Fars dag 2026

Jag försöker minnas om vi firade fars dag, när jag var barn. Jag minns verkligen inte det så jag ringer mamma och frågar. Och jodå, hon intygar att det gjorde vi allt. I alla fall när vi var små. Teckningar och fika.

Här hemma har, som sig bör, barnen tagit över helt. Pappan väcktes med egenskriven sång och bjöds till dukat frukostbord. Nybakade scones. Kokt ägg. Kaffe. 

Det är minsann inte fy skam att vara mor heller. Jag fick förvisso inget paket, men bjöds till samma frukostbord.

Resten av dagen firas inte särskilt. Far själv åker och repar med sitt band, precis som vanligt på söndagar. Lillebror går på kalas. Och själv rastar jag snabeldraken, städar toaletterna, tvättar ett par maskiner och går loss på ugnen när jag ändå är igång. Skinande ren blev den icke, men nu ser man in genom luckan igen ;)

En fars dag. I november. 2026.

Finväder i november

Vilket fint väder november har inletts med! Frostiga morgnar, sol och alldeles klarblå himmel. När vi kom hem efter jobbet i fredags satt Sixtenkatten och väntade. Han hade smitit ut på morgonen. Pälsen har blivit riktigt tjock (katten är förresten inte så tunn den heller…).

På lördagen önskade jag äta lunchen i skogen. Solen nådde inte riktigt ner mellan träden och jag var glad att jag tagit både värmeväst och vinterjacka.

Sprakande brasa och porlande bäck. Det är sannerligen något riktigt rogivande med det!

 Våra skogsturer har förändrats genom åren med barn. Först var de små och det var ett evigt passande. Branter, höjder och bäckar att plurra i. Men också en tid när precis allt var spännande och intressant. 

Sedan följde rätt många år då de har lekt. Himmel så många spännande äventyr som utspelat sig bland träden. Och som vi har fått tjata för att få med dem hem.

Och nu, nu hänger storebror mest med oss vid elden. Springer en runda eller undersöker någon stig. Plockar runt några stenar i bäcken. Opponerar sig inte det minsta när vi ska åka hem.

Jag förstår ju att vi närmar oss en tid då jag får vara glad om de följer med överhuvudtaget…

Årets variant av Halloween och Alla Helgona

Årets Halloween/Alla helgona.

Ingen klädde ut sig (fast storebror hade häxhatt när han öppnade åt alla spöken som kom).

Vi åkte inte heller till kyrkogården eftersom bron är avstängd och ingen var supersugen på två mil i bil på lördagskvällen. Alla som vi tänder ljus för ligger i minneslundar på olika platser, så i år bestämde vi att det gick bra att tända hemma.

Sedan åt vi plock och tittade på Harry Potter. 

Nu har vi under åren provat många olika sätt att fira de här båda dagarna som i år sammanföll. Det här var helt klart en mysig variant!

Fyra lovdagar

Fyra lovdagar -de försvann i en blink. 

Jag firade in det med familjen i tisdags. På biblioteket och på det lokala caféet.

Vi har hunnit med tråkiga måste-göra-saker, som bilbesiktning, och trevligheter som besök av mina föräldrar och häng hemma hos barnbarnet.

Hos barnbarnet har det flyttat in två små kattkillar. Lillebror tävlade om vem som hade mest energi -– han vann stort.

Barnen har också utnyttjat läslovsaktiviteterna på orten. Sådant som bågskytte och skridskodisco.

 Och så tillbringade de en hel eftermiddag med flipperspelande i Örebro… vilket innebar att jag hade huset för mig själv i flera timmar. 

Fredag kväll åt vi våfflor och det kanske godaste jag vet -hjortronsylt! Hemgjord av min morbror ❤️

Och nu är det lördag. Solen skiner från klarblå himmel. Termometern visar på två grader. Frost kvar i skuggan. Från fönstret på glänt hörs blåmesar och pilfinkar. Ring så spelar vi med Pernilla Månsson Colt -jag tycker att hon gör det så bra! 

