lördag 6 januari 2018

En kort sammanfattning som blev någon form av insikt

Efter att ha läst igenom texten blir jag lite ängslig att det jag skrivit kan missuppfattas som att jag är missnöjd med min uppväxt. Så är det absolut inte. Vi har aldrig varit svältfödda på varken kärlek eller upplevelser. 

Idag har vi varit i Karlskogaland och hälsat på vänner vi träffar alldeles för sällan, sedan de flyttade dit, till andra sidan Kilsbergen. I ett hus med sjöutsikt minsann. 
Och så julfint! 
 Faktiskt, har det visat sig, hade det här kunnat vara mitt barndomshem. Det var i alla fall ett av de hus som mina föräldrar tittade på innan de så småningom köpte det hus där de fortfarande bor.
Och tur var väl det. Att de inte slog till här för 34 år sedan. Då hade vi ju absolut inte hamnat i samma klass eller ens samma skola, jag och hon som nu är fru i huset. Vi hade förvisso sluppit ifrån diverse triangeldraman som sju-åttaåringar. Ni vet, det där med att leka tre... Men alldeles ärligt tillbringade vi så mycket tid så viktiga år tillsammans att det högst troligt säkert lite grann format mig till den jag är idag.
Vi var Kakan och Biggan, senare Kak och Big... Hade jag inte haft något gammalt kort sparat hade jag trott att jag hittat på de där namnen i någon form av förvirrad efterkonstruktion. Hur som helst var våra familjer skarpa kontraster. Grundvärderingarna var förstås alldeles desamma. Men förhållningssätten till barn skiljde sig vida.

Jag och min bror är ganska strängt och kanske lite gammaldags uppfostrade. Hemma hos oss skulle det vara lugnt och tyst. Ordning och reda. Barn skulle uppföra sig artigt och väluppfostrat. Från de stora golvhögtalarna i vardagsrummet hördes klassisk musik. När pappa var borta, han jobbade väldigt mycket, kunde mamma någon gång poppa till det med Joybells (gospel). När pappa var hemma skulle det vara tyst. Han satt ofta i biblioteket, ett rum som vi barn inte fick vara i. I vardagsrummet fanns två soffor, en som barnen fick sitta i och en för de vuxna. Såklart hade vi besök ibland, främst runt födelsedagar. Ja och så kom ju farmor då och då, men hon bodde femtio mil bort.
Vi hade en bra barndom, tro inget annat. Min mamma, som ju varit lärare i hela sitt liv, var oerhört pedagogisk och vi gjorde mycket roliga saker tillsammans. Men det var ordningssamt och det var mycket regler. Inget vi led av, vi var ju så vana. Men det blev en stor kontrast att besöka kompisar och förstås för kompisar att besöka oss.

Hemma hos hon, som jag då kallade Biggan, var det totalt annorlunda. Inte regellöst, även om jag nästan upplevde det så, men absolut inte på något sätt... strikt. I deras bil fick man äta glass! Och de lyssnade alltid på modern musik på radion och hela familjen kunde sjunga med. När jag så småningom sov över fick man ta med sig täcket ut till soffan på morgonen och sitta där och titta på teve. Det var ofta liv och rörelse och mycket prat och andra människor på besök och det var kräftskivor och andra fester och utflykter som jag fick följa med på. Och vi lekte gymnastik på övervåningen -det kan knappast ha varit direkt ljudlöst- och på fredagsvällen (eller lördag?) fick man äta chips i soffan och ibland smulades det ganska mycket, men ingen blev arg för det.

Hur som helst var vi som ler- och långhalm och har gjort så många bra, roliga, knasiga och konstiga saker tillsammans. Då, för nu många år sedan.

Allt det här kom jag att tänka på, just när jag skulle skriva det här inlägget och bara lägga ut ett par bilder från dagen. Och plötsligt slår det mig att det är det där jag försöker eftersträva här hemma. Det som för maken är alldeles självklart. Just det där att barnen är en naturlig del i hemmet.  Det gör inget att det blir smulor i soffan och råkar någon spilla går det att torka upp eller tvätta. Blir det en bestående fläck, ja då syns det att vi har gjort något tillsammans. Man får göra en koja under vardagsrumsbordet, vi har nästan alltid musik på någonstans i huset och vi träffar ofta andra familjer.

