Att bryta traditioner… och att ha en nisse på besök

Vid fyrtiotre års ålder tycker jag plötsligt inte att det är sådär livsviktigt med exakta traditioner. Julgardinerna kom upp en hel vecka tidigt, bara för att slippa stressa. Adventsstjärnor och ljusstakar tändes redan i fredags. Och när mamma berättade att de skulle byta julgran mot bordsgran i år, ja då kändes det både klokt och rimligt.

Vad beror då denna plötsliga vändning på? Jo, jag tror att jag insåg att det för min familj absolut inte spelar någon roll. Den magi jag som barn kände kvällen före första advent, den är inte viktig för mina barn. De tyckte att det lät smart att sätta upp julgardinerna en hel vecka för tidigt och de tyckte att det var en självklarhet att även sätta upp dem på deras rum. 

Något som jag däremot inte har som barndomstradition och som jag faktiskt hade tänkt låta bli i år, det var nissen. Men tji fick jag, för det blir tydligen ingen jul utan nisse! 

Och så kan vi inte ha det. Förstås. Genom åren har vi ju haft alla möjliga nissar här hemma. Både vanliga och de med ett mer specifikt uppdrag, som experimentnissen.

I år har vi en nisse som kommer till familjer med storbarn. Och den här nissen, han ser tydligen till att familjen gör saker tillsammans.

Med tanke på hur mycket olika aktiviteter vi har ska det bli spännande att se om han lyckas. Första morgonen lämnade han tv- och radiokalendern samt en adventskalenderbok. Nu väntar vi med spänning på eventuella bus…

Att hämta lite energi

Oh jisses. När jag vaknade i morse kändes kroppen som om den sprungit ett maraton och huvudet som om en större mängd alkohol hade förtärts.

I själva verket gick jag garanterat färre steg än vanligt  igår och alkohol har jag inte druckit på över tolv år. 

Men barnen däremot, de hade sovit bort all trötthet och lyckades tjata med sin mor ut i skogen. Storebrors motivering var att jag får mer energi i skogen och det kan nog stämma.

Jag undrar varför vattnet här är så brunt…

Jag satt på ett sittunderlag, drack frukostteet och betraktade barnen som släpade grenar till sin koja.

Helst hade jag velat säga något i stil med ”akta, det är högt där” och ”tänk på att mossan gör stenen hal” eller något annat ängsligt, men jag lät bli eftersom det högst troligt hade gjort honom än mer våghalsig. Dessutom är han en rätt van skogsunge.

Viktigast i skogen är att äta något. I det här fallet frukost. Allt smakar bättre när man äter det i en skog!

Och utöver det studerade vi mossor och lavar. Det är ett artrikt område med en hel del olika sorter. Och så såg vi älgbajs. Och en övergiven bil med punktering på två däck.

En lyckad morgon ändå. 

Check på femtioårskalas

 Längre tillbaka firade vi födelsedagar med ganska mycket folk samt hade adventsfika varje år. Så blev jag sjuk och orken tröt, men framförallt blev både våra och andras barn äldre och helgerna fulla av aktiviteter. 

Idag firades i alla fall maken som fyllt femtio och tro det eller ej, men både släkt och vänner hittade fortfarande hit.

Jag och lillebror värmde upp med en och en halv timmes hockeyträning. Eller… han värmde upp. Jag frös mest.

Efteråt hämtade vi upp tårtorna och därefter åkte vi hem till ett hus där firarna redan börjat komma.

Fyra timmars drop-in-fika landade på sju åtta timmar.i

Det är ytterst oklart var alla timmar tog vägen. Jag vet att jag har stått mer än jag borde, fikat ganska lite, pratat mer med vissa och knappt något alls med andra och absolut inte tagit bild på något annat än tårtorna. 

Kakor fanns så att de räckte och blev över. Tårtorna gick nästan åt. Och barnen har lekt oavbrutet, med undantag från fikande… i omgångar.

När vi vinkat av de sista runt sjutiden var vi absolut totalt tvärtrötta allihop. Middagen blev mackor. Och nioåringen, som tyckte sig ha haft världens bästa dag, somnade ungefär samma sekund som huvudet landade på kudden.

