Det här med skojbråk på rasterna

Plötsligt lyfts rasterna i media.

Äntligen! Tänker jag. Det är nu det händer!

Det är nu det ska slås ett slag för skolgårdslärare och organiserade rastaktiviteter. Aktivera barnen, inspirera. Motverka utanförskap.

I en tid då alldeles för många barn inte kan leka. Inte vet hur man leker. Då behövs en sådan tjänst. Det skulle förresten även gynna barnen som funnits i alla tider. De som av olika anledningar har svårt att ta sig in i leken. Och för all del även dem som har svårt att bjuda in eller vara en del.

Men ack så fel jag hade. Det finns tydligen en förening -idrottslärarföreningen- som likställer riskfylld lek med skojbråk och snöbollskastning. 

På riktigt?!?!

Jag kan komma på ungefär hur många aktiviteter som helst som är bättre lämpade för att öva motorik, gränssättning och allt vad det nu är som brister hos barn idag.

Att knuffas, brottas, slåss, trycka ner varandra eller dra av varandra kläderna (svt visade ett klipp där idrottslärare övar sk riskfylld lek genom att försöka dra av varandra strumporna), det är i min värld inte en trygg miljö. 

Helt ärligt så tror jag att det främst skulle uppskattas mest av de barn som har motoriken, men svårast för gränsdragning. Och då är kanske inte den här sortens lek mest lämplig. Den här videosnutten är så på pricken att det blir sorgligt roligt. Kika gärna!

 Jag törs säga att mina egna barn har en hyfsad motorik, trots att de aldrig har fått brottas eller slåss. Jag tror på att ha naturen som lekplats, projekt att samarbeta runt och sporter att engagera sig i.

Jag tror att en mycket begränsad skärmtid (tänk ungefär noll minuters spelande på vardagar och en timme om dagen på helgen för ett barn i mellanstadieålder) är en betydligt viktigare nyckel för idrottslärarföreningen.

Och i skolorna behövs rastvärdar med tid och engagemang att låsa upp rastbodar samt planera och erbjuda organiserade aktiviteter. Det skulle gynna idrottsämnet. Barnens mående. Och jag vågar mig kaxigt på att hävda att det även skulle påverka elevernas skolresultat…

Sjukhusvecka

Man kan göra olika saker på sitt sportlov. Vi spenderade fem dagar i Uppsala. Familjevecka. På sjukhus eftersom det var dags för operation för ett barn.

Först tog vi utevägen mellan alla avdelningar….

Sedan tog vi innevägen. Det är galet många långa korridorer.

Nu vet vi att det inte finns någon pressbyrå på Akademiska sjukhuset. Det finns heller ingen direkt motsvarighet med något vidare utbud av barntidningar. Den som söker korsordstidningar för vuxna når däremot bättre framgång. 

 Vi vet också att restaurangen i ingång 79 är precis lika sliten som när vi var här för sju år sedan. 

Att det är sjukt kallt och väldigt mycket folk i ingång 70… Men där säljs Picadeli sallad och om man nu har en unge som älskar just detta, då är det ett utmärkt ställe att gå till.

Vi vet att det inte alls finns en kiosk i entré 95/96, men väl ett litet café som är ganska lugnt.

Ett annat café som är ganska lugnt (bortsett från just lunchtid) och som säljer gluten- och laktosfria semlor, det är i ingång 100/101.

Och operationen då? Jo, den gick som den skulle. Observera att även Teddy har fått ett band runt armen ❤️

Vi har sett en hel del på barnkanalen…

Och jag har känt mig orimligt nöjd över att lyckas lösa den här.

Det blev sannerligen ett annorlunda sportlov även för storebror. Jisses som han har hängt på, väntat, fixat, peppat brorsan och anpassat sig. Själv anser han sig ha varit på semester och tycker att det har varit ”najs” med hotellfrukost fyra dagar. Hotellfrukost alltmedan solen steg över Uppsala :)

Och igår fick vi åka hem. Det är såklart fantastiskt att det finns sjukhus och vi har blivit väl omhändertagna, men åh så skönt att vara hemma! 

