotellfrukost alltmedan solen steg över Uppsala :)

Och igår fick vi åka hem. Det är såklart fantastiskt att det finns sjukhus och vi har blivit väl omhändertagna, men åh så skönt att vara hemma! 

Efter att ha använt mina vårdar-skills på morgonen slår jag mig ner i kökssoffan. Te med honung och en skvätt mjölk. Ring så spelar vi med Christer Lundberg. 

Planerna för dagen är tämligen obefintliga. 

Alla hjärtans dag

Vi firar inget storslaget. Alldeles särskilt inte i år när fokus ligger mer på vad som komma skall.

Men en liten tårta har vi gjort. Lagt på rejält med bär.

Dukat med finfaten och tänt ljusstaken från farmor.

Barnen dricker mjölk ur Ikeaglas på fot. Samma som jag själv drack ur när jag var i deras ålder.

I ett fönster står julstjärnor och en amaryllis med två klockor ännu i blom.

Under min nyköpta växtlampa är det tomt.

Där har jag hittills bara lyckats odlat sorgmygg…

 När vi kommit hem, tänker jag. Då ska det sås på nytt.

Då ska det in en blombukett och då ska pelargonerna sakta väckas. 

Men det blir då. Idag firar vi alla hjärtans dag med tårta och os.

Dessa yrselskov

 Det är den åttonde februari och jag tycks slungas in i ett yrselskov igen.

Jag är så genuint less på att ha en värld som gungar och snurrar. Blodtrycksfallen som avlöser varandra och känslan av att totalt tappa fotfästet. Bokstavligt talat.

Men jag vet också att så länge jag inte svimmar är det bara att ta sig igenom. Under några veckor, eller månader, är det så här, sedan blir det mer som vanligt igen. Mitt vanligt.

Och livet pågår förstås samtidigt. Medan jag idag ligger i soffan spelar min yngsta hockeymatch i Nora. Maken skickar en video på när spelarna gör entré till hög musik, blinkande lampor och rökmaskiner. Jag kan tänka mig att han känner sig som en stjärna. Kanske alldeles särskilt för att hans storebror har valt att avstå fotbollsträningen för att följa med och titta.

Nu är det en veckas jobb före sportlov. Kollegan är sjukskriven och jag har utvecklingssamtal, så ambitionen är verkligen att ha huvudet upp och fötterna ner de kommande fem dagarna. Heja mig ;)

Därefter har vi ett par dagars vila innan det är dags för lillebrors operation. I veckobrevet från skolan stod det att det går både magsjuka och förkylningar med feber just nu. Gissa om vi har förmanat mååånga gånger om vikten av handtvätt?!