Jubilaren säger sig vara mycket nöjd med dagen och det är förstås det absolut allra viktigaste!

Själv lägger jag till ”firat femtioårig make” på listan över livserfarenheter ❤️

I skogen en söndag

 Kanske är det för att jag tittat på ”Alone Norge” som jag längtade ut i skogen. Nu tycker jag i och för sig inte att serien i sig var särskilt bra, men man blev väldigt inspirerad till friluftsliv. Om än inte utan mat…

Idag packade jag ner stormköket och lite matsäck och frågade om någon ville följa med. Det ville… ingen.

Men just som jag var på väg ut genom dörren kom båda barnen ångande och hade ångrat sig och det gjorde mig förstås väldigt glad!

Väl ute i skogen fick de genast fullt upp. Det hade röjts i området och nu låg där massor av gran- och tallsly. Perfekt kojmaterial!

Medan de byggde tog jag en sväng i omgivningarna. Stora områden med mjuka mossmattor. Mest björnmossa och husmossa.

Trots fyra plusgrader var det en hel del is i sänkan och vackra små isformationer hade bildats.

Och i en bäck porlade vattnet. I leran intill kunde jag se att en älg hade passerat.

När jag återvände till barnen hade de kommit riktigt långt i sitt kojbygge. Eller förlåt -med sin rebellbas…(Starwars)

Även rebeller behöver äta. Stormkök är inte i närheten av lika mysigt som öppen eld, men det funkar. 

Om de ville följa med när jag började prata om att åka hem? Näpp. 

Varför måste jag ALLTID säga att vi ska åka hem när de har som roligast?!?

Jag är så glad så länge de har så här kul i skogen!

Vecka fyrtiosju

 Vecka 47, ja det blev en vecka när det mesta under tisdagen var… utmanande, men onsdagen tack och lov blev bättre.

Det har varit minusgrader och lite snö och den där första snön, den är lika underbar varje år!

När vi kom hem från jobbet i onsdags var barnen i full färd med att skotta garageuppfarten.

För min del får det gärna vara snö och minusgrader fram till och med sportlovet, men redan i morgon väntas plusgrader. Det får bli bra det med.

Helgen

 Hur blev det då, en helg mitt i november?

Jo, det visade sig att den vackra rimfrosten hindrade novembersolen från att lysa upp allt damm. När frosten försvann från rutorna rastades snabeldraken bums.

Till lördagslunch tände vi i eldkorgen.

Det är verkligen alldeles extra mysigt att grilla över öppen eld! 

Spacklat? Nä… Men bakat däremot!

Här har blivit glutenfria segmjuka pepparkaksrutor, vaniljbitar, mjölkfri glutenfri drömrulltårta, naturligt glutenfria kokoskakor, kaneldoftande adventskakor och glutenfria daimsnittar. En del mindre lyckat än annat, men allt stoppat i frysen.

Och så har jag varit chaufför åt den som behövde vinterskor, många storlekar större än sin mamma.

Chaufför även till fotbollsträning. Vilket fyspass de fick göra -tjugo tappra elvaåringar på söndagskvällen. De har turen att ha en fd militär som ledare. Tydlig, rättvis och med en otrolig förmåga att fånga upp barn som tappat fokus eller behöver pushas. 

Det var två riktigt trötta killar som åkte med mig hem :)

Nu stundar ny vecka. Årets fyrtiosjunde. 

Härlig novemberlördag

 Lördag morgon.

Och jag har vaknat UTAN huvudvärk!!!

Solen skiner, termometern visar på fyra minusgrader och det är vackra frostmönster på rutorna.

Maken åker på hockeyträning med lillebror. Storebror försöker organisera upp att barnbarnet ska komma hit. I hans plan ska de leka och grilla korv över eldkorgen och han ber pappan köpa med vegetarisk korv och mer ved på väg hem från träningen.

 Tyvärr passade det inte idag. Åh som han önskade att de bodde här på orten! Ja, det skulle vi förstås också tycka vore fantastiskt.