Efter att ha använt mina vårdar-skills på morgonen slår jag mig ner i kökssoffan. Te med honung och en skvätt mjölk. Ring så spelar vi med Christer Lundberg. 

Planerna för dagen är tämligen obefintliga. 

Alla hjärtans dag

Vi firar inget storslaget. Alldeles särskilt inte i år när fokus ligger mer på vad som komma skall.

Men en liten tårta har vi gjort. Lagt på rejält med bär.

Dukat med finfaten och tänt ljusstaken från farmor.

Barnen dricker mjölk ur Ikeaglas på fot. Samma som jag själv drack ur när jag var i deras ålder.

I ett fönster står julstjärnor och en amaryllis med två klockor ännu i blom.

Under min nyköpta växtlampa är det tomt.

Där har jag hittills bara lyckats odlat sorgmygg…

 När vi kommit hem, tänker jag. Då ska det sås på nytt.

Då ska det in en blombukett och då ska pelargonerna sakta väckas. 

Men det blir då. Idag firar vi alla hjärtans dag med tårta och os.

Dessa yrselskov

 Det är den åttonde februari och jag tycks slungas in i ett yrselskov igen.

Jag är så genuint less på att ha en värld som gungar och snurrar. Blodtrycksfallen som avlöser varandra och känslan av att totalt tappa fotfästet. Bokstavligt talat.

Men jag vet också att så länge jag inte svimmar är det bara att ta sig igenom. Under några veckor, eller månader, är det så här, sedan blir det mer som vanligt igen. Mitt vanligt.

Och livet pågår förstås samtidigt. Medan jag idag ligger i soffan spelar min yngsta hockeymatch i Nora. Maken skickar en video på när spelarna gör entré till hög musik, blinkande lampor och rökmaskiner. Jag kan tänka mig att han känner sig som en stjärna. Kanske alldeles särskilt för att hans storebror har valt att avstå fotbollsträningen för att följa med och titta.

Nu är det en veckas jobb före sportlov. Kollegan är sjukskriven och jag har utvecklingssamtal, så ambitionen är verkligen att ha huvudet upp och fötterna ner de kommande fem dagarna. Heja mig ;)

Därefter har vi ett par dagars vila innan det är dags för lillebrors operation. I veckobrevet från skolan stod det att det går både magsjuka och förkylningar med feber just nu. Gissa om vi har förmanat mååånga gånger om vikten av handtvätt?!

Januari blir februari

Januari övergick i februari och det känns som evigheter sedan jul. Vi har hunnit med två magsjukeomgångar och arbetsdagar som kostat dyrt i energi. 

Jag har också hunnit lägga ett antal tänder i små vikta papperspåsar.

Och såväl förbereda som genomföra ett hundradagarsfirande. Hundra skoldagar genomförda i årskurs ett!

Hemma har barnen kommit på ytterligare ett projekt. Jag är så otroligt fascinerad av kreativiteten som dessa ungar besitter. Inte för mitt liv kan jag minnas att jag och min bror   kom på så mycket saker.

Det senaste här är i alla fall att göra stora pokemonfigurer av papper och kartong.

Och nu har jag dragit igång perioden med utvecklingssamtal. Under två veckor är planen att hinna så många som möjligt. 

Därefter är det sportlov och efter det beställer jag vår!

Utstakat och klart :)

Läst i januari

Eller ”lyssnat på” är väl snarare korrekt. Sju böcker blev det.

Finast var tveklöst ”Tranorna flyger söderut”. En bok om en gammal man som behöver alltmer hjälp i vardagen, men som inte riktigt vill acceptera det. Som tänker på livet som är och livet som varit. 

Hjortronmyren läste jag med intresse. En historisk roman som utspelar sig under sent trettiotal. Unga Siv som blir kocka i en skogshuggarkoja i Västerbotten. Tyvärr innehåller boken också en parallell historia i nutid som jag gärna hade varit utan. Boken har en fortsättning som nog blir februariläsning.

Tanter på tåg hade jag höga förväntningar på som en riktig feel good, men på mig hade den mer en motsatt effekt. Cancer och ett dött äktenskap framkallar ingen härlig känsla hos mig.

