Migrän och läsveckor

 Så blev det en söndag med migrän. Vi har ju vanan inne, så allt flyter på rätt bra ändå. Maken hämtar migräntabletter och därefter är jag liksom borträknad för dagen. 

På kvällen säger lillebror att han är imponerad över sin pappa som suttit i ishallen i en hel timme.

Jag låter bli att säga att jag faktiskt suttit där i över ELVA timmar den här veckan…

Nu är det alltså kvällen och jag har ”bara” huvudvärk. Det är mer regel än undantag, så inga konstigheter. Läslovet är över. I morgon drar vi igång den första läsveckan av två på jobbet. Hela skolan har ett alldeles extra stort fokus på läsning. Det här är vad som möter eleverna som kommer in på den avdelning där jag jobbar. Känner ni igen siluetterna?

I korridoren på vägen mot matsalen sitter bilder på alla lärare och våra boktips. Nåja, alla har inte fått upp bild eller bok än, men det kommer att fyllas på under veckan.

På väggen mitt emot har det målats en ännu tom bokhylla. Där är tanken att eleverna ska klistra upp en bokrygg för varje bok de läser ända fram till jul. Jag hoppas verkligen att det får sitta ifred och att alla vill delta!

Ytterligare läsinspirerade saker är på gång. Det här är två veckor som den här fröken är väldigt förtjust i!

Alla helgons afton

 Vi tänder ljus, lyssnar på kyrkklockorna, läser bland namnen i askgravlunden.

Beundrar alla ljus i minneslunden och på den lilla kyrkogården.

En fin liten stund.

Halloween!

 Man får tycka vad man vill om Halloween, men jag älskar det som pysseltid!

Jag älskar också att min nioåring plötsligt på eget initiativ gick all in med pysslandet. I timmar och åter timmar har han under veckan skapat allehanda kreationer att sätta upp på sitt rum.

Och jag tycker att det är roligt att spexa till det i höstmörkret. Att barnen i området klär ut sig och kommer och knackar på. Så många roliga, läskiga och kreativa kostymer och vad roligt att de törs spöka ut sig och gå runt! När man kom hem till oss öppnades dörren av någon av nedanstående figurer. Två av dem var även ute i mörkret en sväng.

Bara knacka på om det är pyntat förstås. Och det är det här. Både inne och ute :)

Och jisses vad det knackade! Vi tappade räkningen vid trettio, men det kom fler än så. Stooora godispåsen tog slut och vi fick använda även det som maken köpt till sig… 

ALLA tackade, alla yngre hade föräldrar som stod i bakgrunden och många, både barn och vuxna, önskade glad Halloween eller trevlig helg. 

Så himlans skojigt i höstmörkret!

Samtidigt som vi sprang och öppnade åt vi plock och tittade på filmen Nightmare before christmas.

Vid åtta kom sista spökpatrullen och sedan tog vi kvällen med läsmys. För säkerhets skull släckte vi pumporna och ytterbelysningen och tog bort pyntet vid vägen innan vi bäddade ner oss bland täcken och kuddar.

Happy Halloween!

Griskrig!

Vildsvinen har nu bökat upp flera gropar i grannens tidigare så perfekta gräsmatta. Hos oss har de mest trampat upp leriga spår fram till eken där de högst troligt kalasat på ekollon innan sällskapet helt ogenerat trippat rakt över gräsmattan på framsidan och passerat precis intill altanen.

Barnen har därför krattat upp så mycket ekollon som möjligt, grannen satsar på starka dofter, vi vattnar med guldvatten upp mot trädstråket och så har vi anställt GrisvaktarBritta.

Måtte nu svinen hysa respekt för henne!

 

Att jämföra längd

 Det skiljer ungefär, eller ganska precis, trettio år mellan bilderna. Egentligen letade jag efter bilden där jag, som barn, mäter mig mot min mormor, men så snubblade jag över den här i arkivet och det blev ju också bra.

Året är troligtvis 1995 och jag borde vara tretton år (utlistat av bilderna som låg före den här). Jag har precis vuxit om min mor. Bilden är tagen i Karlskogaland.