Och nu då? 

Ring så spelar vi, med Pernilla Månsson Colt. Jag tycker att hon är bra!

Lite bakning behöver göras inför ett stundande femtioårsfika om två veckor.

Och så borde väl hallen förstås börja spacklas. Den som jag planerar ha färdig till sommaren ;)

I almanackan är dagen helt blank, bortsett från förmiddagens träning.

Livets första hockeymatch

 Vilken sovmorgon det blev för min del idag! Jag vaknade av att mobilen plingade… klockan tio! Så länge vet jag inte när jag sov senast.

Mobilplinget, det var från maken som är med yngsta sonen på hockeymatch i Hällefors. De gav sig alltså av i ottan och jag hoppas sååå mycket att pappan nu känner att hockeyfarsa är hans grej. Hittills är det annars jag som suttit på alla träningar och nej, hur mycket jag än försöker tycker jag inte att det är trevligt. Det är nog mest ljudet, tror jag. Och jo, öronproppar används. 

Sonen däremot älskar det och när jag ser filmsnutten på när alla spelare åker in under publikens jubel, med rökmaskin och med discolampor blinkande, ja då anar jag att barnet inte är mindre frälst. Mål gjorde han tydligen också. Och än om de är så unga att målen inte räknas så har barnen stenkoll.

Här hemma blir det en lugn dag. Storebror har bakat till ett fars dags-fika och en liten presentkorg är fixad. 

Kladdkakor och post

Vilken novemberdag vi vaknade till efter allt regnande! Så här fint var det när vi skulle åka iväg på morgonen.

Jag är inte i toppskick just nu, ett skov gissningsvis, men arbetsdagen förlöpte hyfsat väl. Kollega bjöd på glutenfri ryttarkaka, alla barn höll sams och arbetsron var inte heller att klaga på. Vi hade ett bästa sortens samtal om våra olikheter och olika behov och resonemangen hos sjuåringar är fantastiska!

Hemma bakade lillebror kladdkaka och bjöd på när pappan kommit hem. Passande eftersom vi senare upptäckte att det var kladdkakans dag.

Och i brevlådan låg ett kort från den halländska bloggmadamen. Ett stort kort föreställande min farmor och min äldsta son för… ja rätt exakt elva år sedan. Det hade jag skickat då och berättat om stundande dop och glädjen över att farmor orkade komma upp från Malmö trots att hon nyligen haft en propp i hjärnan.

I drygt sju år till levde hon. På julafton är det fyra år sedan hon dog. Jag saknar henne fortfarande varje dag, men får inte längre för mig att ringa, sådär som de första åren.

Kortet blev jag väldigt glad för!

Nu är det helgen. 

Migrän och läsveckor

 Så blev det en söndag med migrän. Vi har ju vanan inne, så allt flyter på rätt bra ändå. Maken hämtar migräntabletter och därefter är jag liksom borträknad för dagen. 

På kvällen säger lillebror att han är imponerad över sin pappa som suttit i ishallen i en hel timme.

Jag låter bli att säga att jag faktiskt suttit där i över ELVA timmar den här veckan…

Nu är det alltså kvällen och jag har ”bara” huvudvärk. Det är mer regel än undantag, så inga konstigheter. Läslovet är över. I morgon drar vi igång den första läsveckan av två på jobbet. Hela skolan har ett alldeles extra stort fokus på läsning. Det här är vad som möter eleverna som kommer in på den avdelning där jag jobbar. Känner ni igen siluetterna?

I korridoren på vägen mot matsalen sitter bilder på alla lärare och våra boktips. Nåja, alla har inte fått upp bild eller bok än, men det kommer att fyllas på under veckan.

På väggen mitt emot har det målats en ännu tom bokhylla. Där är tanken att eleverna ska klistra upp en bokrygg för varje bok de läser ända fram till jul. Jag hoppas verkligen att det får sitta ifred och att alla vill delta!

Ytterligare läsinspirerade saker är på gång. Det här är två veckor som den här fröken är väldigt förtjust i!