Fel sida älven var däremot en feel good mer i min smak. Alldeles särskilt eftersom inläsaren läste med en härlig daladialekt som gjorde att man än lättare förflyttades till landskapet där boken utspelas. 

Dödens stenar var en lagom spännande mordgåta, men jag störde de mig på barnsynen rakt igenom hela boken. Gissningsvis är det få som ägnar det en tanke, så det säger säkert mer om mig än om boken.

Den ensamma polisen finns enbart som ljudbok och var dessutom först en julkalender. Fast det hade jag ingen aning om när jag lyssnade. Ärligt talat minns jag knappt vad den handlade om så den fastnade tydligen inte.

Kvällsreflektion

Det är när jag går ute i sex minusgrader, iklädd nattlinnet med Piff och Puff och julkulor, på väg till soptunnan, som tanken blixtrar förbi. 

”Det är alltså så här att vara jag vid fyrtiotre års ålder.”

På god väg mot fyrtiofyra om man ska vara noga. Och jag la liksom ingen värdering vid tanken. Det var mest ett konstaterande.

Men nog kändes det rätt bra, där i kylan och snön i skenet från gatlamporna. Bra… och ganska kallt. Jag borde ha satt på mig morgonrocken.

Stoppa pressarna

Storebror har vuxit om sin mormor!

Det innebär att han även närmar sig mig med stormsteg…

Annars då?

Jo, nu är julen utstädad. Jag brukar spara vintergardiner till och med sportlovet, men i år byttes allt av bara farten. 

Lite tokigt känns det allt med vita spetsgardiner alltmedan flingorna faller utanför fönstret.

Då känns muminmuggen betydligt mer rätt.

Jag älskar det här vädret! Fyra minusgrader och snöflingor som singlar ner. Efter förmiddagens sittning i ishallen knatade jag en liten promenad. Det får gärna snöa mera. Mycket mera!

Hemma ligger maken med magsjuka. Det borde inte vara barnen som smittat honom, för så lång inkubationstid brukar det ju inte vara…

Nu tycker jag nog att vi har fått vår dos med sjukor för terminen (jag har visserligen klarat mig än så länge, men det är ok, jag kan stå över). Om knappt en månad ska lillebror genomgå sin fjärde, och hittills största, operation för spalten. Måtte vi, och framförallt han, vara friska då!

Magsjuka

 Helgen blev inte bara bortamatch utan också magsjuka. Först ena barnet och nu andra innan det första hunnit återhämta sig. 

Vi hänger handdukar på sängkanten och ställer fram hink. Använder desinfektionsmedel och tvättar händerna med tvål och vatten i parti och minut.

Tycker mig känna ett vagt illamående som förmodligen är lika mycket inbillning som klådan i hårbotten när det går löss på jobbet.

Granen, som inte fått vatten på en vecka, har börjat barra, stjärnan har halkat på sned och tomtarna samlar damm. Nu känner jag mig nog rätt klar med julen.

Träningsmatch i gråvädret

Det är den sjuttonde januari. Tre plusgrader, slaskigt, halt och riktigt grått. Men storebror spelar träningsmatch på bortaplan och jag fascineras åter över det här med föreningsliv.

Klockan är tio på förmiddagen.

Ett hundratal barn och ungdomar är engagerade runt om på konstgräsplanen. Det spelas hög musik ur högtalarna och föräldrar har dukat upp ett bord där det säljs te, kaffe, festis, kexchoklad och hembakat. 

Några värmer upp, några tycks ha vanlig träning och andra spelar träningsmatcher.

Våra killar får ett omklädningsrum och jag delar ut namnmärkta påsar innehållande matchställ. 

Där i bakgrunden skymtar den ridskola där jag gjorde min praktik under ridinstruktörsutbildningen för tjugoett(!) år sedan. Aldrig kunde jag väl då föreställa mig att jag en dag skulle stå som fotbollsmorsa på de där planerna bakom hagarna…

Det är kallt att vara publik, men också kul att de är igång. Grabbarna som under det här året fyller tolv!