Ikväll ska det firas både Halloween och Alla Helgona, eftersom det i år sammanfaller.

Med mörkret kommer myset!

 Man får tycka vad man vill om den tid på året som vi nu går in i. Mörkret. Rugget. 

Myset!

Jag behöver det. Likt växter och djur som nu saktar ner.

Trädgården tar paus. Fotbollsmatcherna likaså. Utvecklingssamtalen är klara. 

Med mörkret kommer färre måsten. Färre borden.

Det passar bra att ha tända ljus under både frukost och middag.

Att läsa en regnig eftermiddag.

Äta äppelpaj flera dagar i veckan. 

Duken valde lillebror på Bra&Begagnat för ett tag sedan. Lite 50/50 om den är sjuttiotal eller höst…

Kurar under yllefilten. Med katten på magen. 

Tar vara på mörkret. Regnrugget. Tröttheten som liksom brer ut sitt hösttäcke över oss nordbor. Legitimerar mys i kubik.

Arbetsmåndag ett läslov

Måndag och läslov. 

Lärarna har en arbetsdag utan elever. Tid att fixa och planera hela förmiddagen. Till sådant har vi varsin plats i arbetsrum. 

Här sitter jag ungefär tio minuter varje morgon. Kollar av närvaro och besvarar meddelanden från vårdnadshavare. Men för övrigt är det här med att jobba i ett arbetsrum inget för mig. Det går helt enkelt inte att hålla fokus. Istället drar jag mig tillbaka till mitt klassrum, slår mig ner på den runda mattan.

Det är så jag jobbar bäst. Ihopkrupen i en soffa eller sittande på golvet. I nödfall sittandes med benen uppdragna på en stol.

Jag kan sitta ordentligt. Förstås. Jag har med åren bara insett att det inte alltid krävs. 

På seneftermiddagen låser jag klassrumsdörren. Då har vi hunnit med både diskussioner om skolregler, underlag för en skyddsrond och en apt. 

Visst blir man väl lite glad av klassens vägg?!

Maken har redan gått till ishallen. Storstädat cafeterian med andra föräldrar i lillebrors lag. Jag kör dit. Hänger lillebrors cykel på bilen. 

Vi åker hem tillsammans. Jag, maken och lillebror. Hem till ett kök där storebror fixat middag och dukat fram.

Mörkt utanför fönstret.

Nu väntar ledighet ❤️

 

Ögonblicket 17:08

Kylskåpet fullt med scheman och lappar. En diskmaskin som jobbar hårt. En trollkarl(?) som brer mackor i köket.

 Kort därefter gav han sig av för att ansvara för fiskdammen på skoldiscot ❤️

Skolmaten 80 år!

Den här veckan firar vi att skolmaten fyller 80 år! 1946 började det tydligen serveras mat i skolan med statligt stöd. Redan när jag var barn var det lite kutym att rynka på näsan åt skolmat och genom åren måste man ändå säga att det funnits många kreativa rätter. Från min egen skoltid minns jag t.ex. lapskojs, risgrynsgröt med saftsoppa, makaronipudding (ingen favorit), fiskbullar och levergryta. 

Numera serveras vi endast risgrynsgröt av dessa, dock aldrig med saftsoppa.

På matsedeln är istället mer vegetariskt (någon rätt varje dag) och mer inspiration från olika delar av världen, blandat med klassisk husmanskost. Mest populärt under veckan som gick var, i min klass, inte köttbullarna utan de vegetariska vårrullarna.

Föräldrar klagar ibland, framförallt på Facebook, men jag tycker att maten är bra och framförallt äter de flesta elever ordentligt. Matpersonalen är glada och trevliga och barnen lägger numera på mat själva på sina tallrikar.

Nu, precis som när jag var barn, tjatas det om att ta grönsaker och att inte kasta mat.

En lördag fylld med ingenting

 Lördagskväll.

Vi har gjort ingenting hela dagen.