Halltapeterna ovan är modernare än sextiotalstapeterna vi rivit fram i vår hall. 

Hon som är mamma på bilden ovan är mormor på den dagsfärska bilden nedan. Än så länge är hon lite längre än sitt barnbarn. 

Idag kom mamma och pappa alltså förbi oss. De har kajkat land och rike runt i flera månader, så vi har inte sett dem sedan i somras. Men nu var de här och fick både legobyggen och tv-spel demonstrerade för sig.

Imorgon är det lov för somliga och arbetsdag för andra. 

Tant har en åsikt

Okej, var börjar vi.

Vi är en stor lärarkår som alla vädjar om samma sak. Sluta skära ner på skolan!

Vi önskar mindre klasser och myyycket mindre barngrupper på fritids! Vi önskar ändamålsenliga lokaler, en lärarutbildning anpassad till verkligheten, personal som täcker behoven och vi önskar att få lägga fokus på undervisningen. Vi önskar också ett betydligt tätare och mer öppet samarbete mellan soc, bup och elevhälsan. Men en del av önskemålen kostar förstås en del pengar och pengar är som bekant något man försöker dra in på i skolan. På ett bakvänt sätt.

Vi är en stor lärarkår och vi har ett högt sjukskrivningstal. Vad det måste kosta samhället!

Alla barn och ungdomar i Sverige har skolplikt. Skolan ska vara till för dem alla. Men den svenska skolan för alla klarar inte av att möta alla, hur fint det än låter. En stor del av ungdomarna går ut utan godkänt betyg. Vi vet att det är svindyrt för samhället.

Den psykiska ohälsan bland barn är stor. Och ökar. Och kryper neråt i åldrarna. Det beror inte nödvändigtvis på skolan, men skolan behöver kunna möta även dem. Det kan inte skolan. Och det kostar samhället pengar. Mycket pengar.

Så kanske, kan man tycka, att politikerna skulle ta och satsa på skolan. Om inte av moraliska aspekter så i alla fall av samhällsekonomiska. De skulle kunna luta sig mot den tämligen gedigna forskning som finns. De skulle kunna göra djupintervjuer med lärare. De skulle kunna besöka skolor. Det skulle kosta till att börja med, men vara lönsamt på längre sikt.

Alternativet skulle ju kunna vara att politikerna sitter i sin kammare och kokar ihop en häxbrygd av mirakellösningar. Om vi inför bestraffning och om vi avskaffar elevdemokratin… DÅ kommer förstås arbetsron bli toppen, sjukskrivningstalen minska, barnen må bättre och eleverna gå ut med godkända betyg. 

Men så tokigt kan det väl bara bli i sagorna. Eller?

Sjukhus och öppet hus och vabb i stora lass

 Skröpligheten den här hösten är nästan skrattretande. Jag tror knappt att det gått en dag när vi alla har känt oss friska samtidigt. Värst drabbad har lillebror varit. Såpass att det fick bli en natt på sjukhus igen, för att få ordning på andning och syresättning.

Maken låg inne med honom och själv kände jag oändlig tacksamhet mot fina kollegor som skjutsade mig till jobbet när bilen inte var hemma.

Tre vabbdagar har det blivit för mig. Serverat frukost på höstbricka.

Löst Rubiks kub. Mååånga gånger. Nästan lika många som vi spelat kort.

Bakat lite, gjort katterna sällskap i soffan, besökt öppet hus på barnens skola och tittat på gamla avsnitt av ”Svensson Svensson”.

Storebror har jag inte sett mycket av under veckan. Han har haft fullt upp. I onsdags var han på trumclinic med Benjamin Ingrossos trummisar.

Idag var han i alla fall hemma länge nog för att få naglarna fixade inför skoldiscot.

Nu är det läslov! För barnen.

Jag och maken jobbar ett par dagar. 

Ögonblick från en lördag

Vilken höstdag!!!

Frost, klarblå himmel och klargula löv som singlade ner från träden.

Men tillbringade förmiddagen i ishallen. Hockeyträning.

När vi kom hem var studsmattan nerplockad för vintern och storebror höll på att kratta gräsmattan.