Sju veckor skiljer det på våra treåringar. Dagen till ära blev vi välkomnade av en liten dam i festklänning :)

Lite fika, lite prat och så hann barnen spela ett spel som aldrig tog slut ;)
Ja, jag förstår ju att ingen orkat läsa ända hit, men själv tror jag mig ha fått någon form av insikt. Och det är minsann inte fy skam en lördagskväll.

6 kommentarer:

  1. Jodå, kära mossfolk, jag har läst ända hit och rördes ända in i hjärtat och har svårt att inte börja gråta. Varför? För att det är lite av igenkänning.
    Min pappa var tjugo år äldre än mina kamraters pappor och han var världens snällaste, men han var också en sån som ville ha lugn och ro hemma.
    Mamma däremot, hon kom från en stor och säkerligen bullrig familj och till mina kamrater sa hon "det finns pepparkakor i en stor burk i skafferiet, ta så mycket ni vill!" Pappa ville inte sååå gärna att vi skulle tälta ute på gräsmattan, för då blev det märken i gräset - det gulnade - mamma hade kunnat ha femton tält på gården. Jag tillbringade oerhört mycket tid hos min bästa kamrat Eva. Hennes mamma rökte Bill cigaretter och det luktade alltid rök om kläderna efteråt, men ååå, så härligt där var! Sygrejor överallt och ..., ja, men så härligt! Jag undrar just hur våra barn uppfattat sin barndom? Ja, jag får nog fråga dem.

    SvaraRadera
  2. Jag frågade dottern en gång om hur det var hos oss och hos hennes kompisar. Hon var väl i högstadieåldern. Jo, det fanns skillnader. Intressant samtal.

    Det var olika i hemmen även när jag växte upp.
    Ett särskilt minne är kompisens mamma som så ofta bakade och sjöng. Ibland kunde vi få av hennes blåbärspiroger.
    I ett annat hem var det mer mörkt och dystert.

    SvaraRadera
  3. Det är intressant det där hur man som barn uppfattar att det är hemma och hos andra barn eller tonåringar. Jag minns en kamrat jag hade, vars mamma alltid var arg eller sur. Jag förstod inte varför och det var förstås inte alltid, men det är det jag minns.
    Får nog fråga sönerna hur de uppfattade saken!

    SvaraRadera
  4. Elisabet, Cecilia och Ruta Ett; Ja, det är förstås inte alls säkert att man som barn uppfattar det på samma sätt som man gör som vuxen, eller ens att olika barn uppfattar det på ett och samma sätt. Jag har ju en ganska klar bild över hur jag vill att mina egna barn ska uppleva hemmet, men facit får vi förstås inte förrän om rätt många år :)

    SvaraRadera
  5. Jag känner också igen mig ... när mamma äntligen slapp bo i färdigmöblerade tjänstebostäder, gick hon och köpte en gul sidensoffa. Stenhård. Åh, vad ledsen jag var! Jag ville ha soffor som kompisarna hade, där man satt-låg-hängde med fötterna uppdragna. Det gör man inte i en gul sidensoffa! Dessutom älskade mor och far tystnad. Det var underbart att komma till kompisar där melodiradion skvalade...

    Konstigt nog fanns det kompisar som tyckte att det var underbart tyst och skönt hemma hos mig...

    SvaraRadera
  6. Haha .., skrattar gott åt Bloggblads kommentar. Ja, men det är ju så det är.
    Hos grannpojkarna Bosse och Lars fanns tidigt en riktig stereoanläggning och hörlurar till - men vilken lycka att få vara där - ! Och grannfrun, tillika hemmafrun Margareta, läste alltid böcker för oss barn, hur länge som helst!

    SvaraRadera