Två är sjuka. Själv har jag envis huvudvärk.

Ris och färdiga chicken nuggets till middag. Bara att steka. Pulversås till det. En dietist skulle baxna.

Löst några korsord. Scrollat runt i flödet. Någon har tillbringat dagen i en ishall och någon annan är på den fotbollscup som även vi skulle befunnit oss på. Ett par har avverkat en massa mil på cykel på Mallorca och ett annat par besöker Kreta. Ett tredje par hälsar på barn och barnbarn i Stockholm. Flera har stött på älg och någon plockar svamp. En före detta kollega skänker bort pumpor, en släkting har haft sextioårsfirande och en annan har skaffat katt.

Efter middagen åker jag till Coop och handlar. Sådant som bröd, mjölk och ingredienser till en ryttarkaka. Utanför står den hemlöse mannen. Kanske har han lärt sig att jag inte ger pengar -jag vet ju att de går till öl och cigaretter. Idag hälsar han bara. Men jag frågar ändå om han ätit och det har han inte. Inte idag. Säger han. I natt tänker han sig sova i förrådet mellan ICA och Systembolaget -det brukar visst vara öppet. Jag vänder tillbaka in i butiken och köper middag och frukost. Och en förpackning juice. Kassörskan känner sig förstås manad att berätta att hans ihoptiggda pengar går till bärs. Det kan jag inte göra något åt. Men just ikväll kunde jag ge honom förutsättningar att lägga sig mätt. Inte torr, ren och varm. Men mätt. Kanske mest för mitt eget samvetes skull.

En lördag i oktober. Tjugohundratjugosex.

Angående barnet som har lånat en olämplig bok…

 …på biblioteket i Strömstad.

Lånet som ledde till en orosanmälan… som kontrades med en JO-anmälan… som ledde till tämligen omfattande rapportering i riksmedia.

Det är något vi inte vet. Det måste finnas ytterligare information som media inte har. 

Det finns barn som inte har det bra. Barn som inte har en ekonomisk eller social trygghet. Barn som utnyttjas. Eller som hamnar i kriminalitet. Familjer som behöver stöd. Till och med barn som inte kan bo kvar hemma. 

Vi som jobbar runt barn har anmälningsplikt. Vid oro ska jag vända mig till socialtjänsten. Det är de som ska utreda om min oro är befogad. Och det är bra. Ett skyddsnät för barn.

Men en anmälan till soc får inte missbrukas. Aldrig bli ett hot. Mina barn behöver kunna gå till biblioteket utan rädsla för att välja fel. Jag behöver våga låta dem gå till biblioteket utan att fundera över om deras val av bok kommer att leda till en anmälan. 

Bibliotekarierna på vårt lokala bibliotek har mitt fulla förtroende. Jag vet att de vägleder i bokdjungeln och att de rekommenderar lämpliga böcker. De skulle nog inte förbjuda honom någon bok. Men de har absolut kompetensen att vara tydligt vägledande. En tioåring har rätt att vara nyfiken. Men en tioåring behöver också både viss inramning och vägledning.

Därefter tar mitt föräldraansvar vid. Jag bedömer vilka filmer som är lämpliga för min tioåring att se, hur mycket skärmtid han ska ha och vilka sidor får besöka. Och jag bedömer om han kommer hem med en bok som är direkt olämplig. 

Jag har svårt att tänka mig att biblioteket gör en orosanmälan på alla barn som är nyfikna, fastnar vid fel hylla eller lånar en olämplig bok. Det måste finnas en helhetsbild som de naturligtvis inte kan gå ut med i media. Finnas ytterligare skäl för oro. 

Jag behöver tro det. Att det här är ett bibliotek som ser barnet. Ett barn som de bryr sig om och känner oro för. Så mycket att de faktiskt gör en orosanmälan till socialtjänsten.

Heja biblioteken! Heja alla barn som går dit! Heja alla vårdnadshavare som uppmuntrar sina barn att läsa!