…på biblioteket i Strömstad.
Lånet som ledde till en orosanmälan… som kontrades med en JO-anmälan… som ledde till tämligen omfattande rapportering i riksmedia.
Det är något vi inte vet. Det måste finnas ytterligare information som media inte har.
Det finns barn som inte har det bra. Barn som inte har en ekonomisk eller social trygghet. Barn som utnyttjas. Eller som hamnar i kriminalitet. Familjer som behöver stöd. Till och med barn som inte kan bo kvar hemma.
Vi som jobbar runt barn har anmälningsplikt. Vid oro ska jag vända mig till socialtjänsten. Det är de som ska utreda om min oro är befogad. Och det är bra. Ett skyddsnät för barn.
Men en anmälan till soc får inte missbrukas. Aldrig bli ett hot. Mina barn behöver kunna gå till biblioteket utan rädsla för att välja fel. Jag behöver våga låta dem gå till biblioteket utan att fundera över om deras val av bok kommer att leda till en anmälan.
Bibliotekarierna på vårt lokala bibliotek har mitt fulla förtroende. Jag vet att de vägleder i bokdjungeln och att de rekommenderar lämpliga böcker. De skulle nog inte förbjuda honom någon bok. Men de har absolut kompetensen att vara tydligt vägledande. En tioåring har rätt att vara nyfiken. Men en tioåring behöver också både viss inramning och vägledning.
Därefter tar mitt föräldraansvar vid. Jag bedömer vilka filmer som är lämpliga för min tioåring att se, hur mycket skärmtid han ska ha och vilka sidor får besöka. Och jag bedömer om han kommer hem med en bok som är direkt olämplig.
Jag har svårt att tänka mig att biblioteket gör en orosanmälan på alla barn som är nyfikna, fastnar vid fel hylla eller lånar en olämplig bok. Det måste finnas en helhetsbild som de naturligtvis inte kan gå ut med i media. Finnas ytterligare skäl för oro.
Jag behöver tro det. Att det här är ett bibliotek som ser barnet. Ett barn som de bryr sig om och känner oro för. Så mycket att de faktiskt gör en orosanmälan till socialtjänsten.
Heja biblioteken! Heja alla barn som går dit! Heja alla vårdnadshavare som uppmuntrar sina barn att läsa!
