torsdag 18 januari 2018

Spår i snön

Jag har tagit två bilder med min mobilkamera idag.
Den ena tog jag i morse efter det att vi hade lämnat storebror hos dagmamman. Det var nysnö och jag gick tillbaka i de spår vi nyss hade trampat upp. Och så översköljs jag av en våg av tacksamhet. Tänk att det är mina spår där, mellan spår efter barnvagnshjul. Och tänk att det bredvid mina spår är spår av  en liten människa. Min stora lilla kille.
Magiskt.
❤️

Den andra bilden är tagen i skidspåren minsann.

Det var en... upplevelse.
Jag har inte stått på skidor på minst tjugo år. Minst. 
I julklapp fick jag skidor. Nu har det kommit snö. Efter middagen stod jag således på vår garageuppfart och funderade som bäst på hur jag skulle fästa dem på mina pjäxor. Det var verkligen inte kärnfysik. Egentligen. Men det kändes som det just då.

Sedan skulle jag ta mig till spåren några hundra meter bort. Och det är väl ingen match. Kan man tänka. Till saken hör bara att vi bor på en höjd. Det är nedförsbacke hela vägen till skidspåren... ... ...
Om nu någon på vår gata råkade titta ut genom fönstret strax efter sextiden ikväll, ja då fick de sig en syn. Jag bjuder på det.

Jag hinner lagom fram till spåren när jag inser att jag är på tok för varmt klädd. Man behöver inte ha dubbla byxor, dubbla tröjor under jackan, en redig vintermössa och bästa snögubbebyggarvantarna när man ska åka skidor.

Just som jag kliver i spåren skymtar två hurtbullar längre fram. Jag kliver hastigt ur spår igen.
"Hej hej" och "Tack" säger de när de passerar.
Sedan kliver jag i spåret igen. Bara för att inse att mitt minne av längdskidåkning liksom blivit en aning idylliserat. Mina skidor glider inte iväg av sig själva i spåren. Jag måste anstränga mig...

Men det går rätt hyfsat. Jag känner att jag har ungefär den stil som jag minns att min pappa hade när vi som barn kavade runt Ånnabodasjön. Det är, tyvärr, ingen stil att skryta med. Än mindre ett tempo att malla sig över. Men jag stod på benen. Och jag kämpade. Och plötsligt hade jag säkert tagit mig sådär en femtio meter. Då möter jag hurtbullarna igen. Hastigt ur spår. "Hej hej" och "Tack".

För att göra en lång historia kort, jag tog mig alla de 2500 metrarna runt spåret. Efter att ha mött samma hurtbullar sådär en tio gånger hade vi gått från "Hej hej" och "Tack" till bara "Tack" till ett leende till... tja... ingenting.

Jag tog mig även hela vägen uppför backen till vårt hus. Jag var lite lätt svettig (läs sjöblöt).
Min respekt för alla Vasaloppsåkare har i sanning nått nya nivåer.
Och det var fint bland de snötyngda träden.

2 kommentarer:

  1. Bra kämpat!! Och ja, min beundran för vasaloppsåkarna är monumental .., nio mil och mest stakåkning, jag fattar inte hur dom orkar! Och dessutom verkar dom ha roligt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nä, det ser ju sällan ens jobbigt ut...
      Måste ha varit något fel på mina skidor ;)

      Radera