Jag har verkligen inte varit bra på att ta bilder under veckan som gått. Kanske för att det har varit så fullt upp?
Plötsligt blommar både syréner och lupiner. Vi har, sedan förra inlägget, hunnit med en heldag fotbollscup, tre fotbollsträningar och fyra(!) matcher olika dagar. Jag har fördelat matchställ, jagat föräldrars namnteckning och stått i cafeterian. Och förstås hejat massor!
Det är så himla fint, det här med fotbollen. Alla föräldrar som engagerar sig helt ideellt för barnen och ungdomarna. Det slår mig gång på gång. Och båda mina barn har haft tur. I lillebrors lag är de fem superfina mammor och pappor som både kan det här med fotboll och att bemöta barn.
Vi har hunnit köpa kläder till barnens skolavslutning och nya skor till storebror.
En sväng till biblioteket, två besök på café och en sväng till en kollega för att gräva upp rabarberplanta, hälsa på hundar och titta på bin.
Ja och så min årskontroll på hjärtmottagningen vilken resulterade i dubblad dos medicin framöver. En väldigt trevlig läkare. Och fantastiskt fina kollegor som trollade med knäna och löste så att jag kunde få komp istället för tjänstledigt utan lön (behöver det sättas in vikarie är det tjänstledighet som gäller).
Helgfrukostarna har intagits på altanen. Från äppelträdet regnar ljusa kronblad. Fåglarna sjunger för fullt. Mest intensiv är taltrasten.
Låter som en härlig månad! Jo, men maj är så ljuvlig. Efter två ynka dagar tillsammans med pojkarna, som mest var på skola/förskola, förutom Sommarfesten på förskolan .., begriper jag inte hur dagens föräldrar står på benen. Idag handbollsträning gånger 2 för 7-åringen och så allt annat också. Fotbollsträning på tisdagkvällar om jag minns rätt. Vi måste ju haft det sååå beviljat som föräldrar, vi som nu är pensionärer och hade barn pp 70-talet.
SvaraRaderaJag minns de där åren som väldigt hektiska. Maken körde/coachade på fot- resp handbollsmatcher och jag till kör- och orkesterövningar. Vi delade rakt över på kultur och sport. Sen sjöng jag ju i kör själv med många konserter. Det var lite för mycket. Men … nu är den tiden förbi.
SvaraRaderaJag vet att du njuter av nuet, Karin! Själv tror jag inte att jag hann det på 80- talet.
Bloggblad
Elisabet och Bloggblad; Jag undrar om och hur föräldrars föreningsengagemang har förändrats genom tiderna. Är det kanske också beroende på var man bott och vilket engagemang man valt att ha samt förstås vilka aktiviteter barnen har haft?
SvaraRaderaVåra grannar vittnar om en tämligen intensiv, men rolig, tid med barnen på åttiotalet. De var engagerade som tränare, aktiva i orienteringsklubben och höll igång en hemmabyggd skidlift i den närliggande skidbacken, som numera är pulkabacke.
När jag gick på ridskolan på nittiotalet var engagemanget väldigt skiftande. En del skjutsade och hämtade och stod i cafeterian och bakade och stod i sekretariatet på tävlingar osv. Min mamma skjutsade ibland men jag tror inte att hon kände något intensivt engagemang. Kanske hade det varit skillnad om det handlat om en lagsport där precis allt byggde på ideellt engagemang?
Lite samma sak är det ju även idag. Viss försäljning är förvisso ett krav liksom ett rullande schema på cafeterian. Men utöver det är föräldraengagemanget väldigt ojämnt. En del ser man aldrig och andra lägger otroligt mycket tid på våra barn och ungdomar.
Själv tycker jag att det är roligt. Inte precis allt och alltid, men jag är så himla tacksam över att få uppleva det här tillsammans med mina barn. Förmodligen blir det minnen för mig snarare än för dem ;)