Vid fyrtiotre års ålder tycker jag plötsligt inte att det är sådär livsviktigt med exakta traditioner. Julgardinerna kom upp en hel vecka tidigt, bara för att slippa stressa. Adventsstjärnor och ljusstakar tändes redan i fredags. Och när mamma berättade att de skulle byta julgran mot bordsgran i år, ja då kändes det både klokt och rimligt.
Vad beror då denna plötsliga vändning på? Jo, jag tror att jag insåg att det för min familj absolut inte spelar någon roll. Den magi jag som barn kände kvällen före första advent, den är inte viktig för mina barn. De tyckte att det lät smart att sätta upp julgardinerna en hel vecka för tidigt och de tyckte att det var en självklarhet att även sätta upp dem på deras rum.
Jag satt på ett sittunderlag, drack frukostteet och betraktade barnen som släpade grenar till sin koja.
Helst hade jag velat säga något i stil med ”akta, det är högt där” och ”tänk på att mossan gör stenen hal” eller något annat ängsligt, men jag lät bli eftersom det högst troligt hade gjort honom än mer våghalsig. Dessutom är han en rätt van skogsunge.
Och utöver det studerade vi mossor och lavar. Det är ett artrikt område med en hel del olika sorter. Och så såg vi älgbajs. Och en övergiven bil med punktering på två däck.
En lyckad morgon ändå.
Längre tillbaka firade vi födelsedagar med ganska mycket folk samt hade adventsfika varje år. Så blev jag sjuk och orken tröt, men framförallt blev både våra och andras barn äldre och helgerna fulla av aktiviteter.
Idag firades i alla fall maken som fyllt femtio och tro det eller ej, men både släkt och vänner hittade fortfarande hit.
Jag och lillebror värmde upp med en och en halv timmes hockeyträning. Eller… han värmde upp. Jag frös mest.
Efteråt hämtade vi upp tårtorna och därefter åkte vi hem till ett hus där firarna redan börjat komma.
Fyra timmars drop-in-fika landade på sju åtta timmar.i
Det är ytterst oklart var alla timmar tog vägen. Jag vet att jag har stått mer än jag borde, fikat ganska lite, pratat mer med vissa och knappt något alls med andra och absolut inte tagit bild på något annat än tårtorna.
Kakor fanns så att de räckte och blev över. Tårtorna gick nästan åt. Och barnen har lekt oavbrutet, med undantag från fikande… i omgångar.
När vi vinkat av de sista runt sjutiden var vi absolut totalt tvärtrötta allihop. Middagen blev mackor. Och nioåringen, som tyckte sig ha haft världens bästa dag, somnade ungefär samma sekund som huvudet landade på kudden.
Jubilaren säger sig vara mycket nöjd med dagen och det är förstås det absolut allra viktigaste!
Själv lägger jag till ”firat femtioårig make” på listan över livserfarenheter ❤️
Kanske är det för att jag tittat på ”Alone Norge” som jag längtade ut i skogen. Nu tycker jag i och för sig inte att serien i sig var särskilt bra, men man blev väldigt inspirerad till friluftsliv. Om än inte utan mat…
Idag packade jag ner stormköket och lite matsäck och frågade om någon ville följa med. Det ville… ingen.
Men just som jag var på väg ut genom dörren kom båda barnen ångande och hade ångrat sig och det gjorde mig förstås väldigt glad!
Väl ute i skogen fick de genast fullt upp. Det hade röjts i området och nu låg där massor av gran- och tallsly. Perfekt kojmaterial!
Vecka 47, ja det blev en vecka när det mesta under tisdagen var… utmanande, men onsdagen tack och lov blev bättre.
Det har varit minusgrader och lite snö och den där första snön, den är lika underbar varje år!
När vi kom hem från jobbet i onsdags var barnen i full färd med att skotta garageuppfarten.
Hur blev det då, en helg mitt i november?
Jo, det visade sig att den vackra rimfrosten hindrade novembersolen från att lysa upp allt damm. När frosten försvann från rutorna rastades snabeldraken bums.
Spacklat? Nä… Men bakat däremot!
Här har blivit glutenfria segmjuka pepparkaksrutor, vaniljbitar, mjölkfri glutenfri drömrulltårta, naturligt glutenfria kokoskakor, kaneldoftande adventskakor och glutenfria daimsnittar. En del mindre lyckat än annat, men allt stoppat i frysen.
Och så har jag varit chaufför åt den som behövde vinterskor, många storlekar större än sin mamma.
Lördag morgon.
Och jag har vaknat UTAN huvudvärk!!!
Solen skiner, termometern visar på fyra minusgrader och det är vackra frostmönster på rutorna.
Vilken sovmorgon det blev för min del idag! Jag vaknade av att mobilen plingade… klockan tio! Så länge vet jag inte när jag sov senast.
Mobilplinget, det var från maken som är med yngsta sonen på hockeymatch i Hällefors. De gav sig alltså av i ottan och jag hoppas sååå mycket att pappan nu känner att hockeyfarsa är hans grej. Hittills är det annars jag som suttit på alla träningar och nej, hur mycket jag än försöker tycker jag inte att det är trevligt. Det är nog mest ljudet, tror jag. Och jo, öronproppar används.
Sonen däremot älskar det och när jag ser filmsnutten på när alla spelare åker in under publikens jubel, med rökmaskin och med discolampor blinkande, ja då anar jag att barnet inte är mindre frälst. Mål gjorde han tydligen också. Och än om de är så unga att målen inte räknas så har barnen stenkoll.
Här hemma blir det en lugn dag. Storebror har bakat till ett fars dags-fika och en liten presentkorg är fixad.
Vilken novemberdag vi vaknade till efter allt regnande! Så här fint var det när vi skulle åka iväg på morgonen.
Jag är inte i toppskick just nu, ett skov gissningsvis, men arbetsdagen förlöpte hyfsat väl. Kollega bjöd på glutenfri ryttarkaka, alla barn höll sams och arbetsron var inte heller att klaga på. Vi hade ett bästa sortens samtal om våra olikheter och olika behov och resonemangen hos sjuåringar är fantastiska!
Hemma bakade lillebror kladdkaka och bjöd på när pappan kommit hem. Passande eftersom vi senare upptäckte att det var kladdkakans dag.
Och i brevlådan låg ett kort från den halländska bloggmadamen. Ett stort kort föreställande min farmor och min äldsta son för… ja rätt exakt elva år sedan. Det hade jag skickat då och berättat om stundande dop och glädjen över att farmor orkade komma upp från Malmö trots att hon nyligen haft en propp i hjärnan.
I drygt sju år till levde hon. På julafton är det fyra år sedan hon dog. Jag saknar henne fortfarande varje dag, men får inte längre för mig att ringa, sådär som de första åren.
Kortet blev jag väldigt glad för!
Nu är det helgen.
