söndag 22 juni 2025

Krig och barndom

 Det är sannerligen inga upplyftande nyheter som står att läsa på svt.se idag. USA släpper bomber i Iran, Ryssland hotar Europa med kärnvapen, sextio människor dödade nära nödhjälp i Gaza… Och på närmare håll, i södra Sverige närmare bestämt, där tog igår dricksvattnet slut.

Man kan känna sig illamående för mindre. Krig och elände och så klimatkris på det. 

Så mycket våld och död. Rädsla och skräck. Såsom män har betett sig sedan vi bodde i grottor, men nu med leksaker som ger konsekvenser låååångt bortom deras förmåga till konsekvenstänk. 

Mina barn är vagt medvetna om världsläget. Det är för långt från deras verklighet. För svårt att greppa. Tack och lov. De har tassat upp och dukat fram frukost ute. Storebror har stekt fattiga riddare. Glutenfria till mig. Skivat jordgubbar som var kvar från midsommarafton.

Både hackspettens och blåmesens ungar håller låda i träden. Utflugna, men ständigt hungriga. En nötväcka skuttar nedför stammen på äppelträdet. Vi pratar om sommarlovet och semesterplaner. Det att temperaturen inte lockar till bad. 

Världsläget kommer en dag att landa på dessa gossars axlar. Men inte än. Nu skapar vi barndomsminnen. Förhoppningsvis att landa mjukt i när livet kommer med prövningar ❤️

Fattiga riddare på altanen en sommarlovsmorgon.

7 kommentarer:

  1. Ja, man blir bedrövad. När jag var i 7-8-årsåldern under ”kalla krigets” dagar, hade jag snappat upp tillräckligt för att vara paniskt förskräckt - jag trodde att kanonkulor skulle komma farande genom luften när som helst och slå sönder vårt hus. Jag läste en barnbok om en bomb i Japan som drabbade en liten flickas by. Åh, vilken ångest jag fick.
    Det är så mycket som händer runt omkring och ändå lever vi på som vanligt.
    Kram från anonyma Bloggblad

    SvaraRadera
    Svar
    1. Bloggblad; När du skriver det minns jag min egen rädsla för Gulfkriget. Jag måste ha varit åtta år. Mamma visade mig i en kartbok hur långt bort det var, men i mina ögon såg det, där på kartbokens sida, väldigt nära ut.

      Radera
  2. Och min barndom bestod delvis av rädsla för Domedagen med stort D. Detta är ju värre. Och jag tror på din teori att "bädda in" barnen så mjukt och fint det går, så länge man har den möjligheten.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Elisabet; Jag tänker att man inte får rädas samtalen, men också att de får lov att vara barn. Och ju äldre de blir, desto mer insatta blir de. Förstås.

      Radera
  3. Blir rörd när jag läser ditt inlägg.
    Vad ska man göra.?
    Jag riktar min energi och kärlek till de närmaste, och begränsar mitt egna nyhetsintag.
    Varje dag i fred är extra värdefull just nu.
    ❤️

    SvaraRadera
    Svar
    1. Barbro; Ja, jag brukar ju säga att vi befinner oss i vår lilla bubbla och jag tror verkligen att man behöver tillåta sig att göra det ibland…

      Radera
  4. Fortsättning: Min pappa tröstade mig med att det stora landet Amerika skulle komma och hjälpa oss OM det skulle bli krig. Jag visste inte var Amerika låg, men kände mig lite tryggare. Fast … den tryggheten om det stora snälla Amerika känner jag inte längre.
    Bloggblad

    SvaraRadera