fredag 14 juli 2017

Sommarkväll

Visst är det väl så det ska vara, på sommaren, när man är barn. Att kvällstiderna blir en aning flytande.
Att man får leka med kompisar tills klockan nästan har passerat läggdags.
Granne och nästan-granne.
Bakom huset. I skogsstråket.
Alltmedan två småbröder leker i trädgården. Ännu totalt ointresserade av varandra.

Efteråt hade jag två varma, smutsiga, rufsiga barn. Solkräm blandat med sand i ansiktet. Vinbärsfläckar på kläderna. Årets första hallon inmundigat. Skrapsår på kinden på liten. Gräsfläckar på knäna. Nöjda. Trötta.


Livet!

4 kommentarer:

  1. Jo, jag minns verkligen hur underbar den tiden var. Mamma sparade ett brev som jag skrivit när Anna var kanske året eller lite mera, där jag berättade hur lycklig jag var och hur den då lilla, knubbiga tösen satt och spottade på små stenar mest hela tiden och sedan tittade förundrat på dem. Och det var just den där känslan av en oändlig rikedom och en sån stor tacksamhet över tillvaron.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jag kan ibland känna mig lite stressad över att tiden går så fort och inte kommer åter... Samtidigt som vi båda tycker att det ska bli skönt när de är liiite större och kanske aningen mer självgående (och som jag kommer att sakna den här tiden då ;))

      Radera
  2. Precis som det ska vara :-)

    SvaraRadera