fredag 25 maj 2018

Så mycket fredagslycka!

Det där äppelträdet som hade en blomma förra året (nå, tre kanske -det blev ju trots allt tre äpplen), det har verkligen varit alldeles översållat med blommor år. Förra helgen njöt vi i fulla drag av både prakt och doft och det var det tur att vi hade vett till, för i måndags fylldes gräsmattan av vita kronblad och nu är hela skönheten ett minne blott. 

Arbetsveckan har varit... intensiv.
Inte intensiv som på förskolan -en och annan ber mig då och då att jämföra. Mycket är lika, kraven skiljer sig förstås en del i karaktär, dagarna kan vara absolut sprängfyllda och långa, men det går inte att jämföra med intensiteten i förskolan. Måtte det, för alla små förskolebarns skull, inom kort bli ett lagstadgat maxtak på barngruppernas storlek för ett- till femåringar!

Hur som helst, veckan har som sagt bjudit på mycket jobb och långa dagar, men maken är bra på att hålla mig uppdaterad om vad som händer på hemmaplan. Storebror, som hade feber i nio(!) dagar är äntligen feberfri och lillebrors feber gick över betydligt fortare. Gissa om man får lite hemlängtan när det kommer sådana här bilder i fånen ❤️

Så blev det idag fredag. Fredagar kan vara en favoritdag. Alldeles särskilt när mina fina elever är sådär extra fina. När vi avslutar med att de som har varit matvärdar (torkat bord i matsalen under veckan) får visa ett varsitt klipp för hela klassen på youtube och de har kommit överens om att det sista klippet ska bli det här. För att de vet att deras fröken tycker om det. För att någon filurigt tidigare sagt att det förstås är sådär deras fröken känner när hon tittar på sina elever. Och så klämmer de i tillsammans i refrängen och deras fröken, jo hon ler i timmar efteråt ;)

Fyra dagar i veckan har jag hemskt svårt att åka hem i vettig tid. Det är såååå mycket att göra. Men fredagarna är heliga. På fredagarna åker jag bums och på direkten hem till mina små och nybakat fredagsfika. Idag hade de gjort rabarberkaka minsann. Rabarberkaka i skuggan på altanen, det är verkligen inte fy skam.

De bråkar sannerligen sådär som bara syskon kan, de här två. Trots att lillebror ännu inte ens är två år fyllda. De retas, slåss, knuffas och ska prompt leka med just exakt samma sak som den andra leker med. Men de är också så himla fina mot varandra. Kanske även det sådär som bara syskon kan vara?
För precis som de vet hur de ska göra för att reta upp varandra har storebror lärt sig exakt hur han ska ta hand om lillebror när han är trött eller ledsen. Och han tar honom ofta ofta i försvar.
"Äh, låt honom vara mamma, han vill ju bara..." kan han lite lillgammalt säga när jag har sagt "ajaj" om något.

Eller som efter fikat, när lillebror har sprungit och nypt på sin trötta storebror och mamman har delat på dem. Och den ännu hostiga och snoriga lillebrodern blir ledsen... jo då säger han som har blivit nypt och nyss varit så förskräckligt arg att "det gööör inget, det var ingen fara Hugo, kom så läser vi en bok". Och lillebror, han snörvlar fram ett "okej" och hämtar en bok och klättrar upp bredvid storebror och så "läser" storebror bok efter bok från pärm till pärm.

Och just som jag skrivit klart och ska trycka på publicera lyfter jag blicken mot trädtopparna (jag sitter på altanen). Himlen är alldeles lilarosa. 

Livet ❤️

Inga kommentarer: