lördag 2 september 2017

En annorlunda utflyktsdag

Haha, det är först när barnen somnat för kvällen jag känner att jag får lite distans till dagen och kan skratta åt eländet. Det har egentligen inte varit någon katastrofdag. Jag menar, det har inte hänt något förfärligt. Den har bara... kostat lite energi.

Vanligtvis, när vi utflyktar oss, brukar jag få energi. Sådär så att jag nästan är sprallglad när vi kommer hem. Idag firade PRO 75 år i Garphyttan och min morbror och moster skulle vara där med sitt band och sjunga grekisk musik. Rebetiko, tror jag ha lärt mig att det kallas...

I morse sken solen och barnen var på finfint humör. Det var vi för övrigt allihop och för första gången sedan lillebror föddes satt vi på riktigt i lugn och ro vid frukostbordet och hann höra hela två nyhetssändningar på P4. Utan avbrott!
Vi beslutade oss för att göra en grillutflykt i Ånnaboda före sjuttiofemårsfirandet.

När bilen var packad för en heldag med två utomhusutflyktsmål av lite olika karaktär hade vädret slagit om totalt.
Det spöregnade.
Jag packade om. Mer extrakläder, regnvantar till lillebror, handduk till Cosmos, bort med picknickfilt och systemkamera. Under tiden gav lillebror upp. Med besked. Och gjorde eventuellt extrapackandet en aning svettigare.

När vi kom fram till Ånnaboda var vädret åter fint. Vi var lite senare än planerat och valde en grillplats lite närmare än den vi brukar besöka. Den var inte bara närmare utan betydligt mer välbesökt. Ungefär hela Örebros bärplockare och hela länets Mountainbike-åkare var där. På grillplatsen eller passerandes. Dessutom var det ett helt gäng hundmänniskor som lagt spår runt om i skogen precis där. Cosmos höll på att slå knut på sig själv.

Pappan försökte göra eld -det är ju inte direkt något han gör för första gången. Det är dock första gången under alla våra år som han inte lyckas. På riktigt inte får fyr. Det ryker. Slocknar. Dör. Folk hinner komma och gå. Äta sitt fika. Storebror hinner äta ungefär hur mycket blåbär som helst. Lillebror hinner försöka provsmaka ungefär varenda sten och kotte som finns. Blåbär intresserade honom däremot inte ett dugg.

Och pappan, jo han ger förstås inte upp i första taget. Inte kan man misslyckas med att tända en eld. Tillslut säger lillebror ifrån. På skarpen. Vi äter kall korv. Nästan tinad. Med bröd. Och ketchup. Och senap.
Mums...

Storebror hinner leka lite på tillbakavägen. Och vi hittar en rädd stor snabelsvärmare.

Sedan åker vi ner till Garphyttan. Tajmar in ankomsten till de första regndropparna. Lillebror somnar. Storebror snurrar på chokladhjulet. Vinner en twix och ger den till pappan. Är absolut inte på humör. Ens nästan. En treåring som inte är på humör tullar rätt fint på mammans energikonto. Och pappans. Turligt nog finns lite blåbärsris sparat runt några träd, där i folkets park.

Morbror och moster hinner spela ett par låtar. Sedan regnar det lite mer. Jag tror att folket i publiken inte var riktigt vattentäta, för tjopp så hade nästan alla försvunnit iväg. Kanske var det också lite fel målgrupp. Storebror, som innan var laddad för att dansa, tja, han ägnar sig mest åt att kräla på marken, klättra på mig eller sparka av sig stövlarna och rulla runt. Några danssteg hanns med också. Några.
Mamman balanserade ganska konstant på gränsen mellan att vara tillåtande och att... påminna.


Och precis när jag lagt lillebror på rygg, lite vid sidan om, och tagit av en blöja i behov av byte, börjar det åter regna lite mer. Lillebror vrider sig. Skriker. Förstås. Vem vill få regn rakt i ansiktet?! Underlägget glider iväg, gräset är blött, lillebror... låter. Ettåringar kan vara förvånandsvärt starka. Och envisa. Alldeles särskilt när man verkligen vill att det ska gå fort (hade regnet tilltagit innan jag fått av blöjan hade vi naturligtvis bytt antingen i vagnen eller bilen).

Sedan åkte vi hem. Jag var aldrig in och sa hejdå till Maggan som jag oväntat träffade som hastigast lite tidigare.
Och jag pratade inte med varken morbror eller moster.

Hemma hann storebror ha en liten lekkompis på besök. En lekkompis som var pigg på att hälla ut... precis allt. Men mindre pigg på att städa. Vår övervåning hann på en kvart förvandlas från ett lekrum till ett bombnedslag. Innan den här stränga mamman satte stopp... (jo, jag tycker absolut att det får bli stökigt när man leker)
Han hann också pyssla. Med glitter. Om man säger som så är glittret nu slut. Men trots en redig vända med både dammsugare och trasa har vårt hem aldrig tidigare varit så... tjusigt. Glittrigt.

Häpp, nu är det kvällen. Jag har läst en låååång saga. Kramats. Pussat godnatt.
Satt mig i fåtöljen. Sagt att tja, den här dagsutflykten behöver vi nästan ta revansch på i morgon.
Maken valde att inte kommentera det ;)

Och ändå, det har ju som sagt inte alls varit någon katastrof. På något sätt. Egentligen. När man tittar på bilderna ser det riktigt mysigt ut. Faktiskt.

7 kommentarer:

  1. Så roligt att träffa dig, Karin! Tycker att jag känner dig och din fina familj efter alla år på bloggen. Såg direkt när pappan och storebror kom gåendes en runda. Du fastnade på bild hos mig, bloggar snart.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det var kul att du kände igen dem... och mig. Synd att jag knappt ens hann kika på vad du sålde, men vi ses kanske på fler evenemang någon gång framöver 😊

      Radera
  2. Påminna, det låter ruskigt pedagogiskt! 😉 Det tänket, det ska jag anamma i mina 7:or...

    Den som för glitter över någon av mina trösklar, hemmavid eller på jobbet, den leker med sitt liv! Glitter är ett förbannat påfund.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, ja visst låter det fint 😉
      Fram till ikväll har här varit fri tillgång på glitter. Det är ju kul, förstås. Var tydligen extra kul just idag...

      Radera
  3. Åh, jag blir alldeles svettig - ligger kvar i soffan efter en tyst tupplur och känner hur skönt det är att det där med småbarn bara kommer under en kort period i livet. Men lite kul att läsa om det är det....

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du är en så skön kontrast till alla som säger att småbarnstiden var den bästa tiden i livet. Vi träffar så många småbarnsföräldrar och de allra flesta tycker att det är rätt... intensivt. Jag har varit på väg att skriva ett inlägg om det flera gånger. Glömmer man, är pressen större eller har föräldrar en helt annan inställning idag? Jag älskar mina barn (förstås), jag älskar att se dem utvecklas och jag älskar att få vara hemma med dem såhär. Förmodligen kommer jag att sakna den här tiden massor. Och ändå tänker jag, flera gånger dagligen, att det verkligen ska bli skönt när de blir lite större.

      Radera
  4. Ja, jag har skrivit det förut och gör det igen; det är himla bra uträknat att man får småttingar endast under en begränsad tid i livet! Då, när man har ork och massor av energi ,-)

    SvaraRadera