Rosenskärorna kämpar på.

Jag bakade en kanelsockerkaka och hoppades på att få med mig familjen på en miniutflykt, men det nappade ingen på. Som plåster på såren serverade maken mig kakan med lite glass ute i solen.

Utsikten från uteplatsen. Hus, bangård och där bortom, skog.

Sixtenkatten njöt i solen.

Jag tömde de sista krukorna ute och pratade lite med grannen. Vildsvinen har hittat genom trädstråken ända in i våra villaträdgårdar mitt i området. De har bökat mer i grannens trädgård. Hos oss har de ännu bara trampat runt och rivit upp lite mossa.

Fångade katterna i farten på bild.

Och så blev det lördagskväll. Allmänhetens åkning klockan 18-19… 

På vägen in från bilen tittade vi på stjärnor.

Sedan intog jag kökssoffan. Ljudbok. Virkning. Godis.

Ögonblick från en lördag.

Och för övrigt just nu…

… jo förkylningen har slagit klorna i oss. Barnen är fortfarande lite hostiga och snoriga och själv är jag riktigt förkyld med monsterhuvudvärk. 

Men trädgården levererar fortfarande. En mitten-av-oktoberbukett bestående av jätteverbena, rosenskära, ringblomma, randgräs och höstaster… samt en gren från buske av okänd sort.

Samma dag som jag plockar in buketten byter maken till vinterdäck. Inte särskilt miljövänligt med dubbar redan förstås, men vi fick pyspunka på ett av sommardäcken och då fick det bli såhär.

”Fröken! Han försöker DÖDA oss! Han har en GIFTspindel!”

Ja håll i hatten, en elev hade hittat en tjusig korsspindel. Den var väldigt trött, säkert för att det var så kyligt, och satt därmed stilla så att vi kunde studera den noga. Efteråt var vi alla rätt säkra på att den lille krabaten inte skulle döda någon av oss. Den blev utsläppt under en buske och flera av barnen har sedan hållit utkik efter de där vackra näten som fröken berättade att korsspindlar gör.

Fröken själv tänker att det högst troligt var en hane och att han därmed inte kommer att spinna några nät utan snarare… avlida eftersom det är vad vuxna korsspindlar väl sysslar med den här tiden på året.

Lite så. Mitt i en oktobervecka.

Att inte riktigt räcka till

 Mitt barn har spelat handboll sedan han var fem år. Det har varit träningar och poolspel. Vi har rest runt i Mellansverige på diverse cuper. I laget har han klasskompisar och nya kompisar. Vi har sålt bingolotter och kläder och toapapper och säker annat också. Stått i cafeteria, grillat hamburgare, bakat, varit logivärdar och matchvärdar. Han har åkt buss och sovit i skolsal. Och han har haft så kul!

Han vill dessutom fortsätta. Tycker att han hinner allt. Vädjar.

Jag vill så gärna säga ja. Tycker att det är så roligt med viljan och engagemanget. Så bra att han rör på sig. Lagandan.

Men vi orkar helt enkelt inte. Tre sporter med krav på stort föräldraengagemang är en för mycket. För oss. Hockeyn blev snabbt just det. En för mycket. Jag känner hur min kropp totalt slår bakut när jag för in alla träningar och matcher och åtaganden i kalendern. Telefonen som plingar om att det är dags för nya försäljningar. Det är också dags att byta försäljningsansvariga på handbollen. Kalasinbjudningar och obligatoriskt öppet hus på skolan. Utvecklingssamtal. Kulturskolans aktiviteter. Ett barnbarn vi träffar alldeles alldeles för sällan och egna föräldrar som vi knappt aldrig besöker. Vänner som vi inte träffat på länge. Det dåliga samvetet. Huvudvärken. Yrseln.

Det är förstås inte hockeyn som väljs bort. När han tvingas välja. Det är handbollen.

Och det är faktiskt först när jag skriver det här inlägget som jag känner mig övertygad om att det är rätt beslut. Att prioritera. Och prioritera bort.

Vemodigt. Och tråkigt.

 Men nödvändigt. 

Dessutom är han bara nio. Det går faktiskt att ångra sig :)