Ögonblicket 16:43

 

Lillebror är avlämnad på handbollen. Just som jag sätter mig i bilen utanför bollhallen får jag syn på storebror som kommer gående från kulturskolan. Han passar på att använda bilen som omklädningsrum innan han försvinner iväg på fotbollsträning.

Ett ögonblick i livet.

Och förresten, angående sjukvårdsministerns svimmande

När jag nu ändå kom igång här känner jag att jag behöver yppa min åsikt gällande sjukvårdsministerns svimmande och statsministerns agerande.

Vilken spridning det har fått!

Och som jag tycker synd om henne! Att svimma är ju ett otroligt utsatt läge. ”Ovärdigt” som hon själv uttrycker det efteråt. På en pressträff. Och nej, kanhända berodde det inte på blodsockerfall, men att i tumultet skylla på det känns rätt rimligt, även om barndiabetesförbundets ordförande blev upprörd.

Jag tycker också att statsministern blir otroligt orättvist beskylld för bristande agerande i kris.

Alldeles uppenbart hade han fokus åt annat håll. Hur hade det sett ut om han kastat sig ner och skyfflat undan de som redan hunnit fram? Oavsett vad han valt att göra hade det blivit fel. Kanske blev det ändå minst fel att just rätta till slipsen och ta ett steg tillbaka.

Man måste inte ha samma politiska åsikt, men att uppröras över en felsägning av den som just svimmat framför kamerorna, eller att bedöma landets säkerhet utifrån agerandet i ögonblicket en kollega svimmar, det känns pinsamt lågt.

Hoppas att hon känner sig återhämtad på riktigt och så småningom kan skratta åt eländet ❤️

Bland sjuåringar, borden och intensiva katter

 Vi har i sanning startat terminen knackigt. Barnen har varit sjuka, maken förkyld och jag har haft yrsel, konstant huvudvärk och fler migränattacker än på länge.

Samtidigt skruttar vardagen på. Jobb. Träningar. Föräldramöten. Kulturskolan. Matcher. Cuper.

Och hushållssysslor. Mat som ska handlas och lagas. Tvätt som ska tvättas och hängas och vikas. Gräs som ska klippas. Golv som ska dammsugas. Bil som ska besiktas. Cykelkedjor som behöver smörjas. Kläder som ska införskaffas. Och rensas. Utekrukor som ska tvättas ur. Listan över borden är oändlig. 

Vi tjatar om sådant som att ta ansvar. Att hänga upp ytterkläder och ställa skor i skohyllan. Plocka ur diskmaskinen. Göra rent kattlåda. Packa sin gympapåse. Göra läxorna. Passa tider.

Det är något fint ändå, att få ha det såhär. Inte yrseln och huvudvärken, men allt det vardagliga.

Att höra nioåringen pladdra på om sin egen och alla andras insatser på fotbollsträningen. Inlevelsen när han visar målet som räddades och kompisen som tog returen.

Fredagsmiddagen med tänt ljus alltmedan blixtarna lyste upp himlen.

Elvaåringen som har så mycket att berätta att klockan hinner passera läggdags för länge sedan. 

Sixtenkatten är inte den som ger sig i första taget.

Och fast jag tjatar om att hänga upp ytterkläder ler jag lite inombords när jag kliver över både mina egna barns och kompisarnas skor och ryggsäckar som ligger slängda på hallgolvet när jag kommer hem.

På jobbet har jag en klass sjuåringar. Det är verkligen något speciellt med årskurs ett. Speciellt och intensivt. En eftermiddag, när huvudvärken inte alls kunnat motas i grind och solen värmt upp klassrummet väl mycket tar jag av mig glasögonen för att kunna dra tröjan över huvudet. Barnen brukar tycka att fröken ser konstig ut utan glasögon och det har de förstås rätt i. Tanter som alltid bär glasögon ser konstiga ut utan. Speciellt när de är trötta och har huvudvärk.

En sjuåring glömmer bort att räcka upp handen. Tittar på mig och säger rakt ut:

”Vilka fina ögon du har fröken!” 

💙

Det nalkas höst i trädgården

 Första september i trädgården.

Höstmånad.

Vi har jobbat i tre veckor och trädgården har, som vanligt, fått sköta sig helt själv sedan terminstart, bortsett från gräsmattan som får sig en klippning var helg.

