fredag 8 juni 2018

Den där förunderliga stoltheten

Alltså, den där sortens stolthet som uppstod i och med föräldraskapet, den är verkligen förunderlig.
Att ha små barn, det innebär liksom ofta en sorts stolthet som ingen annan riktigt förstår... eller är direkt intresserad av. Sådant som dessutom är helt naturlig utveckling.

Och det börjar tidigt.
Barnet lyfter på huvudet för första gången -oh vilken stark nacke. Mamman känner sig otippat stolt.
Barnet vänder på sig. Mamman blir fånigt stolt.
Barnet sitter utan stöd. Stolt mamma.
Barnet lyckas stapla två(!) klossar på varandra. Mycket stolt mamma.
Barnet tar sig framåt. Japp, stolt.
Barnet GÅR! Wow! Stolt, stoltare. Fatta att min unge kan gå!
Barnet får bitarna i knoppusslet på plats. Jodå, stolt.
Barnet lägger ett vanligt pussel. Jajamen. Stolt. Och lika stolt när bitarna blir fler. Och ännu fler...
Barnet ritar sin första huvudfoting. Äntligen. Stolt förstås.
Barnet skriver sitt eget namn. Oboj igen! Ni vet, min unge..!
Syskonen hjälper varandra. Vilka fantastiska barn! Sååå stolt!
Barnet ljudar ihop sitt första ord. Stolt stolt.
Och nu cyklar han. I allafall så länge det inte sluttar det minsta lilla uppför. Han trampar! Stolt som tusan.

Jag fattar att det fortsätter. För evigt förmodligen. Kanske med längre mellanrum när barnet nått vuxen ålder, men ändå.
Shit, ska det va' sådär eller är jag Sveriges stoltaste morsa?!?


2 kommentarer:

  1. I alla fall till Noah och Hugo!

    Men sen sprider man stoltheten också till de fantastiska ungarna i klassen, eller konfagruppen.

    (Fast sen tappar man kontakten, så det är inte riktigt samma sak ändå.)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, alltså, jag har förstås varit stolt över ridelever av olika anledningar och över mina fina elever i skolan, men kanske inte riktigt på samma sätt över minsta naturliga lilla framsteg...

      Radera