Jag älskar hösten och tycker verkligen om att successivt se allt skifta. Den här årstiden saknar jag verkligen vår lönn. 

Rönnspiréan får så fina färger.

Alltmedan gräsmattan (och klövern) växer sig tjockare i rekordfart och väl aldrig har varit så grön förr.

I rabatten har jag inte nypt en blomma eller tagit ogräs på flera veckor. Men det gör liksom inte så mycket. En höstrabatt kan få se lite sliten ut. Och se ändå vad det fortfarande blommar!

Blommar gör även höstsolrosorna.

Och trots att rådjuren kalasat här i omgångar hela sommaren kämpar luktärten på. 

Palettbladen blev till slut just som jag tänkt mig, men det tog precis hela sommaren. Nu ska jag klippa sticklingar som får växa till sig till nästa år. Några andra färger vore kul att ha också…

Nypon och spindelväv. Höstigt så det förslår.

En sliten svingelgräsfjäril sitter plötsligt i min trädgård och jag tänker att den måste ha flugit alldeles vilse.

Höst ute. Jag borde klippa häck och buskar. Klippa gräset. Och börja fixa höst inne.

En sak i taget :)

Läst i augusti

 Lite skralt med böcker i augusti. 

Tvillingvärlden hade jag hört positivt om, men den gick inte hem varken hos nioåringen eller mig. 

Dagboken i ödehuset läste jag och elvaåringen och vi tyckte båda att den var bra och lagom spännande. Jag tänkte lite på ”Fem-böckerna” fast i modernare tappning.

Död mans kvinna är andra boken om sekelskiftesmorden. Jag tyckte om även den här, fick googla på sanningshalten vid ett par tillfällen, och konstaterade att författaren också den här gången gjort sin research.

Berätta aldrig det här beskrev så fint hur en människa kan förändras. Vad psykisk ohälsa kan göra med någon. Och hur det påverkar de anhöriga.

Vilka konsekvenser ett självmord kan ge. Dystert, bittert, hoppfullt och ärligt.

Nakenbad före frukost gick att läsa, men är ingen bok jag vill rekommendera. Jag hade förväntningar på en bra feel good, men den nådde aldrig riktigt fram.

Spridda skurar från en skolstart

Det är intensivt runt skolstart. När man är fröken. Och mamma. Och för all del även fru till en lärare.

Jag taggade efter ett långt lov med att måla naglarna gröna.

Vi hade en bästa sortens uppstart utan femtielva fortbildningar och möten. Å andra sidan byter kommunen både datorsystem och lärplattform så det är just inte mycket som fungerar.

Cola, sallad, Treo och Marianne under en lunchshopping i uppstartstider. Det är så man får skämmas. Fast Mariannepåsen ligger faktiskt ännu oöppnad i ett skåp på jobbet.

Uppstarter är alltid intensiva och jag är oändligt tacksam över att ha kollegor att samarbeta med!

Varma dagar i dåligt ventilerade lokaler gjorde kvällsdoppen fantastiska! Kanske var det här årets sista bad?

Så blev det dags för eleverna att starta. Jag körde på rosa med vita prickar.

 Eleverna började ovanligt sent i år och vi startade med en tredagarsvecka.

Fullt lagom för små sjuåringar (och för all del även deras fröknar).

Jag har färre elever i år än jag någonsin haft på den här skolan och i klassrummet finns plötsligt lite utrymme att röra sig.

Första skoldagen kom glassbilen. Alltså, vilket otroligt uppskattat inslag!

Det här läsåret är jag rastvärd nittio minuter i veckan. Just nu tycks det väldigt inne att rita den här sortens figurer.

Vi har mest ägnat de här tre dagarna åt att hitta rutiner och repetera från förskoleklass. Övat på att sitta på mattan utan att peta på kompisen, gå i matled och hålla en ljudnivå lämplig för uppgiften. Spelat enkla spel och repeterat turtagning samtidigt som jag övat in namn, kikat på penngrepp och registrerat ungefär vilken koll de har på sådant som siffror och bokstäver.

Augustikvällarna blir så snabbt och märkbart mörkare. Jag tycker ärligt talat att det är rätt mysigt. Det gör inget alls att det faktiskt känns som kväll när jag ska sova.

Och så har det regnat. Vräkt ner. Helt plötsligt slog det om. Från sommar till tio grader och regn. Här satt jag i bilen och väntade på att den värsta skuren skulle blåsa bort. Jag hade lämnat storebror på träningen och handlat och nu behövde jag förstås gå in med varorna innan det var dags att hämta barnet.

Gissa om han var blöt efter den träningen!

Vi har firat födelsedag också. Lilla lillebror, min minsting, fyllde NIO år! En stor del av mig tycker såklart att det är fantastiskt att han blir äldre, men en liten del känner visst vemod över att lillkillen liksom växer bort. Det sker såklart inte bara för att det är födelsedag, men det är en påminnelse om tidens gång.

Och nu är det helg. Två arbetsveckor efter sommarledigheten. Idag skulle det ha spelats fotboll från morgon till eftermiddag, men fotbollsspelaren här har blivit genomförkyld, så det blir det inget med. Kanske hinner vi istället röja i garaget? Fixa i trädgården. Jobba ikapp lite. Och städa. Det finns att göra!

Igårkväll visade sig den högsta regnbågen, med starkast lysande bas, som jag någonsin sett.

 Helg. 

Fotbollsmorsa på fotbollscup

Tio timmar på fotbollscup.

Häpp!

Efter många veckor ledigt är vi ur rutinerna och jag tittade sömnigt och förundrat på alla hundratals människor som redan var i full gång på cupområdet klockan åtta på morgonen. Då hade dessutom dagens första matcher redan startat för en del.

Makens roll var fyra timmars korvförsäljning.

Min roll var att se till att barnen var redo vid rätt plats på rätt tid och helst skulle jag ju se matcherna också. Det innebar att jag hastade fram och tillbaka över området med stolen över ena axeln och ryggsäcken över den andra. 

Hastandet hade jag kunnat vara utan, men så roligt att se dem spela! Båda har gjort sitt bästa och vi avslutade på topp med vinst i sista matchen (inte för att målen räknas, men alla har koll ändå och stämningen i bilen hem är oftast bättre om resultatet är bra ;)).

Att det kan vara så roligt och spännande att titta på barn som sparkar på en boll! 

Att åka på en optikertripp

En av alla de saker som vi skulle ta tag i under det långa sommarlovet, det var en synundersökning. Både jag och maken hade skjutit på det länge. Haken var nu bara att tiden gick även på sommarlovet. När jag väl tog tag i bokandet stod det att närmast tillgängliga optiker inom önskat tidsintervall fanns i Karlskogaland.

Jag bokade in oss båda två där och kände att jag samlade ett antal ”gammalt-gift-par-poäng”.

Igår for vi alltså dit på liten optikerutflykt. Kollade i maskiner, fick luftpuffar i ögonen och fick veta att vi hade god ögonhälsa. 

Själva synundersökningen skedde med optiker på distans. Någon form av optikerassistent kopplade upp fru optiker på skärm, precis ovanför den där tavlan med bokstäver och sedan fick jag, som vanligt, svara på vilken bokstavstavla som var mer eller mindre suddig. ”Ett eller två?” Frågade hon tämligen uppfodrande och ibland tyckte jag att det knappt var någon skillnad, men det var uppenbarligen inte ett svar som uppskattades. 

Genialt, så klart, att det går att genomföra synundersökningar på avlägsna platser där optiker kanske är en bristvara. Men ärligt talat var det en lättnad när samtalet avslutades. Det var liksom så stressat alltihop och jag hade mest en känsla av att vara besvärlig.

Hur som helst, nu när tant här är fyrtiotre år fyllda är det dags att prova bifokala glas. Det ska tydligen vara lättare att vänja sig vid än progressiva. Och så får man väl hoppas att de fungerar bra, det är ju trots allt huvudsaken. 

Tänk att jag har fått hänga med i livet i över fyrtio år! Så länge att jag behöver glasögon för åldersförändrad syn…

Att handla fotbollsskor till en elvaåring

Säsongens prövning avklarad.

Typ i alla fall, vi missade ett par saker. 

Jag har varit på det stora köpcentret och uppdaterat elvaåringens garderob. Eller mest skorna.

Skor är svindyrt, alldeles särskilt som barnet numera har många storlekar större fötter än sin mor.

Barnet är dessutom… noga med perfektion. 

I den sista butiken satte jag mig helt sonika på en bänk och upplyste barnsligt om att jag vägrade gå innan han valt ett par fotbollsskor.

Fotbollsskor är tydligen det svåraste man kan köpa. De kan vara för trånga och för långa och för smala. De kan se ut som strumpor, ha fel färg, fel nyans, kännas som bly, kännas som kuddar, ha fel sorts snörning eller vara för varma. 

När jag truligt parkerat mig insåg barnet att de skor jag föreslagit och han provat allra först nog var rätt bra ändå.

Tyvärr hade just de skorna blivit sålda under tiden som vi provade alla andra fotbollsskor (utom tretusenkronorsskorna -där la jag in mitt veto). Det sista paret. Förstås.

Det var då den vänliga expediten trollade fram ett par väldigt ljust blå skor som inte stod framme i butik. I rätt storlek. Har man tänkt sig mörkrosa är förstås inte ljusblå rätt, men vid det här laget hade mamman tröttnat för länge sedan och önskade allra helst en påse att andas i. Tack och lov ryckte en helt okänd mamma med jämnårig son in och utropade att de var sååå fina.

De var fina. Och nu hoppas jag att de sitter bra på planen också. Den här veckan ska de hänga med på två träningar, en match och en heldagscup med fyra matcher.

(och om nu vän av ordning tycker att jag hänger ut min son här kan jag upplysa om att han läst och godkänt inlägget)

Fotbollskalas för vår blivande nioåring

Allteftersom barnen blir äldre händer det att jag tänker tillbaka och undrar om jag verkligen tagit vara ordentligt på tiden. 

Idag har jag högst troligt ordnat det sista regelrätta barnkalaset. Ett nioårskalas. Tioårskalaset fick storebror ha någon annanstans och det blev Jumpyard. Gissningsvis kommer lillebror också att vilja det nästa år. Och ett elvaårskalas, det är liksom inte samma sorts barnkalas.

Om jag någonsin frågar mig själv om jag tog tillvara ordentligt på det här kalasfixandet är svaret JA!

Både jag och barnen har tyckt att det har varit roligt med teman. I år blev det fotbollskalas och efteråt ser jag att jag alldeles missat att ta kort på såväl det fotbollsdukade bordet som på alla saker jag gjort inför. 

Vi samlades i allafall på en närliggande gräsplan och där hade maken tänt i eldkorgen. Eftersom majoriteten av barnen kom direkt från fotbollsträning och det var lunchdags var de hungriga på bumsen. 

Efter korvätandet fick jag berätta om ett litet problem. Hemma i vårt vardagsrum stod en resväska, låst med kodlås. För att ta reda på koden behövde man klara ett visst antal utmaningar och för varje utmaning de klarade fick de ett tal som behövdes för att nå lösningen.

Storebror ledde samtliga aktiviteter med bravur. Han hade byggt upp en dribblingsbana…

Det sköts straffar…

Och gjordes flera olika samarbetsövningar.

Sedan fick de gå en stig genom skogen hem till oss och längs den skulle de hitta bilder av fotbollsspelare och notera vilka nummer de hade.

När alla kommit hit passade de på att ha paketöppning medan jag dukade fram fikat. Det märks att kompisarna har koll på vad han tycker om.

I år provade jag något helt nytt. Alla barn fick göra sin egen bakelse, eller minitårta som vi valde att kalla det. De fick ett muffins var som storebror bakat. Formarna hade fotbollsmotiv ;)

Sedan fick de själva ha på sylt, grädde, olika bär och strössel, helt efter tycke och smak. Väldigt lyckat! Och kladdigt.

Efter fikat kvarstod att lösa den där koden till väskan. Det gjorde de genom att räkna samman alla tal de samlat ihop. Och som det räknades. Läraren i mig myste en liten aning när de diskuterade ental och tiotal och gjorde uppställningar.

I väskan fanns förstås godispåsar. Och sedan var det hastigt tack och hej för tiden hade som vanligt sprungit iväg och hämtande föräldrar stod och väntade.

Om vi var trötta? Japp! Men kalasbarnet var väldigt väldigt nöjd och det är såklart det allra viktigaste. Om tre veckor fyller han, men det är precis i samband med skolstart och matcher så visa av erfarenhet passar den här helgen bäst som barnkalashelg.

Så småningom kommer jag nog att sakna barnkalasfixandet. Eller i alla fall känna någon form av nostalgi. Men just precis nu känns det rätt bra att vara klar. Check på det bland livets erfarenheter.

Tidigare år har vi bl.a. haft Ninjagokalas , Mariokalas

 och Minecraftkalas.